Svarta jobb och vita samveten

Den stundtals väldigt uppskruvade debatten som följt i spåren efter avslöjandena om att flera av de nya statsråden i Fredrik Reinfeldts regering anlitat svart städhjälp, barnpassning och registrerat bostadsinnehav hos företag i skatteparadis, har inneburit att diskussionen om svartjobb kommit igång på allvar. Det är bra. Jag tror att dessa frågor behöver diskuteras ordentligt. Uppenbarligen finns det en stor diskrepans mellan dagens lagstiftning och många människors privatmoral. I Dagens Nyheter i dag skriver Johan Schück om hur synen på svartjobb delar den svenska befolkningen. Schück hänvisar bland annat till en rapport från Skatteverket som visar att färre än hälften av svenskarna är, helt eller delvis, avvisande till att köpa svart. Endast 39 procent uppger sig aldrig ha köpt något svart och känner ett moraliskt motstånd mot att göra det. Hela 29 procent av de tillfrågade säger sig visserligen inte ha köpt svart, men har heller inga moraliska betänkligheter mot att göra det. Detta är tänkvärda siffror som måste tas på allvar av våra politiska beslutsfattare. Själv gör jag åtminstone två reflektioner när jag läser artikeln i DN och Skatteverkets rapport. Å ena sidan är det nog inte rimligt att begära av varje enskild medborgare att lämna in kontrolluppgifter till skattemyndigheten för småsummor. Ta exemplet Eva Hamilton, SVT:s nya vd. Hamilton har berättat att hon under flera år anlitat en före detta dagmamma för hjälp med barnpassning. Hon uppger att ersättningen till den före detta dagmamman understiger 10 000 kronor per år. Att hon är tvungen att lämna kontrolluppgift till skattemyndigheten har hon däremot missat och därför aldrig gjort. Men privatpersoner som per år betalar mer än 10 000 kronor i ersättning för utfört arbete till en annan privatperson, ska enligt lagen betala arbetsgivaravgift. Dessutom måste den som betalar mer än bara 1 000 kronor i ersättning lämna in en kontrolluppgift till skattemyndigheten. Annars handlar det, i lagens mening, om svartjobb. Jag har full förståelse för att människor i Eva Hamiltons situation, och de är antagligen ganska många, har svårt att se legitimiteten i dagens lagstiftning. Det handlar trots allt om småsummor, och överenskommelserna mellan de inblandade parterna motsvarar knappast ett anställningsförhållande. Å andra sidan finns det en risk i att man tummar på reglerna. Enligt Schücks artikel så resoneras det nu inom Skatteverket att införa ett fribelopp, så att Hamilton och andra ska kunna fortsätta ge barnvakter och hundrastare några hundralappar i ersättning utan att myndigheterna ska behöva blandas in. Men en legitimering av att undanhålla Skatteverket information om små transaktioner innebär att människor kan komma att tycka att även större summor som byter ägare, är deras egen sak. Och då går samhället miste om viktiga skatteintäkter. Jag är, som alltså torde framgå, själv osäker på vilken som är den rätta vägen att gå. Vad jag däremot känner mig förvissad om är att det är en god idé att göra vita, hushållsnära tjänster – som exempelvis städning, barnpassning och att gå ut med hunden – ekonomiskt tillgängliga för fler. I dag förlorar vi skattebetalare enorma belopp på att en så stor del av denna marknad är svart och obeskattad. Ett skatteavdrag, momssänkning, eller vilken väg man nu väljer, skulle innebära ökade skatteintäkter och att mängder av människor som i dag jobbar svart, får anställningstrygghet, rätt till pension och bättre villkor. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: skatter, svartjobb, hushållsnära tjänster.