Här bloggar Jonas Morian om politik, medier och samhällsfrågor. Publicering på bloggen sker med journalistiskt ändamål i enlighet med Medborgarjournalist eller politisk pr-nisse?
| I ett debattinlägg i Dagens Media skriver de liberala bloggarna Fredrik R Krohnman och Jonathan Leman att Magnus Ljungkvist felaktigt presenterats som bloggare när han nyligen mottog Nyhetspriset. I själva verket är Ljungkvist, menar de, ”en politisk pr-nisse” för Sveriges största parti. Det är, som Göran Persson anmärkte under sitt framträdande i Almedalen i förra veckan, uppenbarligen svårt för en del att hålla två tankar i huvudet samtidigt. För sanningen är ju den att det är fullt möjligt att jobba som pressekreterare, busschaufför, lärare – eller vad som helst – och samtidigt ägna sig åt medborgarjournalistik. Det är en del av definitionen av begreppet; att det journalistiska arbetet inte är avlönat utan just en fritidssysselsättning. Och även pressekreterare, busschaufförer och lärare har fritid emellanåt. I vissa jobb, som exempelvis pressekreterarens, så är arbetstiden ofta oreglerad. Det ger möjlighet att till exempel ringa telefonsamtal eller kolla upp saker på nätet mellan klockan 9 och 17, det vill säga det som andra betraktar som normalarbetstid. Krohnman och Leman skriver att ”en skarp pr-man som Magnus Ljungkvist”, som vill ”odla myten om sitt oberoende” så klart förstår att det är gynnsamt att framstå som en medborgare som slår underifrån mot etablissemanget. Och visst är det så. Men Ljungkvist har aldrig mörkat sina partisympatier eller vad han jobbar med. Det framgår tydligt på hans blogg och i de många intervjuer han gett. Därmed faller Krohnman och Lemans kritik tämligen platt. Lika platt faller det indignerade eldunderstöd de får från sin goda vän, den likaledes liberala bloggaren Sakine Madon (tillika ledarskribent på Expressen), som inte gör annat än att upprepa det de redan skrivit och ställa sig frågan om utdelarna av Nyhetspriset, pr-byrån Prime och Politikerbloggen, kände till var Ljungkvist jobbade. Det gjorde de naturligtvis. Det gör sannolikt också de flesta andra som följt hans bloggande med rimligt intresse och/eller läst något av allt det som skrivit om Boreliusavslöjandet. Läs gärna också vad Beta Alfa och Deep|Edition skriver om detta. Andra skriver intressant om media, medborgarjournalistik, Magnus Ljungkvist. |
skrivet av Jonas Morian om 14:44
Kommentarer om "Medborgarjournalist eller politisk pr-nisse?"
-
Anonym skrev... (18 juli, 2007 15:27) :
-
Anonym skrev... (18 juli, 2007 15:36) :
-
sakine skrev... (18 juli, 2007 15:42) :
-
Anonym skrev... (18 juli, 2007 16:05) :
-
Jonas Morian skrev... (18 juli, 2007 16:08) :
-
Jonas Morian skrev... (18 juli, 2007 16:12) :
-
sakine skrev... (18 juli, 2007 16:25) :
-
Anonym skrev... (18 juli, 2007 16:39) :
-
deeped skrev... (18 juli, 2007 18:09) :
-
deeped skrev... (18 juli, 2007 18:11) :
-
Jonas Morian skrev... (18 juli, 2007 19:28) :
-
sakine skrev... (18 juli, 2007 20:23) :
-
opassande.se skrev... (18 juli, 2007 22:33) :
-
Magnus skrev... (18 juli, 2007 23:05) :
-
Anonym skrev... (18 juli, 2007 23:12) :
-
deeped skrev... (19 juli, 2007 00:36) :
-
Anonym skrev... (19 juli, 2007 11:58) :
-
Anonym skrev... (19 juli, 2007 14:29) :
-
deeped skrev... (19 juli, 2007 18:25) :
-
Martin Karlsson skrev... (20 juli, 2007 12:25) :
kommenteraDet är en viss skillnad mellan att blogga som busschaufför och att jobba som spinndoktor åt Sveriges största parti. Magnus Ljungkvist sysslar inte med medborgarjournalistik utan välavlönat partiarbete. Att du gillar honom av ideologiska skäl är en annan sak. Men kalla saker vid dess rätta namn.
