Sosse
S-bloggar
RSS 1.0
RSS 2.0
Atomflöde
Prenumerera med Bloglines
Nyligen
Intressant
Pinga Frisim
Blogarama - The Blog Directory
Bloggtoppen.se
Spam Poison
Stoppa spammarna!
Creeper
Bloggparaden
Bloggportalen

Powered by Blogger

eXTReMe Tracker

Här bloggar Jonas Morian om politik, medier och samhällsfrågor. Publicering på bloggen sker med journalistiskt ändamål i enlighet med SFS 1998:204.

    Anonyma kommentarer accepteras inte. Stå för dina åsikter med ditt eget namn. Läs mer!

    www.flickr.com
    This is a Flickr badge showing public photos from PromeMorian. Make your own badge here.

    måndag, juni 23, 2008

    Om svensken och hennes svenskhet

    ”- Hur ska vi någonsin kunna bli vi när ni hela tiden säger ni?”
    Citatets är Özz Nûjens och åsyftar den segregation som följer i kölvattnet av infödda svenskars oförmåga att anpassa sig till dagens svenska samhälle.

    Sverige förändras, det har det alltid gjort. Svenskheten är och har alltid varit föremål för förändring och uppdatering. Vi formar och omformar, formas och omformas av vår samtids samhällsstruktur och dess ständiga rörelse. Vi är långt ifrån den första generationen svenskar som lever i en föränderlig tillvaro och knappast den sista. Men vi är historiens pionjärer sett ur ett bredare perspektiv – för första gången så är svensk ingenting man föds till, det är någonting man blir.

    Trots ovanstående faktum rangordnas vi in i de samhälleliga leden efter godtyckliga normer och attribut och även om du i teorin kan bli svensk vid vuxen ålder, förblir du alltid en av dom för oss infödda svenskar och därmed en andra gradens medborgare.

    Man kan tycka att 2000-talets svenskar borde ha lärt sig att vi är vi och ni är du, men så enkelt är det ändå inte. Vi lär än idag morgondagens samhällsbyggare med vilka vi är vi och vilka dom andra är. Den samhälleliga moderniseringen till trots lever fortfarande ålderstigna normer kvar, än i dag bedöms svenskheten enligt det förra sekelskiftets måttstock.

    Delaktighet och acceptans är de borttappade budorden. Även om du är svensk till medborgarskap och magkänsla är du inte svensk på riktigt förens du stöpts i den rikssvenska formen och assimileringen är fullbordad. Invandrare och nysvenskar uppmanas ta seden dit de kommer och anpassa sitt liv och leverne efter den svenska modellen. För den som vägrar ryckas upp med rötterna och stöpas om enligt svenska mått på tillvaron väntar ett liv i utanförskap.

    Vårt sätt att mäta svenskhet inrymmer ett oändligt antal paradoxer som alla vittnar om dess skörhet och godtycklighet;

    - När en Zlatan gör mål är han svensk, när en annan begår ett brott är han det inte.

    - Kronprinsessan Victoria som är andra generationens invandrare och dessutom lever på vad som i det närmaste är att likställa med statliga bidrag betraktas som det svenskaste vi har, medan Svetlana som blev svensk av nöden tvungen men också hon är beroende av ekonomiskt bistånd för sin försörjning betraktas och behandlas som en cancersvulst på den svenska samhällskroppen.

    - Kevins amerikanska accent charmar och intresserar, medan Mohammeds nysvenska dialekt är vad som hindrar honom från en fast anställning.

    - Infödda svenska mäns våld mot kvinnor betraktas som enskilda handlingar av sjuka individer, medan det våld mot kvinnor som invandrade män står för betraktas som kulturellt betingat och strukturellt.

    Listan med absurditeter som omfamnar den så kallade svenskheten kan göras lång.

    Vi kan skylla segregationen på forna och kommande regeringars tafatta ansträngningar till integrationspolitik. Men integration har aldrig uppnåtts via beslut i riksdagen. Integrationen uppstår genom mänskliga relationer. Politiska beslut kan alltid underlätta samhälleliga processer men bör knappast tillskrivas oändliga egenskaper, ej heller klandras för strukturella samhälleliga tillkortakommanden - För den verkliga segregationen står inte dom för, det gör vi!

    Så länge den infödda svenskens egenskaper klassas som rättesnöre för alla svenskars svenskhet kommer Sverige att förbli segregerat land. Det största förändringskravet måste i rimlighetens namn ställas på oss, inte på dom.

