Vägar ut ur EU-krisen

I morgon, onsdag den 7 juni, presenteras boken "EUREKA – vägar ut ur krisen" där bland annan jag medverkar. Boken är en antologin där nio skribenter med olika ideologiska utgångspunkter och syn på EU-samarbetet, ger sin syn på hur EU ska gå vidare efter Frankrikes och Nederländernas nej till EU-grundlagen för ett år sedan. Boken ges ut av nätverket Nytt Europa med ekonomiskt stöd från Kommittén för EU-debatt. I samband med presentationen hålls också en pressträff. Där medverkar Magnus Anclair (biträdande huvudsekreterare för Kommittén för EU-debatt), Ursula Berge (samhällspolitisk chef på Akademikerförbundet SSR, samt ledamot av Nytt Europas styrelse), Henrik Dahlsson (Nytt Europas sekreterare och bokens redaktör), Hillevi Larsson (s-riksdagsledamot, ledamot av EU-nämnden och Kommittén för EU-debatt), Håkan Larsson (c-riksdagsledamot samt ordförande för Nytt Europa), Maria Weimer (liberal Europadebattör samt fp-kandidat i Europaparlamentsvalet 2004), samt undertecknad. Ett utdrag ur mitt kapitel i boken följer nedan: I Sverige har EU-motståndare och -skeptiker jublat över de franska och nederländska folkomröstningsresultaten. Man har sett det som folkliga segrar över den politiska eliten. Och visst ligger det något i den beskrivningen. Bortsett från att Europas folk ju redan hade haft alla möjligheter att genom konventet faktiskt kunna påverka utformningen av och innehållet i det förslag till konstitution, som sedan kom att röstas ned i två medlemsländer. Är det någon som tror att en ny process i syfte att få fram en samlande konstitution för EU-samarbetet kommer att ta lika stora demokratiska hänsyn? Det är en fråga som fler borde ställa sig. Och samtidigt kan fråga sig om det verkligen är rimligt att ett eller två medlemsländer tillåts förlama hela EU:s utveckling? Den här gången var det två av EU:s kärnländer, varav åtminstone det ena är ett riktigt stort land, som sade nej. Men vad hade hänt om det varit lilleputtländer som Luxemburg eller Malta? /.../ Trots att såväl en klar majoritet av medborgarna i Europas länder som de folkvalda politikerna på olika nivåer är för ett ekonomiskt och politiskt samarbete i vår del av världen, finns det en växande skepsis och misstro mot just det samarbete vi i dag kallar EU. Delvis handlar skepsisen och misstron på ett missnöje med att ”EU inte levererat”; arbetslösheten är fortfarande hög i många EU-länder – inte minst i vissa regioner, matpriserna har inte sjunkit så mycket som det lovades och ännu fungerar inte den fria rörligheten fullt ut för alla. Men missnöjet handlar också om brist för förtroende för själva EU-samarbetet. Bilden av EU som en anonym byråkratisk koloss någonstans långt bort där det fattas beslut bakom stängda dörrar som försvårar människors vardag, är stark hos många européer. Denna bild förmedlas, om inte aktivt så åtminstone genom underlåtelse att presentera någon annan sanning, av nationella politiker i EU-ländernas regeringar och parlament. EU har blivit en populär syndabock för politikers egna tillkortakommanden – och då är det inte märkligt att EU-ländernas medborgare börjar betrakta EU med skepsis. /.../ Tjusiga internationella samarbetsprojekt där diplomater håller vackra tal utan att några beslut fattas eller överenskommelser respekteras har vi sett nog av genom historien. Vår del av världen står inför verkliga problem som kräver verkliga – och effektiva – lösningar. Och ännu har inte någon inbiten EU-motståndare lyckats leverera ett realistiskt alternativ till det EU-samarbete som ju faktiskt redan finns och som allt fler vill delta i. Alltså återstår att utveckla och förbättra det EU vi har, snarare än att drömma ihop utopier.