Replik till Anna Sjödin

I det senaste numret av Socialdemokratiska studentförbundets tidskrift Libertas replikerar jag på en artikel som SSU:s förra ordförande Anna Sjödin skrev i numret innan. Repliken publiceras i sin helhet nedan. Skjut inte pianisten, Anna Sjödin Sedan Anna Sjödin lämnade ordförandeskapet i SSU har hon etablerat sig som krönikör och debattör som fokuserar på sociala orättvisor och andra angelägna samhällsproblem. I den rollen gör hon goda insatser och jag ser fram emot den utlovade boken hon sagt sig skriva. I Libertas (2/2007) skrev Sjödin en krönika där hon just satte orättvisorna i sökarljuset på ett väldigt träffande sätt. Men mitt i texten kommer ett märkligt och i sammanhanget obefogat utfall mot ledarskribentskrået. Jag citerar: ”Kan tidningarnas ledarskribenter göra något? Knappast. De säger sig veta bäst hur spelet ska spelas men många av dem är inte ens på läktaren. Dimman ligger tungt över ledarredaktionen. Långt från den verklighet som den granskande journalisten på gatan kan berätta om och långt från det liv människor lever. Kanske är det därför ledarsidan i en normal dagstidning är något av det torraste och mest passionslösa som finns i svensk samhällsdebatt och följaktligen ratas av nio av tio medborgare.” Att Anna Sjödin känner en viss bitterhet mot de ledarskribenter som långt innan hennes välkända rättsfall slutgiltigt avgjordes i domstol förklarade henne skyldig och en politisk belastning för socialdemokratin, är begripligt. Men det är knappast rimligt att mot den bakgrunden döma ut en hel yrkeskår och deras värv. Möjligen har Anna Sjödin andra orsaker till sina aversioner, men de redovisas i så fall inte i krönikan. Låt oss börja med att granska fakta. Anna Sjödin påstår att ledarskribenter befinner sig ”Långt från den verklighet som den granskande journalisten på gatan kan berätta om och långt från det liv människor lever”. I själva verket skiljer sig vare sig lönenivåer eller andra levnadsförhållanden nämnvärt mellan ledarskribenter och andra journalister. Hon hävdar också att ledarsidor ”ratas av nio av tio medborgare”. De siffror jag drar mig till minnes tyder snarare på att omkring tjugo procent uppger sig läsa ledarsidorna. Men Sjödin är långtifrån ensam om att döma ut tidningarnas ledarsidor. 1998 publicerade medieforskaren Lars Nord en avhandling om ledarsidor, Makten bakom orden, vilken han följde upp 2001 med studien Vår tids ledare. Hans slutsatser är att ledarsidorna i den svenska dagspressen har en allt mindre betydelse för den politiska opinionsbildningen. Problemet är att Lars Nord fokuserar för mycket på hur det har varit och hur det är i dag, snarare än att blicka framåt. Tidningarna är givetvis medvetna om att det är relativt få som läser ledarsidorna. Mycket har därför hänt på senare år, och mer lär fortsätta hända. Det blir till exempel allt mindre vanligt med anonyma ledarartiklar som bara sägs uttrycka tidningens ståndpunkt. I stället profileras ledarskribenter allt mer, med både namn och bildbyline. Ledarskribenter syns också i morgonsoffor och diverse andra tyckarinslag på tv – och blir därmed viktiga ambassadörer för sina tidningar. Parallellt med denna utveckling håller sig många dagstidningar med krönikörer och politiska analytiker som har egna, ledarliknande artiklar på andra platser än de traditionella i tidningarna. Och den politiska linje som drivs på dessa platser behöver inte alltid överstämma med den på ledarsidan. Det finns mycket att säga om denna utveckling, men helt klart så sker det saker med tidningarnas opinionsbildande roll. Av Anna Sjödins krönika framgår inte om det är hela ledarskribentskrået hon dömer ut, eller om hon specifikt syftar på den stora majoritet som uttrycker borgerliga värderingar. Om det senare är fallet så torde det väl ligga mer nära tillhands att efterlysa fler ledarsidor där socialdemokratiska och vänsteråsikter kommer till uttryck, eller på andra sätt välkomna en utveckling där värderingar närmare Anna Sjödins och mina förs fram på opinionsplats i medierna. Själv har jag väldigt svårt att se det faktum att så många socialdemokrater och andra vänsterväljare saknar tidningar där vänstervärderingar uttrycks på ledarplats, som ett argument mot ledarsidor som företeelse. Snarare borde det väl ur ett socialdemokratiskt perspektiv visa på det allt mer akuta behovet av en rikstäckande socialdemokratisk dagstidning? Jonas Morian Medlem i Societas samt ordförande i Socialdemokratiska pressföreningen Andra skriver intressant om politik, media, Anna Sjödin.