Staten, företagen och yttrandefriheten

I en signerad ledarkrönika i DN i dag skriver Karin Rebas bra och klokt om den intensiva debatt om yttrandefrihet och censur som denna sommar pågår på bloggar och i olika nätforum. Rebas uppmärksammar flera tecken på att blockeringsivern sprider sig: politiker och diverse lobbyorganisationer vill komma åt sajter som verkar i lagens gråzon genom filter och censur. Nyligen ville exempelvis EU:s rättskommissionär Franco Frattini spärra sajter som lär ut hur man gör bomber. Och i Sverige har tv- och filmbranschens lobbyorganisation argumenterat för att nätleverantörerna borde ”agera brottsförebyggande genom att exempelvis stänga tillgången till vissa sidor med mycket illegalt material”. Även justitieminister Beatrice Ask tycks vara inne på liknande tankegångar, och har bland annat uttryckt att nätleverantörerna borde ta ”ansvar för saker som är direkt skadliga och samhällsfarliga”. Det finns mycket att invända mot detta. Det grundläggande är förstås yttrandefrihetsargumentet, att det redan gjorts allt för mycket inskränkningar i vad man får uttrycka i tal, tyckt skrift och på webben. Men det är också ett problem att man från politiskt håll sätter press på företag och i praktiken hotar med lagstiftning om de inte själva agerar polis och rättsskipare. Karin Rebas drar i DN samma parallell som jag gjort tidigare och konstaterar att de svenska internetleverantörerna är just distributörer av information – precis som Posten – och vill inte blanda sig i trafikinnehållet. Lika lite som Posten bör öppna alla brev för att sortera ut olagligt innehåll, så ska inte motsvarande aktörer på nätet tvingas göra det. Det är oroväckande att så få av våra politiska representanter – oavsett partifärg – tycks hålla yttrandefrihetens fana högt. Andra skriver intressant om politik, yttrandefrihet.