Sådana som jag finns inte

I helgen publicerade Dagens Nyheter en genomgång av hur privatekonomin för olika slags hushåll påverkas nästa år när den borgerliga regeringens politik börjar ge genomslag. Bland annat spåddes pensionärer och egna företagare bli förlorare. Förlorare sägs också vara svårt sjuka långtidssjukskrivna som sannolikt får ökade utgifter form av höjd avgift till a-kassan och i vissa fall sänkt ersättning. Inget av detta är dock egentligen några nyheter utan har framförts från flera håll tidigare. Bra jobbat, alla ni som röstade borgerligt... Det som däremot förvånade mig en smula när jag läste DN-artiklarna var de exempel på hushåll som tidningen hade låtit Swedbanks institut för privatekonomi räkna på. De typiska exemplen var tvåbarnsfamiljen i lägenhet, tvåbarnsfamiljen i radhus, enpersonshushållet, ensamstående mamman, ensamstående underhållsföräldern (en pappa, får vi väl anta), garantipensionären samt pensionärsparet. Okej, saknas inte något här? Vad hände med alla dinkysar? DINKY är en förkortning som slog igenom på 1980-talet och står för dual (eller double) income, no kids yet. I USA används fortfarande förkortningen DINK, alltså utan y:et på slutet, och refererar ofta till homosexuella par med relativt hög inkomst och utbildning, som ofta och gärna åker utomlands på semester och som konsumerar mycket. Inte minst i storstäder, världen över, blir homo- och heterosexuella DINK-relationer allt vanligare. Enligt SCB är det inte känt hur stor andel av befolkningen som på olika grunder valt att inte skaffa barn. Klart är dock att såväl kvinnor som män i dag skjuter allt längre på barnafödandet. År 2004 var den genomsnittliga förstagångsmamman 29 år. För 30 år sedan var hon c:a 5 år yngre, 23,5 år. I SCB:s senaste befolkningsprognos antar man att andelen barnlösa kvinnor i framtiden kommer att vara omkring 16 procent. Någon prognos för andelen barnlösa män har jag inte hittat. För en tid sedan diskuterades det i SVT-programmet Argument att det i regeringen inte fanns någon som bevakar singlarnas intressen, och frågan ställdes om vi kanske behöver en singelminister. Själv tror jag inte att nya ministerposter är nödvändiga för att tillgodose intressena hos alla tänkbara familjekonstellationer. Däremot vore det förstås önskvärt att begreppet familj slutade vara liktydigt med en mamma, en pappa och ett ospecificerat antal barn. Andra skriver intressant om samhälle, familj, familjepolitik.