Vem tar över socialdemokratin?

Oj! Ibland förändras spelplanen snabbt. I en exklusiv intervju i partitidningen Aktuellt i Politiken slår Margot Wallström en gång för alla fast att hennes nej till att ta över som partiordförande verkligen är ett nej – även om en aldrig så enig valberedning kallar. Detta besked öppnar för en ledarstrid i det socialdemokratiska partiet. I dag tackade också Carin Jämtin bestämt nej till posten som ny partiledare. Enligt Aftonbladet säger Jämtin att hon vill koncentrera sig på att vara oppositionsborgarråd i Stockholm och vinna tillbaka makten 2010. Det är förmodligen en klok prioritering, inte minst eftersom frånvaron av Jämtin skulle skapa en väldigt stor osäkerhet om vem som skulle vara socialdemokratins främste företrädare i Stockholm – vilket är en nog så viktigt position. Nu i veckan löper nomineringstiden av ny s-ordförande ut, och antagligen lär valberedningen komma med ett förslag i januari. Slutgiltigt avgörs frågan på extrakongressen i mars. Med Wallström och Jämtin ute ur leken kvarstår i mina ögon egentligen bara Mona Sahlin som en realistisk kandidat. Om socialdemokratin nu väljer en kvinnlig ordförande, vill säga. Är man beredd att acceptera ytterligare en man så finns det ju teoretiskt ett antal att välja mellan; Thomas Östros, Leif Pagrotsky och Pär Nuder – för att bara nämna några. Själv betraktar jag Nuder som körd och Pagrotsky som synnerligen osannolik. Kvarstår Östros. Alternativt kan man tänka sig att vidga fältet av tänkbara kvinnliga kandidater, och då finns förstås namn som Wanja Lundby-Wedin, Ulrica Messing och Britt Bohlin Olsson. Av dessa tror jag att den enda som egentligen skulle göra ett riktigt bra jobb är Britt Bohlin Olsson, men nog snarare som vice ordförande – om vi nu väljer en sådan. Messing känns ärligt talat inte mogen uppgiften, och Lundby-Wedin har förvisso definitivt kompetensen och utstrålningen, men det känns trots allt som ett allt för osannolikt steg att gå från posten som LO- till partiordförande. Och som Eric Sundström klokt påpekar i AiP så manifesteras nu processens alla orimliga inslag: ”Ingen vet vem som kandiderar, sakpolitiska skillnader diskuteras inte, medlemsinflytandet är bristfälligt, de flesta nominerar en kandidat som inte kandiderar”. * * * PS: Jodå, naturligtvis dissar Lotta Gröning även Mona Sahlin. Var det någon som trodde något annat? Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, partiledare.