    Det är dags att uppdatera svenskheten – vad sägs om att börja med acceptans istället för assimilering?


    Andra skriver intressant om , , .


    Kommentarer om "Om svensken och hennes svenskhet"

     

    Blogger johannes skrev... (23 juni, 2008 10:10) : 

    Jag sympatiserar med din grundläggande inställning, men din analys är lite problematisk. Jag har svårt att förlika mig med att "infödda svenskar" skulle ha vissa egenskaper, tskfr andra. Vilka är "vi" som det ska ställas förändringskrav på? Vilka är "dom" som ska accepteras och inte assimileras? F.ö. rekommenderas Qaisar Mahmoods bok Small, Medium eller Large varmt.

     

    Anonymous Anonym skrev... (23 juni, 2008 13:02) : 

    Liksom Johannes sympatiserar jag givetvis med din grundinställning. Men det finns ett litet sandkorn i skon som irriterar mig: om jag räknat rätt är ditt inlägg 33 rader långt. På dessa rader förekommer orden "svensk", "svenskhet" och liknande 28 gånger. Är du säker på att problemet är att vi feldefinierat begreppet "svensk"? Är alltså det viktigaste målet att göra alla till "svenskar", låt vara omdefinierat till ett mindre diskriminerande begrepp?

    Jag har bott utanför Sverige ca 35 år. Varje gång jag kommer på besök blir jag ledsen över den alltmera tilltagande självfixeringen, inskränktheten, avvisandet av, och fruktan för, det utomländska. Och det gäller långt mer än illabehandling av invandrare: det gäller politik, ekonomi, kultur, idrott. Med mycket mera.

    Är det så j-a viktigt att vara svensk? Kan vi inte försöka vara medmänniskor i stället? Och då givetvis med både Zlatan, Svetlana, Muhammed och de andra men också med deras släktingar och vänner som stannat kvar i sina hemländer? Och kanske till och med ompröva vår attityd till dessa länder: det kan ju rent av tänkas att det finns några bra saker där. Även om de inte är som de "svenska."

     

    Anonymous Anonym skrev... (23 juni, 2008 13:55) : 

    Inlägg som detta och väldigt mycket med Bengt O:s svar gör att det trots allt finns hopp! Tack för det och gärna mer sådant!

     

    Blogger Fredrik Pettersson skrev... (23 juni, 2008 14:24) : 

    Bengt och Johannes,

    Tack för era kommentarer, jag tror att vi är mer överens än vad era kommentarer insinuerar. Vi och Dom är som jag ser det just sociala konstruktioner som vi hela tiden rekonstruerar genom vårt sätt att agera och interagera. Människors behov att sortera och klassificera fenomen och medmänniskor i kombination med att infödda svenskars kultur och traditioner blir rättesnöre för alla svenskars svenskhet är enligt mig vad som skapar ett Vi och ett Dom. Vi är således de vars svenskhet är normgivande och Dom är de vars svenskhet inte anses svensk nog – jag menar att integrationen förutsätter är ett helt nytt synsätt och att det största jobbet ligger hos de människor som idag betraktas som normgivande för svenskheten. Det ultimata målet med integrationen måste givetvis vara att vi alla betraktas som människor, precis som Bengt är inne på.

     

    Blogger johannes skrev... (23 juni, 2008 18:37) : 

    @ fredrik: Ja, vi är nog överens i det grundläggande. Men jag tycker nog ändå att det är problematiskt att tala om en "infödda svenskars kultur", annat än som social fantasi. Lika lite som det finns en "utrikes födda svenskars kultur". Jag är osäker på om det någonsin funnits några sådana kulturer i verkligheten, än mindre idag.

     

    Blogger Fredrik Pettersson skrev... (23 juni, 2008 18:43) : 

    Johannes,

    Nog finns det gängse normer och värderingar som anses vara traditionellt svenska och typiska för svensken, och inte sällan sammankopplas dessa med infödda svenskars kulturarv och traditioner.

     

    Blogger johannes skrev... (23 juni, 2008 19:02) : 

    @ fredrik: Just det, de anses vara det. Men är de det? Personligen tror jag det finns större inbördes skillnader inom gruppen infödda svenskar än mellan olika nationsgrupper. Men där kan man förstås tycka olika.

