Köpta pennor och selektiv research

Ett av mina favoritforum för kritisk granskning och analys av journalistik och medievärlden är Arenagruppens pockettidning Media i Fokus. I det senaste numret finns en artikeln betitlad ”De köpta pennorna”, och som sägs handla om ”hur dolda lojaliteter mellan ekonomiska makthavare och ledande opinionsbildare har blivit ett växande demokratiproblem”. Men denna beskrivning, och artikeln i sig, missar målet – sannolikt på grund av bristande kunskap och selektiv research. Artikeln inleds med ett intressant avslöjande om hur industrimannen Axel Ax:son Johnson i hemlighet ägde två svenska dagstidningar och privat avlönade några av landets mest kända publicister i mitten av 1990-talet. Denna del av historien är ett gott journalistiskt hantverk som belyser en hittills okänd bit svensk presshistoria. Men sedan görs ett försök att dra paralleller till nutiden, och då hamnar man snett. Fokus flyttas från journalister till pr-konsulter; en yrkeskategori som artikelförfattaren uppenbarligen inte har mycket till övers för. De beskrivs som ”ett slags legosoldater i informationsvärlden”, som jobbar i smyg med att smusslande påverka opinionen. Det artikelförfattaren skjuter in sig på är när pr-konsulter medverkar i radio- och tv-inslag för att bedöma olika företeelser och personers agerande av partipolitiskt känslig karaktär. Problemet, påstås det, är att radiolyssnarna och tv-tittarna ”aldrig får reda på vem som egentligen betalar deras verksamhet, vilka företag eller organisationer de jobbar åt och vad det är de förbundit sig att hålla hemligt”. ”Kan vi lita på att de inte hjälper en kund?”, frågas det i artikeln. Och veta säkert kan man förstås aldrig göra. Lika lite som vi mediekonsumenter vet vilka som försett journalister med uppgifter som legat till grund för ett nyhetsinslag eller reportage. Journalistiken åtnjuter ju ett grundlagsfäst källskydd. Vi kan alltså aldrig veta vilka intressen som eventuellt ligger bakom en artikel i en tidning eller ett inslag i radio eller tv. Denna liknelse görs dock inte i Media i Fokus. Artikelförfattaren missar dessutom det grundläggande faktumet att pr-branschens kunder sällan eller aldrig har något intresse av att låta sina konsulter stå som talesmän i någon fråga. Det är nämligen välkänt att pr-konsulter är en yrkeskategori som väcker ännu mindre förtroende hos allmänheten än exempelvis journalister, politiker och fastighetsmäklare. Att redaktionerna ändå väljer att plocka in konsulter för att kommentera det ena och det andra, är för att de trots allt anses vara kommunikationsproffs och är erkänt duktiga på att leverera snärtiga soundbites. I artikeln citeras det godtyckligt ur de svenska pr-företagens branschförenings egna etiska regler. Däremot utelämnas portalparagrafen ur uppförandekoden för professionella lobbyister: ”Vid anmodan från folkvald representant eller tjänsteman skall en lobbyist alltid vara beredd att ange vem han är, var han arbetar, på vems uppdrag kontakten äger rum och i vilket syfte. Det bör aldrig råda tvivel om lobbyistens avsikter i relationen till folkvalda eller tjänstemän.” Och därmed faller i princip hela artikelns påståenden om demokratifarligt hemlighetsmakeri och misstänkliggörande av på vems uppdrag pr-konsulter i tv-soffor och andra sammanhang medverkar som experter på politisk kommunikation. * * * Vissa aktörer i samhällsdebatten som artikelförfattaren har identifierat som pr-konsulter, eller åtminstone verksamma i närheten av detta skrå, hängs ut med namn i artikeln. Bland annat nämns Paul Ronge, Marie Söderqvist Tralau, Johanna Elgenius och Stig-Björn Ljunggren. Den senare skriver på sin blogg att han ska läsa artikeln och se om artikelförfattaren ”är en av de vanliga paranoida kommuniströvarna eller om det är en person som förmår argumentera för sin sak”. Det ska bli intressant att se vad den gode doktor Ljunggren kommer fram till. Andra skriver intressant om politik, media, pr.