Ulvskog dålig förlorare?

Med Margot Wallström definitivt och Carin Jämtin med största sannolikhet ute ur ekvationen om vem som tar över som partiledare efter Göran Persson, förefaller manegen krattad för Mona Sahlin. Gott så, då finns det kanske äntligen utrymme att diskutera socialdemokratisk politik – något som rimligen borde ha föregått partiledarspekulationerna. Möjligen försöker partisekreterare Marita Ulvskog dra sitt strå till den stacken när hon i dag sticker ut huvudet i debatten om den pågående grundlagsöversynen, och kräver en återgång till treåriga mandatperioder. Möjligen, eller så är hon bara en dålig förlorare. På socialdemokraternas webbplats kan man under avsnittet ”Vår politik” hitta följande formulering under området Demokrati: ”Allmänna val är det yttersta uttrycket för att vi lever i en demokratisk stat. Högt valdeltagande utgör därför en central del i socialdemokraternas demokratiarbete.” Enligt Valmyndigheten så var valdeltagandet 2006 81,99 procent, vilket är en ökning med 1,88 procent jämfört med 2002 då det låg på 80,11 procent. Tittar man däremot tillbaks på SCB:s statistik framgår att valdeltagandet sjönk märkbart från 1994 (då förändringen från treåriga till dagens fyråriga mandatperioder trädde i kraft) fram till 2002. Det hade då dock föregåtts av en viss uppgång efter ett större ras mellan 1985 och 1998. Vad ska man då dra för slutsatser av detta? Jo, att valdeltagande – och därmed demokratin – inte förefaller stå och falla med längden på mandatperioderna. Marita Ulvskog, som alltså själv är ledamot av grundlagsutredningen, menar dock att de fyraåriga mandatperioderna bör vara en ”parentes”. Till SvD säger hon att dagens mandatperioder ”leder till politikerförakt, till frustration och till att småpartier som är populistiska får större utrymme när man inte möter väljarna tillräckligt ofta”. Att socialdemokraterna ändå var med och fattade beslutet – efter partiledaröverläggningar – hösten 1993, menar Ulvskog skedde ”i nära anslutning till ett krispaket när vi hade 500 procents ränta” och att ”det var väl ett och annat i de där krisuppgörelserna som säkert var sådant som vi gick med på som vi inte gillade”. Och visst kan det vara så. Eller så var man nöjd med mandatperiodernas längd så länge socialdemokraterna kunde regera och få ordentlig tid på sig att låta sin politik få verkan. Men när de borgerliga nu fått chansen så verkar plötsligt inte fyra år så lockande längre. * * * Via Gudmundson ser jag att Marita Ulvskog är intervjuad i partitidningen AiP. I intervjun säger hon bland annat att Tsunamikatastrofen var ”en viktig förklaring” till valresultatet – liksom det på denna det följande mediedrevet. Hon säger också att det är väldigt noga att markera att ”partisekreteraren är kongressvald och om man har tagit på sig ett uppdrag ska det skötas”. Och när det skakar till i partiet, vilket det gör när man förlorar ett val, så måste det finnas ”en kraft som håller ihop partiet”. Och det kan man väl hålla med om. Själv tycker jag dock att tiden är mogen för en ny kraft också på partisekreterarposten. Socialdemokratin behöver en helt ny ledning för att med trovärdighet kunna kommunicera politisk förändring till partimedlemmar och väljare. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, Marita Ulvskog.