Att döda ett barn

[UPPDATERAD] Kan det rimligen betecknas som mord eller dråp att avsluta livsuppehållande behandling för ett spädbarn som så svårt hjärnskadat att om det överlever kommer att vara mer eller mindre mentalt frånvarande och kanske också lida svårt av multihandikapp? Kammaråklagaren Elisabeth Brandt tycks anse det, och har därför fått en barnläkare vid Astrids Lindgrens barnsjukhus häktad. Enligt Svenska Dagbladet och Aftonbladet ligger det rättsmedicinska utlåtandet till grund för brottsmisstanken. Spädbarnet i fråga sägs ha fått en för hög dos av det narkotikaklassade preparatet tiopental och morfin. Dagens Nyheter uppger dock att åklagaren backat från uppgiften att anmälan i fallet kom från en rättsläkare. Nu hänvisar Brandt i stället till de utredande poliserna. Stefan Engqvist, chefsläkare på Karolinska universitetssjukhuset och ansvarig för kvalitet och patientsäkerhet, menar att det inte alls var konstigt att flickan fick morfin och tiopental (vilket kan användas i rogivande syfte för barn med kort tid kvar att leva). Han uppger att hon var ”bortom allt hopp”, och då fattade flera personer tillsammans under ordnade former beslut om att avbryta den livsuppehållande behandlingen. Situationen på landets intensivvårdsavdelningar sägs nu vara lamslagen. Ett flertal ickeakuta operationer har ställts in på Astrid Lindgrens barnsjukhus, eftersom personalen är skakad över gripandet och behöver stöd. Läkarförbundets ordförande Eva Bågenholm-Nilsson uppger att det är ”en relativt vanlig situation inom vården” att livsuppehållande behandling avbryts. Hon betonar också att i läkares dagliga arbete har man patienter som är döende och då får smärt- och ångestlindring i syfte att de ska dö ”på ett så bra sätt som möjligt”. Men syftet är inte att förkorta livet. Bågenholm-Nilsson upprörs över att det är polisen och inte Socialstyrelsen som nu utreder fallet. ”Polisen har ingen kunskap om den här typen av ärenden”, säger hon. Socialstyrelsen startar nu en egen utredning för att ta reda på vad som egentligen hänt. Generaldirektör Lars-Erik Holm säger sig inte ha fått någon information om att åklagare Elisabeth Brandt anlitat någon medicinsk expertis från myndigheten, vilket han tycker är märkligt. I dag skriver barnläkaren Hugo Lagercrantz på DN Debatt att konsekvenserna av häktningen blir att alla hopplösa fall måste behandlas och att intensivvårdsavdelningarna blir fullständigt blockerade. Han menar att problemet är att man inom läkarkåren saknar riktlinjer. Det sägs i sin tur bero på att Socialstyrelsen och Statens medicinsk-etiska råd ”har alltför lite kontakt med verkligheten på barnintensivvårdsavdelningarna”. Själv kan jag förstås inte uttala mig om det specifika fallet som nu uppmärksammas. Redogörelsen jag lämnat här är endast ett sammandrag från vad jag kunnat läsa mig till av medierapporteringen. Men min generella uppfattning är klar; det behövs en ordentlig debatt – syftandes till klarare riktlinjer – för livsuppehållande åtgärder och dödshjälp. Det handlar om ett vägande av lidande mot rätten till liv, och inte minst definitionen av mänskligt liv. Jag hoppas att det finns ett politiskt mod hos våra folkvalda att faktiskt ta tag i de här frågorna på allvar. För innan så sker kommer man inom läkarkåren att utveckla en egen praxis – på grundval av erfarenheter och kunskaper – som kan komma att stå i skarp kontrast till en mer stelbent lagstiftning, uttolkad av åklagare vars drivkrafter vi vet väldigt lite om. * * * PS: Ja, rubriken på detta inlägg är förstås hämtad från Stig Dagerman. PS2: Aftonbladet tar i dag upp frågan om liv och död i en ledare. Och Göran Hägglund skriver ett debattinlägg i tidningen Dagen. Andra skriver intressant om samhälle, medicin, dödshjälp.