Om svensken och hennes svenskhet

”- Hur ska vi någonsin kunna bli vi när ni hela tiden säger ni?” Citatets är Özz Nûjens och åsyftar den segregation som följer i kölvattnet av infödda svenskars oförmåga att anpassa sig till dagens svenska samhälle. Sverige förändras, det har det alltid gjort. Svenskheten är och har alltid varit föremål för förändring och uppdatering. Vi formar och omformar, formas och omformas av vår samtids samhällsstruktur och dess ständiga rörelse. Vi är långt ifrån den första generationen svenskar som lever i en föränderlig tillvaro och knappast den sista. Men vi är historiens pionjärer sett ur ett bredare perspektiv – för första gången så är svensk ingenting man föds till, det är någonting man blir. Trots ovanstående faktum rangordnas vi in i de samhälleliga leden efter godtyckliga normer och attribut och även om du i teorin kan bli svensk vid vuxen ålder, förblir du alltid en av dom för oss infödda svenskar och därmed en andra gradens medborgare. Man kan tycka att 2000-talets svenskar borde ha lärt sig att vi är vi och ni är du, men så enkelt är det ändå inte. Vi lär än idag morgondagens samhällsbyggare med vilka vi är vi och vilka dom andra är. Den samhälleliga moderniseringen till trots lever fortfarande ålderstigna normer kvar, än i dag bedöms svenskheten enligt det förra sekelskiftets måttstock. Delaktighet och acceptans är de borttappade budorden. Även om du är svensk till medborgarskap och magkänsla är du inte svensk på riktigt förens du stöpts i den rikssvenska formen och assimileringen är fullbordad. Invandrare och nysvenskar uppmanas ta seden dit de kommer och anpassa sitt liv och leverne efter den svenska modellen. För den som vägrar ryckas upp med rötterna och stöpas om enligt svenska mått på tillvaron väntar ett liv i utanförskap. Vårt sätt att mäta svenskhet inrymmer ett oändligt antal paradoxer som alla vittnar om dess skörhet och godtycklighet; - När en Zlatan gör mål är han svensk, när en annan begår ett brott är han det inte. - Kronprinsessan Victoria som är andra generationens invandrare och dessutom lever på vad som i det närmaste är att likställa med statliga bidrag betraktas som det svenskaste vi har, medan Svetlana som blev svensk av nöden tvungen men också hon är beroende av ekonomiskt bistånd för sin försörjning betraktas och behandlas som en cancersvulst på den svenska samhällskroppen. - Kevins amerikanska accent charmar och intresserar, medan Mohammeds nysvenska dialekt är vad som hindrar honom från en fast anställning. - Infödda svenska mäns våld mot kvinnor betraktas som enskilda handlingar av sjuka individer, medan det våld mot kvinnor som invandrade män står för betraktas som kulturellt betingat och strukturellt. Listan med absurditeter som omfamnar den så kallade svenskheten kan göras lång. Vi kan skylla segregationen på forna och kommande regeringars tafatta ansträngningar till integrationspolitik. Men integration har aldrig uppnåtts via beslut i riksdagen. Integrationen uppstår genom mänskliga relationer. Politiska beslut kan alltid underlätta samhälleliga processer men bör knappast tillskrivas oändliga egenskaper, ej heller klandras för strukturella samhälleliga tillkortakommanden - För den verkliga segregationen står inte dom för, det gör vi! Så länge den infödda svenskens egenskaper klassas som rättesnöre för alla svenskars svenskhet kommer Sverige att förbli segregerat land. Det största förändringskravet måste i rimlighetens namn ställas på oss, inte på dom. Det är dags att uppdatera svenskheten – vad sägs om att börja med acceptans istället för assimilering? Andra skriver intressant om svenskheten, svenskar, integration.