Vem representerar dig?

I en signerad ledarartikel i Dagens Nyheter skriver Barbro Hedvall i dag hur vår demokrati skulle bli bättre om svenska väljare kunde nämna namnet på den som är hans eller hennes riksdagsman. Jag håller helt med Hedvall i detta. I mitt eget fall är det inte helt enkelt. Jag hade velat svara Joe Frans, då jag i de senaste riksdagsvalen kryssat just honom. Dessvärre gjorde socialdemokraterna, som Joe representerar, ett så dåligt val i Stockholm senast att han förlorade sin riksdagsplats. Barbro Hedvall konstaterar att svenska väljare fortfarande väljer partier, inte personer. Det framgick om inte annat tydligt vid valet 2006 då blygsamma 21,9 procent av väljarna kryssade för ett namn på valsedeln. Andelen väljare som utnyttjat sin möjlighet till personval har stadigt sjunkit. Vid valet 2002 var det 26 procent och 1998, första gången med personval, använde hela 29,9 procent möjligheten att markera sin preferens av kandidat till riksdagen. Grundproblemet är givetvis, precis som Hedvall skriver, att partierna inte vill ha personval. De vill, fullt begripligt, kontrollera vilka som kommer att utgöra partiets riksdagsgrupp. Jag skriver att det är fullt begripligt – men jag tycker inte att det rimligt. I ett upplyst samhälle borde väljarkåren få större inflytande över vilka representanter man utser att stifta lagar och ha den högsta politiska makten. Alternativet är att helt avskaffa vår halvmesyr till personvalssystem och göra kandidatlistor och riksdagsgruppsammansättningar till rena partiangelägenheter. Detta är dock, för tydlighets skull, inget jag förespråkar. Jag har länge argumenterat för att personvalet bör ges större betydelse och att de enskilda riksdagsledamöternas makt bör öka. I dag saknar våra folkvalda ett personligt ansvar gentemot sina väljare. Som riksdagsledamot så är man i första hand en del av sin partigrupp. Tillhör man dessutom det styrande partiet (eller ett parti som styr i koalition med andra) så viner partipiskan synnerligen hårt. Därmed blir utrymmet för den enskilde ledamoten att låta sig ta intryck och påverkas av väljarna i den egna valkretsen eller andra ytterst begränsat. ”En ledamot med ett tydligt uppdrag från sina väljare står mindre i beroende av partiledning och dito kansli och borde kunna göra en starkare insats”, skriver Hedvall. Det personvalssystem vi efter mycket vånda infört i Sverige har inte förändrat detta. Som bäst har det gett vissa ledamöter ett ökat medialt genomslag och i någon mening stärkt deras opinionsbildande roll, men det har knappast påverkat deras möjligheter att driva de hjärtefrågor de gått till val på. Andra skriver intressant om politik, riksdagen, personval.