Jag tycker du har fel Jonas. Kommenterar på fredrikmalm.blogspot.com
Men Jonas, försök att koppla bort partibeteckning!
Det här är ett solklart fall där Ljungqvist hade fått mer trovärdighet om han hade varit mer öppen med sin sysselsättning (som i det här fallet faktiskt spelar roll för hans trovärdighet).
Jag jobbade själv som pol.sek en gång i tiden och funderade ofta på gränsdragningar. Skulle jag då lekt "medborgarjournalist" under tiden? Ja då hoppas jag att folk hade påpekat att jag var avlönad partist. Utan förtroendeuppdrag förvisso, men dock.
Öppenhet är att föredra.
Ps. Jag gillar för övrigt medborgarjournalistik. Ds.
Kul med respons & diskussion om medborgarjournalistik! Det är väl på sätt & viss ganska talande att det krävs en debattare i "etablerad media" för att bloggosfären ska haka på ämnet. Det ger en hyfsad vink om hur den svenska bloggosfären förhåller sig till etablerad media.
C. L. K har redan påpekat att det - i sammanhanget - är en viss skillnad på att vara busschafför på stadsbussarna & pressis åt Sveriges största parti.
I vår artikel ställer vi upp ett antal kriterier på medborgarjournalistik, direkt hämtat från den amerikanska debatten. Dessa kriterier är så klart värda diskuteras, men det känns lite märkligt att Promemorian inte tycker att de är värda att dryftas alls.
Promemorian menar vidare att Magnus Ljungqvist skulle vara öppen i alla avseenden. Vi menar att det är tveksamt. På bloggen är det, om ens möjligt, svårfunnet att läsa sig till vad Magnus har för yrkesroll. Däremot kan man klicka sig bort från bloggen, till en annan sajt, för att sedan där hitta ett CV.
Vidare insinuerar Promemorian att "Sakines eldunderstöd" inte är vatten värt då hon känner oss båda personligen. Jag har absolut inga problem med att skriva ut att Sakine är en av mina närmare vänner privat. Det blir dock lite underligt att just Promemorian siktar in sig på detta. Inte minst då Jonas Morian på almedalsbloggen, som drevs tillsammans med just Magnus Ljungkvist, utser PR-byrån Prime till "dagens almedalsdarling" någon dag efter att samma byrå försett Magnus Ljungkvist med en check på 25 sköna lakan. Om Sakines eldunderstöd, enligt PromeMorian, faller platt på en sådan premiss undrar vän av ordning vad PromeMorians försvar av sin vän & kollega då är värd?
ps. Vi anser att Magnus Ljungkvist bör creddas för sitt scoop. Det skriver vi även ut i debattartikeln. Vi anser bara inte att det rör sig om medborgarjournalistik.
Aqurette, visst är det skillnad. Men notera att Magnus Ljungkvist är pressis för sossarna i Stockholms läns landsting. Jag vet inte hur det funkar i andra partier, men jag kan intyga att i socialdemokraterna så är landstingsgruppen i Stockholm inte det minsta intresserade av att deras pressekreterare ägnar tid och möda åt att blogga om ett borgerligt statsråd som inte påverkar landstingdfrågorna ett dyft. Att nu återigen försöka hävda att Ljungkvist bloggat eller bloggar på uppdrag av det socialdemoktiska partiet är bara patetiskt.
Fredrik, det må du tycka, men det har jag inte.
Sakine, nu gör du bara bort dig. Han har varit öppen med sin sysselsättning hela tiden. Om nu vissa medier inte ständigt nämner detta så är väl det deras problem och inte hans? Eller så beror det på att de tror att budskapet sjunkit in.
Krohnman, det här är ju löjligt - ni argumenterar som om ni hade kommit på något nytt. I själva verket har som sagt Magnus Ljungkvist hela tiden varit öppen med sin sysselsättning - och det var också en stor diskussion om detta i bloggosfären när han gjorde sitt Borelius-scoop. (För övrigt heter jag Jonas Morian. PromeMorian är namnet på min blogg.)
Jonas, när du vräker ur dig "nu gör du bara bort dig", för att jag har en annan åsikt, är det snarare du som visar att du inte kan diskutera frågan sakligt.
