Något är sjukt

Jag var på bio i går. SF och nyhetsmagasinet Fokus hade bjudit in till förhandsvisning av Michael Moores nya film Sicko. I publiken fanns bland andra Helle Klein, Åsa Petersen, Eric Sundström, Magnus Ljungkvist, Ali Esbati, Eric Erfors och Nisha Besara. Själv tyckte jag att filmen var väldigt bra och underhållande, och lyckas väl i sitt uppsåt att sätta fingret på att det amerikanska privata sjukförsäkringssystemet – och sjukvården i sig – har stora brister. Trots att USA spenderar betydligt mer på sjukvård än något annat land i världen (ungefär 2 biljoner dollar, eller 6 697 dollar per person), har länder som spenderar betydligt mindre ändå en avsevärt friskare befolkning. Detta enligt siffror från FN:s Human Development Report. När jag i dag på morgonen läser blogginlägg, recensioner och ledarkommentarer om filmen så är det tydligt att provokatören Moore verkligen har lyckats den här gången. Diskussionen om filmen i sig, men även om sjukvård och hur den på bästa sätt kan göras tillgänglig för så många som möjligt, är nu full gång. Jag noterar att exempelvis Per Gudmundson missar målet något när han i sin ledare i SvD ägnar mycket energi till att förklara att uppgiften om att så många som 45 miljoner amerikaner står utanför sjukförsäkringssystemet, är överdriven. 9 miljoner av dessa sägs exempelvis överhuvudtaget inte ens vara amerikanska medborgare. Ytterligare 9 miljoner får sjukvård via statliga programmet Medicare, och merparten av de övriga 27 miljoner oförsäkrade amerikanerna påstås vara ”på väg från ett jobb till ett annat” och framförallt vara personer ”som är på väg från utbildning till jobb”. Så kan det förstås vara. Men Michael Moores film handlar inte om dem som står utanför systemet. Det slås uttryckligen fast i filmens inledningssekvens. I stället handlar den om de stora problem många försäkrade amerikaner upplever, då de privata försäkringsbolagen är mer intresserade av att tjäna pengar än att se till att människor faktiskt får den vård de behöver och har betalat för. Sedan kan man mot Moores film definitivt invända mot att den bild han målar upp av inte minst sjukvården i Frankrike och Storbritannien är romantiserad och överdrivet positiv. Och inslaget från Kuba där sjukvården beskrivs som ett under av effektivitet, kvalitet och humanitet stämmer illa med rapporter om att den egentliga hälsovården för kubaner mest av allt liknar ett skämt – samtidigt som 10 000-tals kubanska läkare skickas till Venezuela, Bolivia och andra behövande områden i propagandasyfte. Sist av allt vill jag utdela stilpoäng till socialdemokraterna i Stockholm som tog tillfället i akt att utanför biografen i går låta tre i sexiga sjuksköterskeutstyrslar klädda transor dela ut flygblad i form av recept (med ordinationen 100% rättvisa som bot på de borgerliga privatiseringarna i länets landsting) och pillerburkar med sura karameller (vilket skulle illustrera hur privatiseringarna smakade). Riktigt kul och kreativt grepp! Andra skriver intressant om film, Michael Moore, politik, sjukvård.