Sosse
S-bloggar
RSS 1.0
RSS 2.0
Atomflöde
Prenumerera med Bloglines
Nyligen
Intressant
Pinga Frisim
Blogarama - The Blog Directory
Bloggtoppen.se
Spam Poison
Stoppa spammarna!
Creeper
Bloggparaden
Bloggportalen

Powered by Blogger

eXTReMe Tracker

Här bloggar Jonas Morian om politik, medier och samhällsfrågor. Publicering på bloggen sker med journalistiskt ändamål i enlighet med SFS 1998:204.

    Anonyma kommentarer accepteras inte. Stå för dina åsikter med ditt eget namn. Läs mer!

    www.flickr.com
    This is a Flickr badge showing public photos from PromeMorian. Make your own badge here.

    torsdag, juli 19, 2007

    Kommunisten i SSU

    Presentation av vikarie Roya

    Jag är en ganska allvarlig människa. Och det hade väl gått an om jag varit en kille, då finns inte samma samhälliga tryck på en att vara glad hela tiden, fnittrig. Men folk har protesterat mot min allvarsamhet på bloggen och jag har fått uppmaningar om att blogga lite ytligheter ibland, eller varför inte om mode. Har Ali Esbati eller Petter Partikulärt eller Jonas Morian fått ta emot önskemål om att skriva mer om mode?

    Vad ni har att vänta er är alltså en allvarlig tjejs tankar. Mycket kritik mot sossarna men det är för att jag är i en reflekterande period. Varför är jag sosse? Men framförallt för att mitt forum är socialdemokratin, är det väsentligt att vara kritisk någonstans så är det väl där man har chans att påverka.

    Så med detta förvarnar jag om att mina inlägg inte alls kommer att handla om mode, för detta finns en ny blogg på stureplan.se som jag kan rekommendera och den heter Style by Kling tror jag. Jag har fastnat där en kväll, och visst det är roligt med skönhet och mode. Men jag kan inte skriva om det.

    Här kommer mitt första inlägg:

    Kommunisten i SSU

    När jag var sjutton år och relativt ny i SSU blev jag kallad kommunist. Jag visste knappt vad det var. Men det kallades jag efter att ha skrivit motionen ”stoppa bombningarna i Afghanistan” på en distriktskongress i Stockholms län. Jag hade dragits in i politiken för det öppna samtalets skull, för att träffa människor som brann för världen, brydde mig inte särskilt mycket om teorier och kriget var för mig självklart att vara emot. Men i SSU fanns redan, långt innan mig, en uppfattning om höger och vänster som mynnade ut i en paranoid rädsla för oliktänkare. Hade du läst eller ville läsa Marx och använde ord som imperialism och kamrater var du vänster, delade du ut flygblad på lördagsförmiddagar och anordnade fotbollsturneringar så var du höger. Det gällde att vara född på rätt sida av staden, Stockholms Län var höger men Stockholm Stad var vänster. Det krävs betydligt mindre än så för att döda en ung människas glöd.

    Och det var väl vad som hände mig efter att jag fått reda på min stämpel via omvägar. Mina lågor omvandlades till besvikelse och en tro på att jag var den enda i partiet som inte tyckte att det var särskilt bra med krig. Jag och de röda distrikten förstås men de ville man ju inte tillhöra, de var stalinister och maoister. Än idag vet jag inte vad som stämmer om dem som är ”vänster” i SSU. Om de är så annorlunda från dem som är ”höger”. Men vi möttes aldrig, det fanns inte på kartan att försöka vara sams. Varför vet jag fortfarande inte, bara att jag blev trött på alltihop någonstans där, tyvärr väldigt tidigt in i mitt engagemang. Och det sjukaste är att jag än idag får jag reda på att saker och ting är desamma, att unga tjejers engagemang stryps genom att de inte uppmuntras, genom att de får stämplar de antagligen inte riktigt vet vad de betyder. Och de försvinner från Socialdemokratin, från politiken i värsta fall, och det är då tack vare SSU:s dinosaurier som glömt bort att de själva en gång varit unga.

