Journalisten, bloggosfären och det fria ordet

Flera artiklar i tidningen Journalisten fångade mitt intresse i dag. Dels meddelades glädjande nog att föreningen grävande journalister överväger att inrätta en särskild klass för bloggare. Och detta som en direkt följd av att man insätt det orättfärdiga i att Expressen – och inte Magnus Ljungkvist – nominerats till Guldspaden för knäcket om de miljoninkomster den nyutnämnda handelsministern Maria Borelius familj haft under 90-talet då hon betalat för svart hemhjälp, med motiveringen att hon inte hade råd att betala avtalsenlig lön. Dels skriver journalisten Anders R Olsson att ”Ingen svensk samhällsdebattör, ingen intellektuell över huvud taget, har med en blogg lyckats ta steget från okänd till känd”. Jag passade på att kommentera detta, och skrev att det inte är svårt att hitta gott om exempel på att han har fel. Problemet är att Olsson omedelbart lägger in en reservation till sitt påstående, genom att tillstå att ”samhällsdebattörer vars bloggar har många läsare är sådana politiker, journalister och andra skribenter som redan tidigare etablerat sig i offentligheten via en-till-många-medierna: tidningar, radio, TV”. Och genom bruket av begreppet ”politiker” så förefaller Olsson därmed underkänna alla bloggare med någon typ av partipolitisk anknytning; såväl statsråd som ersättare i stadsdelsnämnden, eller för den delen gräsrotsmedlemmar i något parti, ryms under etiketten ”politiker”. Hans andra reservation är än mer diabolisk. Ingen har nämligen så vitt jag vet hävdat att bloggar skulle röra sig i någon avgränsad verklighet, utan kontakt med andra medier. Självklart är det så att uppmärksamheten för bloggare och det de skriver om blir större när traditionella medier som tidningar och TV rapporterar om dem. Därmed slår Anders R Olsson in öppna dörrar. * * * I Journalisten ser jag nu för övrigt också att tidskriften Media i Fokus hotas av nedläggning, då huvudfinansiären LO ska spara pengar. Till Journalisten säger Mats Erikson, politisk sekreterare på LO, att ”Självklart är det jättesynd om den försvinner” och tilläger att han inte tror ”att arbetet för den fria opinionsbildningen står och faller med Media i Fokus”. Och det kan han förstås ha rätt i. Frågan är vilka andra insatser LO och den övriga fackföreningsrörelsen då tänkt vidta för att motverka den borgerliga dominansen på medieområdet. Media i Fokus är nämligen en av de få skrifter som på ett mycket bra sätt uppmärksammat detta. Tvingas man lägga ned verksamheten så blir det ännu lite tystare i den svenska mediepolitiska debatten. Andra skriver intressant om media, Journalisten, bloggosfären.