Jag och många med mig hade ingen aning om att Ljungqvist jobbar för s. I stället verkar ju såväl han själv som de medier som lyfter fram honom ha framställt honom som en oberoende "vanlig medborgare".
Självklart ska politiska tjänstemän få blogga och vara privatpersoner. Det är när det döljs, i fall då det är relevant, som irriterar. Det borde du begripa hur bra polare du än är med Ljungqvist (som för övrigt säkert är en hygglig, smart och duktig person).
Jonas,
Jag vet att du heter Jonas. Det framgår av mitt inlägg. Om du tar illa vid av att jag använde mig av tilltalet "promemorian skriver" (jmfr DN skriver) ber jag om ursäkt. Däremot refererade jag till dig som Jonas Morian när jag åsyftade din almedalsbloggscredd av byrån som just prisat din vän.
Jag måste säga att din reaktion förvånar mig något. Huvudpoängen i vår artikel är inte Magnus Ljungkvists sysselsättning, utan ett förhållningssätt gentemot bloggosfär & begreppet medborgarjournalistik. Detta klargör vi i artikeln och exemplifierar med begrepp (accurate, relieable & independent samt vikten av disclose). Vi har inte avslöjat någonting om Magnus Ljungkvist & vi utger oss heller inte för att ha gjort det. Vi resonerar kring medborgarjournalistik & det känns onekligen lite märkligt att du inte alls är intresserad av en seriös diskussion - något som annars brukar vara ett signum för din blogg.
Vi skriver:
"Ändå presenteras Magnus Ljungqkvist, nästintill uteslutande, som bloggare. När såväl etablerad press som bloggosfären bevakar nyhetspriset nämns inte heller Magnus Ljungkvists yrke eller uppdragsgivare.
Vår kritik riktar sig alltså även mot etablerad media. Låt oss ta ett exempel: i tidningen liberal debatt, i det numret där Stina Morian var tillförordnad redaktör, presenteras Magnus Ljungkvist med: "Bloggar på Magnus Tankar, är mest känd för att först ha publicerat uppgifterna kring Maria Borelius." i en artikel Magnus skrivit om just medborgarjournalistik. Man kan tycka att MLs uppdragsgivare är en ganska relevant faktor i sammanhanget. Beskrivningen är snarlik den som återfinns i de flesta media, senast Internet World.
I Friktionfallet var det extremt "intressant" att ta reda på vilka partibeteckningar som doldes bakom avsändarna. Likaså när Johannna Nylander & Johan Ingerö hamnade i rampljuset för sina bloggar, Varför skulle det inte vara det nu?
Jag föreslår att du helt sonika tar & läser om vår artikel. Fundera gärna kring de begrepp &/ de kriterier kring medborgarjournalistik vi spaltar upp. Jag ser fram emot en seriös diskussion om artikelns kärna, när du slutat upp med det här tramset.
Mvh
Fredrik
Eftersom jag är partiobunden och politiskt vild så antar jag att min åsikt väger tyngre än Jonas då, Sakine och Krohnman. Till på köpet har jag följt medborgarjournalistikdiskussionen och bloggandet sedan slutet av nittiotalet och kan lugnt säga att den ytliga analys som finns i krönikan är roande men knappast reell för att ge sig i kast med att förklara Magnus för icke-medborgarjournalist. Varför? Jo, för att det innebär (och har tagits upp konstant i debatten under åren) en omöjlig objektivitetssträvan - en strävan som oftast förs fram, inte av citizen journalism-teoretiker, utan från dem som helst slipper ytterligare journalistisk granskning. Och för övrigt finns det inget som helst snack om att Ljungkvist varit öppen (disclosed his obstacles) med vem han är och vad han gör till vardags. Er dissning kräver därmed bevis på att han gjorde avslöjandet utifrån sitt arbete och inte utifrån sig som bloggare. Annars skapar ni ett förslag på praxis som innebär att ingen som har något samröre med något som har med saken som avslöjas/omskrivs någonsin kan skriva om det eftersom det innebär att det inte är medborgarjournalistik.
För övrigt anser jag att Krohnmans lilla anekdot om Liberal Debatt bär ett snuskighetens drag då han inducerar att Jonas skulle tycka saker på grund av sin fru... Äckligt och sorgligt för att komma från en liberal.