    I backspegeln ser jag hur töntigt allt var. Hur jag inte bara kunde stolt stå för mina åsikter, skapa nätverk med oliktänkande, strunta i de äldre som jag nästan var rädd för. Juridikstuderande som bemötte fjortonåringars drömmar med lagparagrafer, som visade att detta minsann, det var orealistiskt! Men det är inte lätt, och ansvaret ligger ändå hos de äldre att förvalta de ungas glöd. För jag försökte verkligen skapa de nätverken, men alla drog sig ur, rädda för konsekvenserna. Som om det fanns någonting att vara rädd för. Att mista en ministerpost, riksdagsplats, ombudsmansjobb? Ständigt blev vi ombedda att inte skämma ut oss själva inför moderpartiet. Tänk om vi istället hade uppmuntrats att inte vara rädda för någonting, att stå för våra åsikter.

    Nu har Mona annonserat att partiet ska ta hand om sina kärleksfulla kritiker. Någon gång i framtiden kanske vi får en partiledare som kräver att alla medlemmar är kärleksfulla kritiker.

    Roya

    Andra skriver intressant om , , .


    Kommentarer om "Kommunisten i SSU"

     

    Blogger Erik Laakso skrev... (19 juli, 2007 11:12) : 

    Oj vad glad jag är att du inte ska skriva om mode Roya. Du skulle säkert göra det bra i och för sig, men då skulle du ju inte skriva om politik och det är ju ändå det som jag vill läsa av dig.
    Jag förstår precis och känner igen mig i det du skriver om idag, och då har jag inte mer än perifert och under en kort tid varit medlem i SSU.
    Även i moderpartiet är det tydligt att det ska delas in i höger och vänster och somliga bevakar sina positioner mer än vad de vill ha visioner för att förändra samhället. Du har helt rätt i att vårt parti skulle bli ännu bättre om alla vågade vara kritiska.

     

    Anonymous Petter Partikulärt skrev... (19 juli, 2007 11:31) : 

    Inledningsvis har jag faktiskt blivit uppmanad att skriva lättsammare och ytligare saker, dock aldrig om mode (och alla som sett min garderob föstår varför), dock motsäger det inte på något vis den patriarkala mekanism du talar om, det är tydligt att bloganonymitetens potentiella nivellering av könsroller snarast kommit att förstärka dem.

    Något som alltid skrämt mig med SSU:ares politiska engagemang är att det så tidigt är inriktat på en eventuell partikarriär. Varje grupp har sina interna meningsskiljaktigheter, men sättet som de utspelar sig på i SSU verkar så cyniskt inriktat på framtida platser inom partihierarkin. Efter att ha umgåtts en del med SSU:are känns det nästan skönt att tillhöra en vänsterfalang som saknar karriärsmöjligheter.

     

    Anonymous Nils H skrev... (19 juli, 2007 14:34) : 

    "De har inga karriärer att göra, inga val att vinna, inga väljare att behaga" - Nelson Mandela om sitt råd av äldre statsmän med bland andra Jimmy Carter och Kofi Annan, citerad i dagens DN.

     

    Anonymous Nils H skrev... (19 juli, 2007 14:43) : 

    Det ligger nära till hands att ta upp Bourdieus symboliska våld. I det här fallet att vägen till karriär går genom bekräftelsen av det rådande.

    Därmed står valet mellan att bli någon som har något att säga till om eller att bli någon som har något att säga.

    Jag skulle säga att Petter Partikulärt är negationen av en ssu-makthavare: en som har massor att säga men lite att säga till om.

     

    Blogger Matilda & Roya skrev... (19 juli, 2007 15:05) : 

    Erik: Kul att du också brinner mer för politik än mode! Samtidigt finns det ju mkt politik i mode med tanke på hur det upprätthåller många olika slags förtryckarsystem. Expolatering av fattiga, normskapande och uteslutande mekanismer för de rika, förstöring av miljön, den omöjliga konsumtionsmakten... Hmmm kanske borde skriva om mode ändå : )

    Petter Partikulär: Ledsen att höra att du också drabbats av vår tids rädsla för allvar, det är för övrigt också en bok av Roy Andersson som jag blivit rekommenderad att läsa.

    Vad gäller SSUare så ger jag dig rätt i analysen. Det är illa att de inte förmår att problematisera maktspelets påverkan på politikens innehåll.

    Roya

     

    Anonymous Mia skrev... (19 juli, 2007 22:53) : 

    Att man är ung och ängslig och vill passa in är inte så konstigt ju men varför vill de äldre att man inte ska ha egna idéér som sticker ut det förstår inte jag?

    Skulle vara intressant om någon i SSU eller någon annan vilel svara på kritiken.

     

    kommentera