När bokstäver som bildar ordet blir till ett alibi för dess innebörd

I Sverige finns idag en osaklig löneskillnad mellan kvinnor och män som de allra flesta är överens om existerar. Om hur stor denna skillnad är tvistar de vise, men att den finns är det få som motsätter sig. Även kring det faktum att osakliga löneskillnader per definition saknar förklaringsgrund (därav ordet osaklig) är de flesta överens, det som diskuteras är snarare hur och om detta ska åtgärdas. Bland de som anser detta vara ett problem finns vissa som bedömer det vara upp till arbetsmarknadens parter att lösa problemet. Men att de privata aktörerna på arbetsmarknaden aktivt skulle ge sig an att bekämpa löneskillnader mellan kvinnor och män är lika troligt som att svenska bolagsstyrelser utan politiska påtryckningar inom kort kommer präglas av jämn könsfördelning. Andra hävdar att det bästa är att överlåta det till marknaden att själv jämna ut skillnader, ett absurt påstående eftersom det handlar om en rättvisefråga något marknaden aldrig kan justera ensam eftersom den inte är rättvis. Kvar återstår då att överlämna till övriga aktörer, dvs. staten och fackföreningsrörelsen, att hantera frågan, något som i skenet av det svenska politiska klimat som rått, för länge sedan borde genererat i en utjämning av den könsbetingade löneskillnaden .Men så är inte fallet. År 2001 blev det socialdemokratiska partiet ett parti som inte bara analyserade samhället utifrån ett klassperspektiv, utan till analysen lades även kön; nu skulle det på allvar ske förändringar! Men den sex år gamla feministiska ambitionen, som så påtagligt gavs plats i det socialdemokratiska partiprogrammet, kan så här i efterhand betraktas som ett slag i luften. Även om det inom partiet fanns, och fortfarande finns, en vilja att lösa problemet med osakliga löneskillnader uppstod ett vakuum mellan just denna vilja och den faktiska politiken. För vid varje tillfälle jag ställt frågan om hur och varför löneskillnaderna fortfarande existera hänvisar ”politiken” oavkortat till arbetsmarknadens parter, underförstått facket, som ansvariga för den utvecklingen. Vänder vi istället blicken mot LO, som är en viktig part i avtalsrörelsen, så är förbundet, likt det socialdemokratiska partiet, en feministisk organisation. Men inom LO finns också ett hålrum mellan vilja och praktik. På frågan om skillnaden mellan könens löner svär man sig fri från ansvar och menar att detta främst kan lösas med hjälp av politikernas verktyg och metoder (med andra ord lagstiftning, delad föräldraförsäkring osv). Hur vet jag det? Jo, jag har frågat. Det socialdemokratiska partiet och fackföreningsrörelsen är i Sverige nära sammanlänkade, något som var tydligt inför valet av ny partiordförande där Wanja Lundby Wedin figurerade i diskussionerna som en möjlig kandidat. Och fram till valet 2006 befann vi oss alltså i en situation där staten bestod av ett feministiskt parti som tillsammans med ett feministiskt fackförbund inte lyckades lösa frågan med osakliga löneskillnader, detta trots den nära relationen och gemensamma värdegrunden. Visst, i retoriken var de rörande överens, men i realiteten togs inte problemet på allvar. Uppenbart är att ingen av de två aktörerna tagit till sig den feministiska analysen och tillämpat den fullt ut. Feminismen ser bra ut på pappret men i praktiken lyser den med sin frånvaro. Bokstäverna som bildar ordet har blivit till ett alibi för dess innebörd och används ytterst vårdslöst. För, skulle partiet och facket på allvar vara feministiska organisationer, då skulle inte omfördelningspolitiken endast tillämpas utifrån en klassanalys, utan även utifrån en feministisk analys. Matilda Andra skriver intressant om socialdemokraterna, LO, feminism.