Motstånd är meningslöst

Häromdagen fick jag chansen att på ett s-föreningsmöte lyssna till och samtala med Berit Andnor, ordförande i socialdemokraternas valanalysgrupp. Jag har skrivit en del och hennes arbete tidigare (bland annat här och här), därför kändes det bra att få möjlighet att diskutera vad som gick snett i valet senast – men mer viktigt hur socialdemokratin ska agera för att vinna valet 2010. Tyvärr lämnade jag inte mötet med någon känsla av att man inom den socialdemokratiska partiledningen var på rätt spår. I stället inledde Berit Andnor med att tala sig varm för en stor facklig-politisk manifestation som planeras, i protest mot bland annat regeringens föreslagna höjningar av a-kasseavgiften. Att inleda oppositionsarbetet med att sluta arbetarrörelsens fackliga och politiska led, i synnerhet om en fråga där man förefaller ha ett brett folkligt stöd, kan säkert ge kortsiktig vind i seglen – men det är knappast någon långsiktigt effektiv metod för att vinna val. Skälet till det är att partierna i den borgerliga alliansen, och då i synnerhet moderaterna, under valrörelsen var väldigt tydliga med att det var just en sådan politik man gick till val på; att a-kassan (”bidrag” på moderatsvenska) skulle sänkas och andra incitament skulle till för att skapa jobb. Man kan – och bör – ha massor av synpunkter på den politiken, men det var den de gick till val på. Och vann med. Att nu i efterhand protestera mot att de genomför den politik de fått mandat för känns ärligt talat lite fånigt. I tidskriften Tempus senaste nummer skriver Sven Svensson om den anmärkningsvärda senfärdigheten hos de fackliga centralorganisationernas protester. Det är lätt att instämma i detta. Svensson skriver också att det under valrörelsen förekom skriftliga protester mot a-kasseförslaget, ”men varken LO, TCO eller Saco sökte på fullt allvar belysa förslagets konsekvenser för sina medlemmar”. Han konstaterar vidare att de fackliga centralorganisationerna borde ”redan under valrörelsen ha framfört sina kritiska synpunkter till företrädare för den borgerliga alliansen för att försöka uppnå konstruktiva lösningar”. Därmed inte sagt att fackföreningsrörelsen och socialdemokratin nu stillatigande ska acceptera de kraftiga förändringar av arbetsmarknaden som regeringen nu genomdriver. Men demonstrationståg känns inte som den rätta vägen att gå. På mötet med Berit Andnor sa hon bland annat, som svar när jag påpekade att moderaterna varit väldigt tydliga med sin syn på a-kassan i valrörelsen, att det funnits och fanns stora brister på ideologisk skolning bland arbetarrörelsens företrädare. Därför hade vi inte klarat av att ta debatten på allvar om a-kassan i valrörelsen, och därför hade – menade hon – många väljare varit okunniga om vilka avgiftshöjningar och slopade avdragsmöjligheter som skulle följa med ett borgerligt styre. Jag tror att det är att underskatta väljarna. Jag är också tveksam till om det hade varit rätt metod att bemöta moderaternas uppenbarligen genomtänkta, om än möjligen feltänkta, ”politik för jobb” med ideologisk renlärighet och skarpa protester. Hade det inte varit något mer intellektuellt hederligt att bemöta deras nya idéer (oavsett hur fel vi må tycka att de verkade) med en mer öppen hållning? Typ ”okej, intressant – vi håller verkligen inte med, men låt oss resonera om saken”. Har man tilltro till sina egna idéer så borde de väl rimligen tåla att diskuteras. Socialdemokratin har gjort sitt sämsta val sedan 1914, i hög grad på grund av att vi inte hade en politik för jobb som verkade trovärdig i väljarnas ögon. Då vore det kanske mer konstruktivt att förutsättningslöst kika på den politik som de facto vunnit väljarnas förtroende än att gå ut i protestaktioner emot den. * * * PS: Tolka nu inte rubriken på detta inlägg så bokstavligt. I själva verket handlar det om en dubbel anspelning på en ledande företrädare för regeringen och mitt Star Trek-intresse. Stilpoäng till den som först knäcker koden. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: politik, valet 2006, a-kassa.