Vad vill socialdemokraterna?

Nyligen presenterade de unga s-kvinnorna i Rebella en rapport för det socialdemokratiska partiets framtid. Där skriver man bland annat att s ”måste välkomna kärleksfulla kritiker och ha en levande interndebatt, där också misslyckanden och tillkortakommanden kan lyftas fram och analyseras”. Man vill också att partiet ska ”våga ompröva tidigare slutsatser som vår ideologi lett oss till och ha högt i tak i diskussionerna”. Detta är det lätt att instämma i. Sedan håller jag inte alls med om mycket av det Rebella-gänget skriver i sin rapport i fråga om politisk analys och idéer, men jag tror definitivt att de är något på spåret när de skriver att ”många väljare har tröttnat på att partierna talar illa om varandra istället för att berätta om vad de själva vill och vilka visioner de själva har, vilka visioner vi själva har”. Som ett brev på posten kom kort därefter en rapport från en s/v/mp-arbetsgrupp, som fram till valdagen ska ”granska den förda borgerliga politiken”. Temat var ”Högerpolitiken klyver Sverige”. Så mycket för egna visioner. En som verkar ha tröttnat på socialdemokratin helt och hållet är Anna Hellgren, frilansjournalist och ledarskribent på Dagens Arena. I det senaste numret av Arena skriver hon att s under senare år har ”blivit allt mer förknippade med toppstyre, anpassning till nyliberala ekonomiska idéer och interna strider mellan ’vänster’ och ’höger’-falangerna i partitoppen”. Samtidigt, skriver Hellgren, har partiet ”en inte oansenlig samling sympatisörer och medlemmar med hjärtat så långt till vänster att de med dagens ideologiska mått mätt borde rösta på Vänsterpartiet”. Hon menar att socialdemokratins agerande i opposition ”har dessvärre lämnat så mycket övrigt att önska att även den mest hängivna anhängare knappast kan blunda för att partiet inte verkar må särskilt bra”, och att partiet har ”förtvivlat svårt att formulera politiska alternativ”. Att s inte klarar av det, skriver Hellgren, ”är inte bara katastrofalt – det är ytterst ödesdigert”, och spekulerar i om det beror på ”inkompetenta politiska analyser i partitoppen eller oförmåga att ta till sig den radikalitet som trots allt finns bland partimedlemmar och anhängare”. Personligen tycker jag att hon tar till opåkallade överord. Fullt så illa är det inte, vare sig vad gäller den socialdemokratiska förmågan att formulera politiska alternativ eller att mobilisera stöd hos väljarna. Och det är inte alls säkert att mer ”radikalitet” är det som måste till för att vinna valet 2010. Johanna Graf är exempelvis inne på att ”politik vinns med hjärta, inte hjärna”. Hon menar att det först krävs att vi får människors förtroende, och för att få det ”krävs att vi delar samma problembild”. Och det ligger nog mycket i det. En annan ingång på detta är att som Katrine Kielos konstatera att i den just nu pågående halvinterna s-debatten om hur vi ska vinna valet i Stockholm, har vi ”tagit storstadsväljarna som gisslan och använt dem som slagträ i en intern debatt om politisk inriktning”. I stället för att försöka gissa sig till vad en genomsnittlig medelklassväljare kan tänkas vilja och tycka så måste s ”våga säga vad man menar och mena vad man säger”, skriver Kielos. Jag hoppas att vi inom socialdemokratin – och gärna i offentligt samråd med våra rödgröna samarbetspartner – det år som återstår innan valet till riksdag, kommuner och landsting, förmår att ha en ordentlig diskussion om vad vi egentligen vill med den politiska makt vi eftersträvar. Att kicka ut Fredrik Reinfeldt och alliansen från Rosenbad må vara ett behjärtansvärt mål, men det räcker knappast för att vinna varken väljarnas hjärtan eller hjärnor. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, valet 2010.