En ny socialdemokratisk arbetsmarknadspolitik

(Varning för lååångt inlägg, som delvis upprepar vad jag skrivit tidigare.) Jag hade väntat mig starkare reaktioner på min bloggpost om varför jag inte deltog i gårdagens demonstrationer mot regeringens a-kasseförslag. I stället har jag fått lovord från flera håll (bland annat här och här). Kanske börjar insikten sjunka in om att vi inom socialdemokratin och fackföreningsrörelsen verkligen bör ta oss en rejäl funderare över vad i den borgerliga arbetsmarknadspolitiken som lockade väljarna, och om det finns brister i vår egen politik som vi kan justera. Inför denna funderare så vill jag gärna dra mitt eget strå till stacken om hur en ny socialdemokratisk arbetsmarknadspolitik skulle kunna se ut. Jag är nämligen övertygad om att socialdemokratin förlorade valet för att vi inte kunde övertyga väljarna att vi – sant eller falskt – hade en politik för jobb och tillväxt. Vi kan inte 2010 än en gång gå till val på gamla meriter eller att skylla alla brister i samhället på tidigare borgerliga regeringar. Vi måste komma med något nytt – utan att för den skull göra avkall på våra värderingar. I valrörelsen var frågan om subventionerade så kallade hushållsnära tjänster en het fråga. Från framförallt borgerligt håll utmålades detta som en reform som skulle skapa mängder av nya jobb, och avlasta stressade familjer. Från vänster var motståndet mot förslaget starkt; det talades om ”pigjobb” och att det fanns viktigare saker att lägga skattemedel på. Själv ansåg jag – och anser fortfarande – att ur ett socialdemokratiskt perspektiv bör vara en prioriterad uppgift att minska mängden svartjobb och att ge utsatta grupper på arbetsmarknaden bättre villkor. Därför vore det bra om vita, hushållsnära tjänster kunde göras mer ekonomiskt tillgängliga för fler hushåll. Däremot så tror jag inte att ett skatteavdrag är den rätta vägen att gå. Det är ett omständligt system som förutsätter att privatpersoner ändå ligger ute med pengar, ända tills de kan göra avdrag för sina utlägg i deklarationen. Dessutom finns det en gränsdragningsproblematik om vad som ska räknas som hushållsnära tjänster och inte. I stället borde man vidga perspektivet och ta tillvara de kloka tankar som fanns i idén om grön skatteväxling. Genom att kraftigt sänka momsen eller arbetsgivaravgiften för hela tjänstesektorn och i stället höja skatter och avgifter för miljöfarlig industriproduktion och transporter, stimuleras efterfrågan på tjänstejobb och fler kan beredas arbetstillfällen. Ett annat förslag som har framförts av bland andra den tidigare socialdemokratiske partiledarkandidaten Jan Nygren samt s-bloggarna Erik Laakso och Joel Malmqvist, är den danska så kallade flexicuritymodellen. Tanken med flexicurity är att öka rörligheten på arbetsmarknaden – samtidigt som tryggheten ökar för dem som riskerar bli utan jobb. Löntagarna ska ha en stabil trygghet vid omställningar, stöd och utbildning för att snabbt kunna få nya och bättre jobb än de som försvann. I gengäld får företagen och samhället tillväxtinriktade fackliga organisationer, som bejakar rörlighet och inte klamrar sig fast vid det gamla. Detta är något helt annat än det den borgerliga regeringen i Sverige nu genomför, där förändringarna av a-kassan snarare förefaller vara ett ideologiskt motiverat försök att undergräva fackföreningsrörelsen. Flexicurity innebär i stället hög a-kassa och höjda tak, förkortad karenstid och att anställningsskyddet regleras i avtal istället för i lagen. På sin blogg berättar för övrigt Veckans Affärers chefredaktör Pontus Schultz om en paneldebatt han lett efter presentationen av Carl Bennets rapport Framtidens näringsliv. En enligt Schultz helt enig panel, bestående av Wanja Lundby-Wedin (LO), Anna Ekström (Saco), Sture Nordh (TCO), Anders Igel (Telia) och Jan Johansson (Boliden), hade exakt samma syn på de förändringar som i rapporten påstods krävas inom den svenska arbetsmarknaden: Satsa på utbildning, tjänstesektorn, reformera skattesystemet och så den luddiga skrivningen ”förena ökad rörlighet med trygghet i förändring”. Pontus Schultz skriver att de fackliga ledarna satt och sa med en mun att ”visst, arbetsrätten behöver förändras och det har medlemmarna redan förstått. De vet att den enda tryggheten de kan få är att bolagen har större möjlighet till rörlig personalpolitik. Nu behöver vi ett nytt samhällskontrakt, ett nytt Saltsjöbadsavtal som utgångspunkt för de förändringarna”. I dag, sex månader senare, skriver Veckans Affärer (ej på nätet) att den fackliga rörelsen rustar för den största konfrontationen på decennier på arbetsmarknaden. Och det enda som egentligen förändrats är regeringsinnehavet och de borgerliga attackerna på a-kassan, slopande av tiotusentals utbildningsplatser, nedläggning av Arbetslivsinstitutet och en rad andra föreslagna åtgärder som – förstås – upplevs som oerhört provocerande. Samtidigt som höga vinster i näringslivet, höga utdelningar till ägarna och snabbt stigande ersättningsnivåer till direktörer har gett facket starka argument i den löneförhandling som stundar. Schultz spekulerar i att den svenska modellen kanske inte kan förändras under högkonjunktur, utan att det krävs en rejäl dipp för att trycket ska vara tillräckligt hårt så att alla parter kan förhandla utan att tappa ansiktet. Själv tror jag att det också måste till en socialdemokratisk regering. Arbete och välfärd är socialdemokratin viktigaste honnörsord, och vi vet att hög sysselsättning är nödvändigt för att trygga skatteintäkter till välfärden. Med dessa insikter som grund måste det vara vår skyldighet att våga ompröva tidigare lösningar och tänka nytt. Därför bör vi inom svensk socialdemokrati och fackföreningsrörelse ta oss en allvarlig funderare på hur vi ska utforma en arbetsmarknadspolitik för jobb, tillväxt och trygghet. Andra skriver intressant om politik, arbete, socialdemokraterna.