Här bloggar Jonas Morian om politik, medier och samhällsfrågor. Publicering på bloggen sker med journalistiskt ändamål i enlighet med Opartisk granskning?
| Jag läser vanligen inte tidningen Café. Inte ens efter det att man tonat ned den grabbiga stilen och ersatt utvikningsbilder på storbystade blondiner med modereportage. I det senaste numret fanns dock en rätt bra intervju med Fredrik Reinfeldt som väckte mitt intresse. Särskilt en sak fick mig dock att studsa till. I anslutning till intervjun fanns en sektion där andra människor fick bistå med omdömen om den moderate statsministern, och en av de intervjuade är Reinfeldts egen pressekreterare Edvard Unsgaard, som tidigare jobbade på Ekot. Magnus Ljungkvist har tidigare på ett förtjänstfullt sätt kartlagt Unsgaards reportage som då fanns att tillgå på Ekots webbplats från 1 juni till 17 september 2006, för att se i vilken utsträckning Eko-reportern skött bevakningen av Reinfeldt på ett balanserat sätt. Det Edvard Unsgaard säger i Café aktualiserar frågan: ”Redan när jag som journalist träffade Fredrik i början av 2000-talet fick jag stort förtroende för honom. Han vågade ompröva gamla sanningar. Han har både en långsiktig idé och förmågan att snabbt fatta beslut. Som chef är han tydlig med vad han vill och tar sig alltid tid att lyssna på sina medarbetare. Och han har ett väldigt lugnt humör.” Den beundran Unsgaard hyser för sin chef går inte att ta miste på. Inget ont i det – det borgar säkert för ett gott samarbete dem emellan. Mer pikant är att Unsgaard nu faktiskt erkänner att han hyste en sådan beundran – uttryckt som ”stort förtroende” – redan när han jobbade som journalist. Åtminstone jag känner visst tvivel över om Unsgaard utifrån detta kunde sköta reporterjobbet på ett bra sätt. Andra skriver intressant om politik, media, Fredrik Reinfeldt, Edvard Unsgaard. |
skrivet av Jonas Morian om 12:10
Kommentarer om "Opartisk granskning?"
-
Anonym skrev... (22 november, 2007 16:55) :
-
skeptikern (.se) skrev... (23 november, 2007 11:35) :
-
Anonym skrev... (23 november, 2007 12:31) :
-
Anonym skrev... (23 november, 2007 14:43) :
-
Peter A skrev... (23 november, 2007 23:46) :
-
Jonas Morian skrev... (24 november, 2007 16:23) :
-
Peter A skrev... (25 november, 2007 00:33) :
-
Jonas Morian skrev... (26 november, 2007 13:06) :
kommenteraHåller med, men förmodligen så är det så här för samtliga journalister. Varje journalist har säkert sin favoritpolitiker. Det mest hederliga vore om journalister var öppna med det. Kanske inte vilket parti man röstar på men om man är höger, vänster, mitt samt ens åsikter i vissa enskilda frågor.
Och om en journalist finner att en politiker är omprövande, lyssnade och har ett lugnt humör och finner detta tilltalande, skall man då sluta på sin tjänst. Och skall man göra detsamma om man tycker att en politiker är en skitstövel?
Journalister är inte robotar.
