Här kommer alla känslorna (på en och samma gång)

”Mona är inte särskilt tung i partiet och inte den som flest personer nominerat. Men partidemokrati är bara snack när en ledare ska utses.” 3 januari 2007, klockan 23:27 ”Jag tycker det är ett jätteproblem med alla kandidater som tackar nej. Och ett jätteproblem med Mona Sahlin. Hon splittrar partiet eftersom hon är så oerhört omtvistad.” 5 januari 2007, klockan 00:30 ”Jag såg att partidistrikten nu ger Mona massivt stöd. Ombudsmän som vänder kappan efter vinden och gör som husse säger. /.../ Leve byråkratin och vila i frid demokratin a la svensk arbetarrörelse.” 6 januari 2007, klockan 23:09 ”Jag kan också beundra Mona därför att hon vill ha makt så mycket. In i lejonkulan igen trots att hon gång på gång fått rejält med stryk. En sak är säker hon vill verkligen bli partiledare.” 9 januari 2007, klockan 21:58 Ovanstående citat är alla saxade från Lotta Grönings blogg den senaste veckan. Och då ska man ha klart för sig att Gröning är tidigare ledarskribent och politisk chefredaktör på Norrländska Socialdemokraten, och numera debattredaktör på likaledes socialdemokratiska Aftonbladet. Varför väcker då Mona Sahlin så starka känslor? Dagens Nyheter gör i dag en hedervärd granskning (här och här) av Mona Sahlin och de uppmärksammade ”affärer” som hon förknippas med. Där konstateras att bland annat att Sahlin tycks ha skött sin privatekonomi korrekt de senaste åren, och den enda anmärkning som noterats är enstaka bruk av regeringens kreditkort för privata taxiresor – något hon sedan betalt för genom avdrag på lönen. Ändå är det mer eller mindre uttalade antydningar om att Mona Sahlin skulle vara alldeles outsägligt slarvig och misskötsam som hennes motståndare ständigt drar upp. Hon ges också skulden (främst från fackligt håll) för att den socialdemokratiska regeringen 1990, då Sahlin var tämligen nyutnämnd arbetsmarknadsminister, införde ett tillfälligt strejk- och lönestopp – trots att ansvaret för detta rimligen snarare låg hos dåvarande statsminister Ingvar Carlsson. Ändå drabbar inte kritiken Carlsson lika hårt, och inte heller den dåvarande finansministern Göran Persson. Och att Stig Malm, som då var LO-ordförande, åtminstone initialt stödde regeringens åtgärder verkar också ha fallit i glömska. En som tar avstånd från kritiken mot Mona Sahlin är LO:s nuvarande ordförande Wanja Lundby-Wedin. Till LO-Tidningen säger Lundby-Wedin att hon aldrig ”känt att det finns konflikter, snarare tvärtom”. Wanja Lundby-Wedin påminner om att Sahlin under sin tid som arbetsmarknadsminister fick bli symbol för förslaget om strejkstopp, ”vilket var orättvist”. Bakom förslaget stod hela regeringen och en nästan enig LO-styrelse, så det är fel att nu utmåla henne som ansvarig, säger Wanja Lundby-Wedin till LO-Tidningen. Också ordföranden för ett av LO:s största medlemsförbund, IF Metall, Stefan Lövfen säger att det ”kan inte vara meningen att något som hände för länge sedan ska ligga någon till last”, och att ”vi har en bra relation till Mona Sahlin”. Enligt Svenska Dagbladet blir för övrigt Sahlins supportrar snabbt fler. Minst sex nya partidistrikt har de senaste dagarna sagt att de vill ha henne som partiledare. Även Broderskap och S-studenter ger henne sitt stöd. Jag vet inte, men det känns som att läget i den socialdemokratiska ordförandevalsprocessen nu är sådant att om man som sosse hellre vill ha någon annan partiledare, som också står till buds, än Mona Sahlin – så är det hög tid att aktivt argumentera för henne eller honom. Det förefaller åtminstone mer konstruktivt än att dissa den kandidat som alltmer framstår som det självklara valet. Andra skriver intressant om socialdemokraterna, partiledare, Mona Sahlin.