Sista striden det är?

Jag har själv mina aktiva år i SSU långt bakom mig och borde verkligen inte lägga mig i frågan om vem som ska bli ny ordförande för de unga socialdemokraterna. De två kandidater som nämnts, Jytte Guteland från Stockholms län och Laila Naraghi från Oskarshamn, är två mycket kompetenta personer som båda skulle göra bra jobb på posten. Efter en lång tid av uppslitande interna konflikter och två ordförande på rad som i praktiken tvingats avgå av olika skäl, är det nu viktigare än någonsin att förbundet kan enas och sluta upp bakom en ordförande alla distrikt och medlemmar kan känna förtroende för. När en nästan enig valkommitté nyligen föreslog Jytte Guteland så var vi nog många som trodde att så skulle ske. Tyvärr rapporterar Ekot nu på morgonen att de som i stället vill se Laila Naraghi som ordförande inte tänker lägga ned vapnen. Till saken hör att bakom Jytte Guteland står både distrikt som normalt betecknas (förvisso enfaldigt) som ”vänster” och ”höger”. Detta borde tala för att hennes kandidatur har ett bredare stöd och skulle vara en bättre lösning än att ordförandefrågan avgörs genom en strid mellan ”vänster” och ”höger”. Dessvärre verkar inte alla se det på det sättet. Jag är inte så insatt i SSU:s inre liv längre och ska inte försöka tolka hur man resonerar på olika håll i förbundet. Jag kan bara mana till besinning och att man försöker se till helheten – inte snäva distriktsintressen. I synnerhet i en situation där socialdemokratin är i opposition borde SSU sluta leden och blicka framåt. Andra skriver intressant om politik, SSU, socialdemokraterna.