I vanliga fall tycker jag att du för ovanligt öppna och föredömligt logiska resonemang kring "motståndarsidans" förehavanden, men i detta fallet tycker jag din poäng är lite haltande. Ska journalister enbart ogilla och inte känna respekt eller förtroende för de dem intervjuar? Hur sjutton ska man i så fall kunna skicka någon att intervjua till exempel Nelson Mandela eller andra personer som nästan automatiskt inger förtroende och respekt hos de flesta - inklusive journalister? Att man känner respekt eller förtroende för en person innebär ju inte automatiskt att man skulle dela hans politiska åsikter eller hans synsätt på världen. Jag har mött såväl vänster- som högermänniskor som jag känt stort förtroende, respekt och rentav beundran inför - men inte fasen skulle det hindra mig att argumentera emot dem om de för ett ologiskt eller haltande resonemang. Kasta inte sten i glashus, vad du än gör, för jag slår vad om att halva journalistkåren ömmar för såväl Göran Perssons karismatiska makt som för socialdemokratins värderingar. Precis som det finns lika många journalister som bekänner sig till en blåare färg. Detta gör dem inte till sämre journalister. Hela förutsättningen för att bli en journalist är ju att man ska klara av att objektivt granska ALLA - oavsett åsikt eller vad det nu må vara - utan att för den skull ge en skev bild baserad på sina egna värderingar. Att sedan journalistiken misslyckas med detta från gång till gång är beklagligt. Men jag skulle aldrig misstro en journalist som gör sitt jobb väl enbart för att han känner respekt eller förtroende för andra människor. Tänk efter en gång innan du skriver, så inser du nog att exemplen från de egna leden är minst lika många som från den andra sidans. Att ifrågasätta är bra. Men att ifrågasätta utan grund enbart för att misskreditera är helt fel.
Kan man då anställa journalister som har en politisk åsikt överhuvudtaget.
Om en journalist hade berättat om den beundran eller för all del hat han kände när han möte Olof Palme ( vilket jag säkert tror du kan hitta en del gammla journalister som kände ) hade du reagerat likadant då?
Apropå kommentarerna så är det väl ändå skillnad på respekt och förtroende. Jag kan ha respekt för Reinfeldt - men har inget som helst förtroende för karln. Unsgaard hade uppenbarligen "stort förtroende" för den person han var satt att granska, och fick sedermera ett bra jobb hos honom. Det luktar unket.
Kan man som samhällsgranskande journalist vara ointresserad av samhället och inte tagit politisk ställning? Knappast. Alla samhällsgranskande journalister har nog ganska starka sympatier till ett eller annat parti.
Problemet är att journalister utger sig för att vara objektiva, när de knappast kan vara det, ens om de försöker. Har man en viss världsåskådning så påverkar det vad man anser vara objektivt.
Jonas Morian oroar sig för om en reporter som har förtroende för statsministern kan sköta sitt jobb, jag undrar om du Morian oroar dig lika mycket för att journalistkåren har en kraftig vänstervridning (ofta långt ut på vänsterkanten) som inte ens är i närheten av att vara representativ för svenska folket? Starkast förskjutning åt vänster hittar man naturligtvis på SVT/SR/TV4 och sist men inte minst TT med Stefan Hjertén som har absolut starkast genomslag till svenska folket.
Det hade varit bättre om fler journalister deklarerade sina ståndpunkter istället för att låtsas vara objektiva. Då vet man vilken möjlig vinkling och utifrån vilken världsåskådning artikeln har skrivits.
För tydlighets skull: jag har inga problem med att journalister har politiska åsikter och/eller känner respekt och beundran inför vissa intervjuobjekt. Men detta borde redovisas öppet - när journalisterna är yrkesverksamma som just journalister. Annars uppstår risken att en persons journalistiska gärning ifrågasätts i efterhand, som i detta fall. Och detta gäller självklart inte enbart journalister med politisk dragning åt höger.
Din poäng är alltså att du känner ett visst tvivel över alla journalister som inte öppet redovisat sina ståndpunkter, om de har en förmåga att "sköta reporterjobbet på ett bra sätt".
Som ordförande i Socialdemokratiska pressföreningen borde du således kunna utöva ett visst inflytande på era medlemmar, så att deras journalister öppet redovisar sina ståndpunkter.
Tror jag att du kommer att göra detta? Nej, därför ditt ärende med detta inlägg var att misstänkliggöra en reporter vars åsikter du inte delar.
Peter, det är en ytterst liten klick av den svenska journalistkåren som är medlemmar i Socialdemokratiska pressföreningen - och de flesta av dem är redaktörer för s-tidningar och/eller ledarskribenter. Alltså är de ganska tydligt varudeklarerade. Värre är det med s k politiska analytiker som allt fler redaktioner håller sig med. Vem vet vad de tycker och vad som ligger till grund för deras omdömen?