Hvad vilja Sverigedemokraterna?

Trots att Sverigedemokraterna definitivt inte var huvudfokus i den text om Sverige 2020 jag skrev på uppdrag av svt.se/opinion så är det de kommentarer jag skrev om dem som väckt mest reaktioner. Såväl här på bloggen som i SVT:s diskussionsforum och i min mejlbox. Jag har skrivit om Sverigedemokraterna många gånger förut, men det är först nu som jag börjat få mejl från folk som vill förklara för mig vilka schyssta lirare Sd är och hur de egentligen är socialdemokrater i Per Albins anda. Detta är förstås skitsnack, men jag återkommer till det. Sverigedemokraternas profilfråga är och har alltid varit minskad invandring. Utöver detta för de fram frågor som krafttag mot brottsligheten, trygg ålderdom, slå vakt om familjen, värdig vård för alla, samt ett fullgott djurskydd. Det är inte svårt att föreställa sig att sådant budskap kan tilltala väljare såväl till höger som vänster. I synnerhet när de borgerliga partierna tar efter den socialdemokratiska retoriken och s inte längre kan förlita sig på arbetarklassväljare för att säkra en valseger. I ett sådant läge kan det mycket väl finnas möjlighet för en outsider att knipa åt sig marknadsandelar. Flera opinionsundersökningar har visat att Sd har en hög andel sympatisörer inom LO-kollektivet och traditionella s-väljargrupper. Mot den bakgrunden har jag tidigare betonat att vi socialdemokrater har ett särskilt ansvar att försöka mota ut Sverigedemokraterna från landets beslutande församlingar. Men varför är då detta så viktigt? Jo, dels handlar det om en avsevärd risk att vi får ett jämt riksdagsvalresultat mellan de politiska blocken 2010. Om Sverigedemokraterna då kniper några mandat så är det nästan omöjligt att förutse vad som händer. Inget block lär vilja låta sig bli beroende av stöd från Sd för att bilda regering, vilket öppnar för blocköverskridande uppgörelser. Och blir det enda sättet för väljarna att visa sitt missnöje att rösta på ett missnöjesparti – Sverigedemokraterna. Men det viktigaste skälet är förstås att Sverigedemokraternas plattform inte har förankring i politik överhuvudtaget. I själva verket handlar det om samma slags revanschism som i alla tider fått människor som känt sig som förlorare att leta efter andra att skylla sin brister på. Den tidiga socialdemokratin fick arbetarklassen och de sämst ställda i samhället att ena sig, arbeta tillsammans och kräva lika rätt. Sverigedemokraterna pekar i stället ut människor snäppet under dem på samhällsstegen som orsaken till att de inte har fått allt de önskat sig av livet. Det är invandrarnas fel att de är arbetslösa, invandrarnas fel att många känner otrygghet inför ålderdomen, invandrarnas fel att det begås brott och invandrarna som tar deras tjejer. Jag hade kunnat säga ”Men klipp er och skaffa er ett jobb för fan”, men det slog mig att kortklippta typer med Sverigedemokraternas åsikter är om möjligt ännu mer osympatiska. För att återknyta till Per Albin Hansson så sa den dåvarande socialdemokratiske partiledaren i sitt berömda folkhemstal bland annat att ”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn”, och ”Där ser icke den ene ner på den andre”. Detta är än i dag bärande tankar i den socialdemokratiska politiken, och det är milsvitt ifrån Sverigedemokraternas jakt på syndabockar för sina egna tillkortakommanden. Andra skriver intressant om politik, Sverigedemokraterna, socialdemokraterna.