En förhållandevis pigg 50-åring

Det har skrivits mycket om EU i veckan, men jag – som är en varm EU-vän och hyfsat ofta bloggar om EU-relaterade frågor – har inte berört detta alls. Det beror enbart på tidsbrist; de blogginlägg jag trots allt har postat på sistone har gått betydligt snabbare att skriva än detta. Hur som helst. Det europeiska samarbete vi i dag kallar EU fyllde alltså 50 år i veckan. Alltså lika mycket som Joakim Thåström och Mona Sahlin. Jag tar dessa två som referens för att ge lite perspektiv. 50 år är ingen lång period i den europeiska historien, men under dessa år har det hänt enormt mycket – och EU-samarbetet är en väsentlig del av denna utveckling. I senaste numret av Aktuellt i Politiken tecknar chefredaktören Eric Sundström en bra, översiktlig bild av EU:s framväxt – och den europeiska socialdemokratins delaktighet i processen. Flera viktiga opinionsbildare och EU-vänner har under veckan gjort viktiga markeringar om EU-samarbetet och Sveriges framtida roll i detta. Kommissionär Margot Wallström skrev i SvD om hur EU ”lett till bättre livskvalitet, bättre arbetsliv och bättre utbildning”, och visat att ”ekonomisk tillväxt kan kombineras med social trygghet och miljöskydd”. Hon slår också fast att ”Så länge som EU är mindre demokratiskt och mindre effektivt än det skulle kunna vara, kommer våra ansträngningar att infria de politiska löftena till medborgarna aldrig att vara helt övertygande”. Här återstår uppenbarligen mycket att göra. Margot Wallström undertecknade även en artikel tillsammans med Fredrik Reinfeldt i DN om att det för Sverige är ”självklart att verka för ett Europa som kan leverera konkreta svar på globaliseringens utmaningar”. Därmed visade Wallström att hon inte har några svårigheter att skilja sina roller som socialdemokratisk partimedlem delaktig i en internationell arbetsgrupp, och som svensk EU-kommissionär – oavsett regering. Mona Sahlin har också gett klara – och välkomna – besked om att hon inte ser det som aktuellt att Sverige ska folkomrösta om ett nytt EU-fördrag. Hon tillägger att ”Det viktiga är att få en debatt och en insikt om vilken stor betydelse Europa har, att det inte är Bryssel utan de stora framtidsfrågorna som pockar på och kräver andra lösningar”. Jag kan bara instämma. Självklart är det inte aktuellt med någon svensk folkomröstning om det konstitutionsförslag som i praktiken ligger i frysboxen sedan väljarna i Frankrike och Nederländerna röstat nej till det i folkomröstningar 2005. I samband med EU:s 50-årsfirande av Romfördraget presenterades för övrigt i helgen den så kallade Berlindeklarationen. Förbundet Humanisterna konstaterar i ett pressmeddelande ”med glädje” att Berlindeklarationen inte innehöll några referenser till kristendomen, religiösa värderingar eller Gud. Själv delar jag Humanisternas glädje över detta, men påven Benedictus XVI är enligt uppgift ”bestört”. Föga överraskande så är det det alltmer reaktionära Polen som in i det längsta legat i för att Gud och kristendomen skulle tas med i deklarationens stycke om de värderingar och värden EU är grundat på. Men en majoritet av EU-ländernas regeringar stod lyckligtvis på sig om att hålla referenser till kristendomen utanför. Andra skriver intressant om politik, Europa, EU.