     

    Anonymous Anonym skrev... (23 juni, 2008 20:21) : 

    Jag har jobbat i 44 år och jag har aldrig varit på en mono-etniskt arbetsplats, aldrig åkt en mono-etnisk buss till jobbet, aldrig bott i ett mono-etmiskt bostadsområde. Mina barn har aldrig gått i en mono-etnisk skola, aldrig ätit en äkta svensk pizza, så jag har lite svårt att förstå vad hela handlar om. Äkta svensk? In your dreams, baby.

     

    Blogger Roger Svensson skrev... (23 juni, 2008 22:33) : 

    Det gamla vanliga etnomasochistiska kulturmarxistiska dravlet som man hört till man spyr. Att försöka förvandla etniska svenskar, eller andra människor, till några sorts ”fördomsfria”, kosmopolitiska, ”mångkulturella” världsmedborgare är ett lika dödsdömt och destruktivt projekt som att skapa den klasslösa människan som osjälviskt bara arbetar för kollektivets bästa eftersom det helt enkelt strider mot människans natur.

    Den mångkulturella ideologin kan uppenbarligen inte eller, likt kommunismen, per definition vara fel. Om det mångkulturella paradiset vägrar infinna sig är det naturligtvis inte fel på ideologin utan det är i stället fel på de etniska svenskarna, gammal unken ”svenskhet” måste, likt ”bourgoisin”, utrotas för att nå utopin. Svenskarna är ”främlingsfientliga”/”rasister” och lever kvar i gamla förlegade tider, de måste, naturligtvis för sin egen skull, mer eller mindre tvingas in på den rätta mångkulturella vägen in framtiden …

    Att svensk kultur och ”svenskhet” ständigt utvecklas genom utbyte med andra kulturer är ju helt naturligt: man tar delar från andra kulturer man tycker tillför något och anpassar dessa till den egna kulturen. Det är något helt annat att än den rådande mångkulturella överideologin där kulturer från alla världen hörn skall leva sida vid sida här i någon sorts total kulturnihilism …

     

    Blogger Fredrik Pettersson skrev... (23 juni, 2008 22:53) : 

    Anders Nilsson,

    Vad jag diskuterar i mitt inlägg är fenomenet ”svenskhet” samt vem som äger rätten att definiera detta fenomen, dvs. diskursen.

    Det jag tror att du åsyftar med ”äkta svensk” är just en person som är född av svenskfödda föräldrar, äter sill på midsommar och har ett efternamn som slutar på –son, vilket isf är ytterligare ett uttryck för den snäva gängse uppfattningen om svenskheten.

     

    Blogger Fredrik Pettersson skrev... (23 juni, 2008 23:00) : 

    Roger Svensson,

    Tack för att du delgav dina uppfattningar.

    Att vi är av olika uppfattningar vad gäller den aktuella frågan är för mig uppenbart och jag har svårt att se att vidare meningsutbyte oss två emellan skulle föra den konstruktiva debatten framåt. Jag undviker således att ytterligare bemöta din kommentar utan hänvisar till det ursprungliga inlägget som tydliggör min uppfattning i frågan.

     

    Blogger Fredrik Pettersson skrev... (23 juni, 2008 23:23) : 

    Kommentaren har raderats i enlighet med de kommentarsregler som gäller på PromeMorian.

    Anonyma kommentarer accepteras inte - Stå för dina åsikter med ditt eget namn.

     

    Blogger Anna skrev... (24 juni, 2008 10:35) : 

    Jag hade problem med min inloggning, så jag gör ett nytt försök.
    Ditt inlägg är mycket sympatiskt. Det är ju så det borde vara – att alla människor känner sig hemma överallt. Men tyvärr så blir nog verkligheten den rakt motsatta. Saknar ett land en nationell identitet känner sig ingen hemma i det landet. Har du förståelse för t.ex. tibetanernas och palestiniernas kamp för sin nationella identitet?

    ”Svenskheten är och har alltid varit föremål för förändring och uppdatering.” Så förhåller det sig naturligtvis i Sverige och i alla andra länder. Problemet är att förändringstakten har blivit för hög.

    ”...för första gången så är svensk ingenting man föds till, det är någonting man blir.” Så då håller du med dem som säger att Sverige nu genomgår en aldrig tidigare skådad förändringsprocess på grund av den stora invandringen?

