Smygtitt på s-politik för jobb

På måndag presenteras underlaget för det socialdemokratiska rådslaget om en ny arbetsmarknadspolitik. Jag har fått smygtitta på materialet redan nu, och det känns lovande. Det är inga nya revolutionerande saker som sägs i materialet. Och det är i sig inte överraskande eftersom tanken ju är att framförallt ställa frågor och stimulera till diskussion inom det socialdemokratiska partiet; diskussion som sedan ska generera förslag som bearbetas av rådslagsgruppen och läggs fram för den socialdemokratiska partikongressen att ta ställning till. I det underlag jag läst slås det fast att den socialdemokratiska politiken för fler jobb, full sysselsättning och för lägre arbetslöshet ”måste alltid diskuteras och vidareutvecklas”. I rådslagsarbetet ska man därför ”tillsammans modernisera och utveckla” jobbpolitiken. Det är en viktig signal. I flera eftervalsanalyser har det konstaterats att socialdemokratin i hög grad förlorade valet på grund av människors bristande förtroende för just jobbpolitiken – något som annars varit en av partiets allra starkaste grenar. Rådslagsmaterialet konstaterar vidare att trycket på företagen ökar och förändringstakten höjs till följd av globaliseringen. Många jobb förändras och andra försvinner. Det ökar kraven på samhällets stöd till omställning för dem som arbetar, samtidigt som företagen blir mer beroende av en modern infrastruktur, nya idéer och en kunnig och innovativ arbetskraft. Så långt den socialdemokratiska rådslagsgruppen. Men även inom näringslivet gör man liknande analyser. Svenskt Näringslivs styrelse ställde sig igår enhälligt bakom en invit till fackföreningsrörelsen – i form av LO och tjänstemannakartellen PTK – om ett nytt Saltsjöbadsavtal med ändrade regler för konflikträtten och anställningstryggheten. Och varken LO eller PTK säger nej till diskussion. I sin skrivelse till facken lyfter arbetsgivarna fram konfliktreglerna och lagen om anställningsskydd som områden där förändringar är nödvändiga. Bakgrunden är de krav som globaliseringen ställer på företagen. Själv anser jag att nyckeln för att trygga en hög sysselsättning på längre sikt är att skapa ett näringsliv som ser och tar tillvara på möjligheterna i nya tekniker och nya marknader – samt kompetent och kunnig arbetskraft. Satsningar på utbildningssystemet på alla nivåer är därför avgörande. Därför borde socialdemokratin förespråka ett system för individuell kompetensutveckling, där ansvaret är gemensamt för individen, staten, arbetsgivarna och de fackliga organisationerna. En sådan kompetensförsäkring bör förstås också vara öppen för egenföretagare som vill spara till vidareutbildning. Men det räcker inte med det. Det finns också skäl att snegla på det danska systemet för att kombinera flexibiltet på arbetsmarknaden och trygghet för de anställda, så kallad flexicurity. Tanken med flexicurity är att öka rörligheten på arbetsmarknaden, samtidigt som tryggheten ökar för dem som riskerar bli utan jobb. Löntagarna garanteras med detta system en stabil trygghet vid omställningar, samt stöd och utbildning för att snabbt kunna få nya och bättre jobb än de som försvann. I gengäld får företagen och samhället tillväxtinriktade fackliga organisationer, som bejakar rörlighet. Detta är något helt annat än det den borgerliga regeringen i Sverige nu genomför, där förändringarna av a-kassan snarare förefaller vara ett ideologiskt motiverat försök att undergräva fackföreningsrörelsen. Flexicurity innebär i stället hög a-kassa och höjda tak, förkortad karenstid och att anställningsskyddet regleras i avtal istället för i lagen. Så detta får bli mitt första medskick till rådslaget om en ny socialdemokratisk arbetsmarknadspolitik: titta på det danska exemplet och fundera på om vi kan lära oss något av det och kanske – i samråd med arbetsmarknadens parter – presentera en svensk version av flexicurity. Och satsa på individuell kompetensutveckling. Andra skriver intressant om politik, jobb, socialdemokraterna.