Kommunisten i SSU

Presentation av vikarie Roya Jag är en ganska allvarlig människa. Och det hade väl gått an om jag varit en kille, då finns inte samma samhälliga tryck på en att vara glad hela tiden, fnittrig. Men folk har protesterat mot min allvarsamhet på bloggen och jag har fått uppmaningar om att blogga lite ytligheter ibland, eller varför inte om mode. Har Ali Esbati eller Petter Partikulärt eller Jonas Morian fått ta emot önskemål om att skriva mer om mode? Vad ni har att vänta er är alltså en allvarlig tjejs tankar. Mycket kritik mot sossarna men det är för att jag är i en reflekterande period. Varför är jag sosse? Men framförallt för att mitt forum är socialdemokratin, är det väsentligt att vara kritisk någonstans så är det väl där man har chans att påverka. Så med detta förvarnar jag om att mina inlägg inte alls kommer att handla om mode, för detta finns en ny blogg på stureplan.se som jag kan rekommendera och den heter Style by Kling tror jag. Jag har fastnat där en kväll, och visst det är roligt med skönhet och mode. Men jag kan inte skriva om det. Här kommer mitt första inlägg: Kommunisten i SSU När jag var sjutton år och relativt ny i SSU blev jag kallad kommunist. Jag visste knappt vad det var. Men det kallades jag efter att ha skrivit motionen ”stoppa bombningarna i Afghanistan” på en distriktskongress i Stockholms län. Jag hade dragits in i politiken för det öppna samtalets skull, för att träffa människor som brann för världen, brydde mig inte särskilt mycket om teorier och kriget var för mig självklart att vara emot. Men i SSU fanns redan, långt innan mig, en uppfattning om höger och vänster som mynnade ut i en paranoid rädsla för oliktänkare. Hade du läst eller ville läsa Marx och använde ord som imperialism och kamrater var du vänster, delade du ut flygblad på lördagsförmiddagar och anordnade fotbollsturneringar så var du höger. Det gällde att vara född på rätt sida av staden, Stockholms Län var höger men Stockholm Stad var vänster. Det krävs betydligt mindre än så för att döda en ung människas glöd. Och det var väl vad som hände mig efter att jag fått reda på min stämpel via omvägar. Mina lågor omvandlades till besvikelse och en tro på att jag var den enda i partiet som inte tyckte att det var särskilt bra med krig. Jag och de röda distrikten förstås men de ville man ju inte tillhöra, de var stalinister och maoister. Än idag vet jag inte vad som stämmer om dem som är ”vänster” i SSU. Om de är så annorlunda från dem som är ”höger”. Men vi möttes aldrig, det fanns inte på kartan att försöka vara sams. Varför vet jag fortfarande inte, bara att jag blev trött på alltihop någonstans där, tyvärr väldigt tidigt in i mitt engagemang. Och det sjukaste är att jag än idag får jag reda på att saker och ting är desamma, att unga tjejers engagemang stryps genom att de inte uppmuntras, genom att de får stämplar de antagligen inte riktigt vet vad de betyder. Och de försvinner från Socialdemokratin, från politiken i värsta fall, och det är då tack vare SSU:s dinosaurier som glömt bort att de själva en gång varit unga. I backspegeln ser jag hur töntigt allt var. Hur jag inte bara kunde stolt stå för mina åsikter, skapa nätverk med oliktänkande, strunta i de äldre som jag nästan var rädd för. Juridikstuderande som bemötte fjortonåringars drömmar med lagparagrafer, som visade att detta minsann, det var orealistiskt! Men det är inte lätt, och ansvaret ligger ändå hos de äldre att förvalta de ungas glöd. För jag försökte verkligen skapa de nätverken, men alla drog sig ur, rädda för konsekvenserna. Som om det fanns någonting att vara rädd för. Att mista en ministerpost, riksdagsplats, ombudsmansjobb? Ständigt blev vi ombedda att inte skämma ut oss själva inför moderpartiet. Tänk om vi istället hade uppmuntrats att inte vara rädda för någonting, att stå för våra åsikter. Nu har Mona annonserat att partiet ska ta hand om sina kärleksfulla kritiker. Någon gång i framtiden kanske vi får en partiledare som kräver att alla medlemmar är kärleksfulla kritiker. Roya Andra skriver intressant om socialdemokraterna, kommunism, politik.