Fler s-röster om valförlusten

Det är glädjande att fler röster nu gör sig hörda i den socialdemokratiska eftervalsdebatten. Fortfarande är det dock en klar övervikt av män som yttrat sig, åtminstone offentligt. I Dagens Nyheter tar dock ett antal ledande kvinnor i socialdemokratiska sidoorganisationer, om än i sällskap med några män: Nalin Pekgul (förbundsordförande, Socialdemokratiska kvinnoförbundet), Mattias Vepsä (förbundssekreterare, SSU); Magdalena Streijffert (förbundsordförande, Socialdemokratiska studentförbundet), Peter Weiderud (förbundsordförande, Broderskapsrörelsen), samt Anna Schönbeck (vice ordförande, Unga S-kvinnor Rebella). De ovanstående skriver att det är ”ett måste” att det blir en kvinna som väljs till socialdemokratisk partiledare efter Göran Persson. Skälet till detta ”måste” tycks vara en strävan att ”tvätta bort stämpeln som säger att socialdemokraterna är ett grabbigt och förlegat parti”, att ”ännu tydligare visa att socialdemokratin inte består av gubbar i stängda rum”, och för att visa att socialdemokraterna är ”trovärdiga i jämställdhetsdebatten och trovärdiga inför alla kvinnliga väljare och medlemmar”. I beg to differ. Jag tror inte att väljarna låter sig nöjas, bara för att vi väljer en kvinnlig partiledare. Det viktigaste måste självklart vara att i praktisk politik bevisa socialdemokratins trovärdighet i jämställdhetsdebatten. Om detta låter sig göras bäst med en manlig eller kvinnlig partioledare är inte huvudsaken; det viktiga är att han eller hon är en skicklig politiker, ledare och kommunikatör. Sedan råkar i och för sig några av mina favoritkandidater till partiledarposten – Mona Sahlin och Margot Wallström – vara kvinnor, men det är inte på grund av att de är kvinnor som jag förordar dem. I Dagens Nyheter skriver också före detta folkhälso- och socialtjänstministern Morgan Johansson att problemet för socialdemokratin inte är att vi inte nådde ut med vårt budskap; ”Problemet är att folk inte trodde på vårt budskap”. Detta påminner slående om den analys jag själv gjorde på valnatten: ”När partier gör dåliga val säger man ofta att man inte nådde ut med sin politik. Men den förklaringen håller knappast för socialdemokraterna den här gången. Budskapet nådde ut, men det lockade inte.” Morgan Johansson skriver vidare att han blir ”starkt oroad” när han hör socialdemokratiska debattörer som Stig-Björn Ljunggren i Göteborgs-Posten och Jan Andersson i DN tala om att det socialdemokratiska partiet måste återta förlorade mittenväljare. Johansson tror att det är ”en mycket farlig slutsats”, och tror att ”en högervridning av socialdemokratin skulle inte bara minska partiets klassiska väljarbas och driva partiet under 30 procent, utan dessutom öppna upp ytterligare för Sverigedemokraterna”. Jag måste erkänna att jag studsade till lite över detta resonemang. Men Morgan Johansson bygger detta på preliminära analyser av valresultatet på de orter där Sverigedemokraterna ökat, som tyder på att de tagit röster i de områden där socialdemokratin traditionellt sett är stark. Detta är i sig inget nytt. Jag har själv tidigare ställt frågan om inte vi socialdemokrater har ett särskilt ansvar för att försöka mota ut Sverigedemokraterna från landets beslutande församlingar, då de dessvärre inte sällan värvar röster just bland grupper som traditionellt röstar socialdemokratiskt. Problemet med Johanssons argumentation i artikeln är att han presenterar lösningar på ett problem som inte finns; ingen socialdemokrat har nämligen sagt något om att partiet ska ”överge arbetarklassen för att vinna medelklassen”. Socialdemokratisk politik handlar nämligen om att finnas till för alla, utan att lämna någon kvar. Självklart låter detta sig sägas lättare än att praktiskt genomföras, men det är troligen en mer framkomlig väg än att som Morgan Johansson måla upp konflikter som inte finns – i oklart syfte. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: politik, socialdemokraterna, eftervalsanalys.