    ”...förblir du alltid en av dom för oss infödda svenskar och därmed en andra gradens medborgare.” Du uttrycker dig lite oklart, men jag tolkar det som att du menar att de som har utländsk härstamning aldrig kommer att ses som svenskar. Det är nog mycket individuellt, men för många stämmer det nog. Varken omgivningen eller de själva kommer nånsin att se dem som ”ursvenskar”. Men varför skulle det innebära att de är ”andra gradens medborgare”?

    Vidare hävdar du: ”än i dag bedöms svenskheten enligt det förra sekelskiftets måttstock.” Jag undrar vad du menar med ”förra sekelskiftets måttstock”? Kan du exemplifiera?

    ”Delaktighet och acceptans är de borttappade budorden. Även om du är svensk till medborgarskap och magkänsla är du inte svensk på riktigt förens du stöpts i den rikssvenska formen och assimileringen är fullbordad.” I vilket annat land blir du som invandrare helt och fullt upptagen som medborgare utan några förbehåll? Blir du tysk, fransk, egyptisk, japansk, kinesisk eller palestinsk efter 5, 10, 20 eller 30 år i dessa länder? Kommer du att ha bytt nationell identitet och kommer omgivningen att se dig som infödd? För en del är svaret ja, för andra nej.

    Att vi har lättare att acceptera Kevins brytning än Mohammeds kan ju också ha att göra med att vi faktiskt lättare kan kommunicera med Kevin och att vi har mer gemensamt i synsätt och kultur.

    Så till det avslutande crescendot: ”Så länge den infödda svenskens egenskaper klassas som rättesnöre för alla svenskars svenskhet kommer Sverige att förbli segregerat land. Det största förändringskravet måste i rimlighetens namn ställas på oss, inte på dom.”
    Vad är det som ska vara rättesnöre anser du? Tror inte du att ett land behöver ha en gemensam nationell identitet? Du tycker att svenskarna ska ändra på sin kultur och anamma – ja, vad då?
    De utlandsfödda, som 2006 var 13 %, ska de utforma den svenska kulturen? De 87 % ska alltså säga: ”Vi har ingen nationell kultur, så ni får ge oss er.”

    Jag tycker att du ska begrunda Robert Putnams studier av multikulturella samhällen. Sammanfattningsvis är hans slutsats att ju fler etniciteter det finns i ett samhälle, desto större misstro hyser invånarna mot varandra.
    Det är svårt att hitta exempel på multikulturella samhällen som fungerar väl.

     

    Anonymous Anonym skrev... (24 juni, 2008 18:07) : 

    Det var ett förfärligt pillande med "svenskhet", "svensk kultur" och "nationell identitet" från praktiskt taget alla inblandade. Ingen har förklarat varför det skulle vara så viktigt. Som tillfällig -ehuru regelbunden- besökare i landet tycker jag snarast att det finns för mycket av den varan vilket har lett till den sortens förakt och fruktan för det utomländska som naturligtvis lätt kan slå över i riktigt otäcka saker.

     

    Blogger Anna skrev... (24 juni, 2008 19:13) : 

    bengt o, vilka länder ser du som föredömen när det gäller kulturrelativism? För det är väl det du förespråkar?

     

    Blogger Fredrik Pettersson skrev... (24 juni, 2008 19:32) : 

    Ulla Marianne,

    Att jämföra palestiniernas strävan efter en egen identitet med diskussionen om svenskheten är att jämföra äpplen med päron och inte relevant i sammanhanget som jag ser det.

    Jag menar att vi har kommit så pass långt i processen att vi inser att svensk inte är någonting man enkom föds till, utan även kan bli. Det tycker jag är någonting positivt. Vad jag inte tycker är lika positivt är att falafel och ramadan anses som osvenskt trots att det är en naturlig del av många svenskars liv - medan midsommar, sill och dillkokta potatisar anses som svenskt. Dagens bild av svenskhet har inte förändrats särskilt mycket i relation till hur den såg ut för flera årtionden sedan, trots att dagens svenskar ser helt annorlunda ut.

    Att vi har lättare att acceptera Kevins brytning än Mohammeds beror inte på någonting annat än strukturer och samhällelig status.

    Att det, som du hävdar, är svårt att hitta exempel på väl fungerande multikulturella samhällen är ingen ursäkt för att vi inte ska ha en sådan målsättning med Sverige och svenskheten.