Okej, ska vi då alla ta ett djupt andetag och försöka diskutera det här seriöst.
Min huvudinvändning mot Krohnman och Lemans artikel är alltså att de slår in öppna dörrar genom att försöka misstänkliggöra Magnus Ljungkvist som medborgarjournalist, då de påpekar vad som varit känt länge – att han jobbar som pressekreterare för socialdemokraterna i Stockholms läns landsting.
Sakine skriver att ”Jag och många med mig hade ingen aning om att Ljungqvist [sic!] jobbar för s”. Så kan det förstås vara. Men då har man nog följt medierapporteringen om Ljungkvists avslöjande ganska dåligt, och borde kanske tänka efter lite innan man basunerar ut detta som en nyhet. Det var detta jag menade med ”nu gör du bara bort dig”.
För tydlighets skull: Magnus Ljungkvist har inte dolt var han jobbar. Det framgår tvärtom såväl på hans blogg som hans hemsida, och det har alltså framgått av medierapporteringen i samband med att han gjorde sitt avslöjande.
Jag anser att man mycket väl kan ägna sig åt medborgarjournalistik på fritiden, oavsett om man jobbar politiskt eller inte. Men självklart lär ens motiv komma att ifrågasättas om man, exempelvis, som sosse presenterar ett avslöjande om en borgerlig politiker. Och lika självklart ska ens motiv ifrågasättas och storyn granskas. Men en story är en story, oavsett källa eller avslöjare.
Och jag upprepar det jag redan skrivit: som pressekreterare för socialdemokraterna i Stockholms läns landsting så ingår det inte i ens arbetsuppgifter att granska statsråds deklarerade inkomster och förmögenhet.
Jonas, ja jag tycker att det är relevant info i likhet med när Nylander och Ingerö presenterades som folkpartister.
Jag ser en konflikt mellan att framställas som "oberoende medborgarjournalist som representerar vanligt folk" och samtidigt jobba som pressekreterare för s. När media och Ljungqvist själv av en eller annan anledning inte tar upp det gör de fel.
Synd att vi delade oss så tydligt i vänster höger, eller "kompis med Magnus" eller ej.
Själva frågan är intressant. Exakt var gränserna ska gå är definitivt värt att fundera på.
Men...? Det var ju fullständigt orelevant att friktion "avslöjades" vara medlemmar i luf för åratal sedan..? För övrigt hade naturligtvis den som "avslöjade" friktion dessutom en egen agenda.
Originalavslöjandet blir ju inte mindre sant för att man kan hitta något på den som avslöjade. Det blir en evighetsmaskin av misstänkliggöranden som helt raderar ut möjligheten till någon form av informationsinhämtning någonstans över huvud taget till slut.
Bara lite källredovisning. I samma tidning som jag idag får kritik för att inte varit öppen med med min identitet redovisades mitt Borelius avslöjande med rubriken " Presschef (s) fällde Borelius i sin blogg" I Aftonbladet var rubriken "Bloggaren som fällde Borelius" med underrubriken " Pressekreterare (s) grävde fram Maria Borelius inkomstuppgifter - först av alla"
Det är trams att påstå att jag skulle ha mörkat min yrkesmässiga affiliation med socialdemokraterna. Den som söker finner snabbt bevis på motsatsen. Sakines och Fredriks motvilja att se att jag faktiskt varit helt öppen med detta förstår jag inte riktigt.
Min intention att bedriva medborgarjournalistik på min blogg redovisade jag veckor före Boreliusavslöjandet. Den 26 september skriver jag om denna min nya inriktning och det är många veckor kvar till jag ens funderar kring Maria Borelius. Därefter har jag granskat Edvard Unsgaard, Borelius, ledarstriden i socialdemokratiska kvinnoförbundet, friskoleavknoppningar i Stockholm och en hel del annat.
Däremot skriver jag aldrig om någonting som rör mitt arbete, eftersom min blogg är privat och jag publicerar mig där som medborgare. Just det.
Alla är vi tvugna att vara lojala mot våra arbetsgivare, 24h per dygn, så länge som vi har jobbet.
Därför är det självklart bra att Ljungkvist och andra är öppna med vad de gör. Men han får ju grava svårigheter att vara oberoende om det han skriver om (eller väljer att inte skriva om) som medborgarjournalist har någon koppling till politik.
