Varför sossar säger nej

Efter min bloggpost i går om Wallströms och Jämtins nej till att bli ny s-ordförande så har jag fått en del frågor om varför just dessa nej ska anses betydelsefulla, och varför man inom socialdemokratin har traditionen att säga nej – ända tills man säger ja. Låt oss börja i den senare frågeställningen. Delvis handlar det förstås om jantelagen; att man inte ska ”förhäva” sig genom att säga att man duger till partiledare och vill ha uppdraget. Man förväntas vara ödmjuk och säga saker som att man inte kandiderar, har svårt att se sig i den rollen, och trivs bra med det uppdrag man har i dag. Av detta följer också att när man väl är vald så förväntas man inte vara glad och lycklig, utan allvarsamt ödmjuk och ”tyngd av uppdraget”. Och det ligger förstås mycket i det. Hos alla de personer som skulle kunna vara aktuella för att axla uppdraget som socialdemokratisk partiordförande finns förstås en insikt om vilket oerhört krävande jobb det är. Därför är nog tveksamheten i de allra flesta fall ärlig och uppriktig; även om man gärna skulle vilja så finns det ändå mycket som talar emot. Men det handlar också om taktik. Kommer man öppet ut på banan som ordförandekandidat så kommer man att granskas betydligt hårdare i sömmarna än vad man gjorts tidigare. Medierna (med eller utan hjälp av politiska motståndare, inom och utom det egna partiet) kommer att gräva fram alla ens gamla lik ur garderoben; ens familj, barn, bekanta, gamla lärare och klasskamrater kommer alla att bli föremål för allehanda granskning. Detta är en process som nog många vill förskona sina närmaste från. Ordförandekandidater kommer också att avkrävas besked i diverse politiska frågor – vilket sedan kommer att ställas emot andra tänkbara kandidaters eventuella andra ställningstaganden. Det blir en ofrånkomlig polarisering och politisk ”skönhetstävling”. När en eller flera kandidater kommer ut ur garderoben innebär det också ofrånkomligt att den nuvarande partiledningen blir ännu mer av ”lama ankor”. När flera kandidater konkurrerar om samma uppdrag sluts också leden tätare kring dessa. Det kan ge upphov till riktigt infekterade debatter som det kan ta lång tid att läka såren efter. Jämför till exempel med de senaste årens uppslitande falang- och ordförandestrider i SSU (och för all del även många andra politiska ungdomsförbund). Detta är alltså skälen till att de personer som i dag kanske eftertraktar den socialdemokratiska ordförandeposten, ändå säger att de inte gör det. Om det är goda skäl eller inte kan man dock förstås diskutera. Men sedan finns det olika sätt att säga nej på, och hur dessa nej ska tolkas är en fråga som sysselsätter kremlologer på många håll. Jag anser att uttalanden som att man inte kandiderar, har svårt att se sig i den rollen, och trivs bra med det uppdrag man har i dag, egentligen inte betyder någonting. Det är i bästa fall tecken på ödmjukhet, men mer troligt så handlar det om att bara undvika att svara bestämt – av de skäl jag nämnt ovan. Att däremot, som Margot Wallström nu aktivt valde att göra, väldigt tydligt säga att hon skulle tacka nej ens om enig valberedning bad henne – det kan inte gärna misstolkas. Och i Carin Jämtins fall så är det tajmingen som får mig att tro att vi bör tolka hennes nej som definitivt; hon lämnade sitt besked i samband med att Stockholms arbetarekommun redovisade vilka namn huvudstadens s-föreningar förordar. På pressmötet meddelade Jämtin att hon siktar på att vara oppositionsborgarråd under den kommande mandattiden, och ingenting annat. ”Ett nej är ett nej”, uppges hon ha sagt till TT. Och den här gången finns det nog anledning att ta henne på allvar. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, partiledare.