     

    Blogger Anna skrev... (24 juni, 2008 20:54) : 

    "Att det, som du hävdar, är svårt att hitta exempel på väl fungerande multikulturella samhällen är ingen ursäkt för att vi inte ska ha en sådan målsättning med Sverige och svenskheten."
    Att nåt inte finns utesluter inte att man kan sträva efter det. Det håller jag med dig om. Men innan man gör omfattande experiment med hela samhällen bör man ha lite mer än den goda viljan och ett gott uppsåt som ledsagare. Den massiva invandring vi haft sen 70-talet är faktiskt ett fullskaleexperiment i att utplåna en nationell identitet och ersätta den med nåt annat - ja, vad då? För det riktigt skrämmande är att ni som ivrar för det mångkulturella samhället tycks inte ha nån klar bild av vad det är ni vill uppnå. Ska vi ha kulturer som ska existera sida vid sida, eller ska vi söka skapa en gemensam ”ny-svensk” kultur, eller kanske både och – enklaver med grupper av olika kulturella identiteter samtidigt som vi har en gemensam övergripande nationell identitet?

    Sen säger du att det inte går att jämföra palestinier med svenskar, för ”...att vi har kommit så pass långt i processen att vi inser att svensk inte är någonting man enkom föds till, utan även kan bli.” Där tappade du helt bort mig. Man blir svensk men man föds till palestinier, är det så? Har vi kommit längre i processen än palestinierna? Finns det olika måttstockar för olika folk?

    Du gör jämförelser, i Mona Sahlins efterföljd, och försöker framställa svenska seder som lite löjliga och dessutom reducerar du frågan om kultur till en fråga om matvanor.
    Om du går ut på gator och torg och frågar folk vad som är svensk kultur, då lär du inte få så uttömmande och smarta svar. Men det tror jag gäller för vilket folk som helst. Det är svårt att definiera vad det är som gör dig till svensk, norrman eller thailändare, men ändå tror jag att de flesta upplever att de har en nationell och kulturell hemort. Kulturer förändras givetvis hela tiden, men jag tror att det är farligt att som motiv för Sveriges snabba förändring hävda att den är helt okej för vi har ändå ingen kultur och om vi har det så är den ändå inte värd att bevara. Vi måste väl veta vad vi har innan vi kan veta vad vi vill ta till oss och byta ut?

     

    Anonymous Anonym skrev... (24 juni, 2008 21:47) : 

    Ulla Marianne: Jag har inga "länder" som förebilder, snarare "människor" eller "lösningar på specifika problem." Det är just det där ländertänkandet som jag har problem med.

    Sen tycker jag att matvanorna är viktiga. Om jag nu måste tala om "svensk" kultur är allemansrätten och inlagd sill det första jag tänker på. Och det lär väl Muhammed et Co knappast kunna ta ifrån oss. Inte heller Strindberg eller Jan Johansson. Och på köpet har vi ju fått falafel och Pamuk.

     

    Blogger Fredrik Pettersson skrev... (24 juni, 2008 23:13) : 

    Ulla Marianne,

    - Jag konstaterar enbart att den gängse uppfattningen om vad svenskhet kan reduceras till någonting så banalt som maträtter och därtill följande ritualer.

    - Det som du benämner som den massiva invandringen handlar inte om något experiment i syfte att utplåna en nationell identitet utan om solidaritet och mångfald.

    - En person som kommer till Sverige från ett annat land kan mycket väl bli svensk. Att vara svensk reduceras således inte till ett epitet för enbart infödda svenskar.

    - Jag menar att situationen i Israel/Palestina är radikalt en annorlunda än den i Sverige och att strävan efter nationella identiteter inte är jämförbara på det sätt som du försöker göra gällande.

    - Du behöver nog inte rädas en ’den traditionella svenska kulturens död’ under din livstid, det du om något bör rädas är att du förmodligen aldrig får uppleva att alla svenskars kultur blir svensk.

     

    Anonymous Anonym skrev... (25 juni, 2008 22:22) : 

    Hej Fredrik,
    mitt inlägg ser lite tokigt ut, det slängiga slutet var riktat mot de flitigt förekommande från Sverigenationalistiska rörelser, inte dig.. Vilket var fel av mig, då jag av princip inte diskuterar med dom i dessa frågor. Det gör jag av samma anledning som att jag inte diskuterar barnuppfostran med pedofiler.

     

    kommentera