Krohnmans och Lehmans PR-stunt misslyckades rätt kapitalt. Nån som tänker ringa dem för att be dem prata om medborgarjournalistik?
Det är fascinerande hur folk vrider och vänder på saker för att motivera att partipolitisk negative-campaigning ska definieras "medborgarjournalistik".
Det verkar mer vara Ljungkvist partikollegor som rycker ut till obligatoriskt försvar här. Har inte heller sett någon på PrimePR - som betalade utmärkelsen - gå till försvar för varför partipolitiska pressekreterares grävjobb ska omdefinieras till någon sorts amatörgräv.
Det finns ju inte en chans i himmelen att Ljungkvist skulle sänka en sosseminister om han satt på information motsvarande Borelius hemhjälp. Då skulle han få sparken, bli utfryst i rörelsen och utskälld. Att sänka sina egna har aldrig varit populärt i sossarna. Det är som att be om att bli paria.
Tror någon att Ljungkvist skulle göra en sådan sak i alla fall, för att sedan motivera det med att han sänker partiets ministrar på "fritiden"? Skulle Ulvskog acceptera den förklaringen, handen upp någon.
Jag är inte bitter eller missunnar någon ära och berömmelse. Men det måste ju finnas någon hejd på hur saker omdefinieras, även i blogg-PR-politik-svängen.
Fredrik,
tror du att Magnus Ljungkvist har ett uppdrag från Socialdemokraterna att köra negativ kampanj mot borgare?
Varken Magnus eller någon annan har påstått att han är politiskt oberoende (till skillnad från många andra skribenter, vilka inte vågar redovisa sin inställning och sina beroendeband).
Här är några som velat diskreditera Magnus genom att lögnaktigt eller ignorant påstå att han inte kör med öppna kort. De har motbevisats. Ställ dig inte på deras sida. Du brukar vara en sansad och klok socialliberal.
Per
Fredrik Malm. Din okunnighet och ignorans tar sig nya höjder. Först och främst: jag är inte sosse. Så ditt patetiska försök att degenerera mina inlägg är pinsamma. För det andra: Prime PR har av hävd starka kontakter med socialdemokratiska partiet - därav en viss förvåning när Persson gick till JKL, som av hävd varit borgerligt inriktat. Att du inte har koll på detta visar, tillsammans med Sakines mening att ni är flera som inte vetat om Magnus L:s jobb och partitillhörighet, visar bara hur oerhört illa inlästa ni är på normal modern svensk mediekunskap. Vore jag någon från Prime eller Politikerbloggen och läste att ni undrar om de vetat så skulle jag ta det som en personlig skymf. Klart de gjorde. Det har de flesta haft koll på. Utom ni.
Krohnman skriver "I Friktionfallet var det extremt 'intressant' att ta reda på vilka partibeteckningar som doldes bakom avsändarna." - trots att han på sin egen blogg uppgett att han ångrar att han spunnit vidare på Magasinet Neos inte särskilt sensationella och i stora delar felaktiga påståenden.
Det är märkligt hur makten tycks förblinda. Många borgerliga debattörer som tidigare visat prov på integritet tycks nu ha förfallit till en förutsägbar hejaklack, som ser som sin främsta uppgift att sopa igen spåren efter sina ministrars fadäser.
Fredrik Malm kallar Ljungkvists scoop "negative campaigning" vilket onekligen låter lite suspekt. Men Ljungkvists avslöjanden har fått sådan betydelse just för att de visat sig vara riktiga.
Samma sak med Littorins meriter.
Det enda som är anmärkningsvärt i samband med dessa avslöjanden är att de baserat sig på information som är allmänt tillgänglig, och trots detta har etablerade media inte skrivit om det.
Vill man svara med samma mynt skulle man kunna framhålla att en överväldigande majoritet av Sveriges dagstidningar är borgerliga och det är kanske därför regeringen granskats så skonsamt.
Personligen tror jag dock att det snarare handlar om brist på kompetens. Det verkar vara alldeles för lätt att få jobb på Sveriges ledande dagstidningar.
Till sist. Även undertecknad, som har tämligen sporadisk tillgång till svenska media, var från första början fullt medveten om vem som är Ljungkvists arbetsgivare. Jag betvivlar därför starkt kompetensen hos den som jobbar med media och politik som inte lyckats snappa upp detta.