Hat, diktatur och goda människors tystnad

Ett av de allra första blogginlägg jag skrev, i mars 2005, handlade om en resa jag gjort till i Riga. Jag beskrev staden som ”vacker”, ”med billig öl”. Men framför allt en stad i ett land som utvecklats fantastiskt på bara några år, efter att gjort sig av med kommunism och sovjetisk diktatur. Samtidigt som jag var i Riga, högtidlighölls minnesdagen över offren för kommunistisk terror med att mängder av blommor lades vid stadens gigantiska frihetsmonument. Ett besök på det lettiska ockupationsmuseet gav också en stark påminnelse om vilken vidrig historia landets befolkning genomlevt. En liknande påminnelse fick jag i går kväll när jag var och lyssnade till Georg Sessler som berättade om sin nyutkomna bok Jag lever fast jag är född (ISBN: 9100110035), om sin judiska familj i Budapest åren 1941-56. Georg är en vän till familjen, vilket förstås gjorde hans historia ännu mer levande och påtaglig. Han berättade om de ungerska fascisternas, pilkorsarna, förföljelser av judar och andra oönskade, och när Ungern drogs in i kriget kom de tyska nazisterna med raslagar, deportationer och dödsläger. Familjen Sessler överlevde de fascistiska och nazistiska förföljelserna, men fick på nytt uppleva liknande förföljelser i det kommunistiska Ungern. I samband med Ungernrevolten 1956, vars 50-årsjubileum uppmärksammas i dagarna, flydde familjen till Österrike och kom därifrån till Sverige. Georgs historia var en smärtsam påminnelse om det hat mot minoriteter som präglat inte minst Europas historia; om de diktaturer som förtryckt och hänsynslöst mördat miljontals människor – och framförallt om de alla goda människor som kunnat säga ifrån och satt stopp för vansinnigheterna, men som tyst kuvat sig och valt att se åt andra hållet. Besök gärna webbplatsen ”Det tysta landet”, om den kommunistiska terrorn på andra sidan Östersjön. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: Ungern, diktatur, historia.