Hägglund, en svensk Rush Limbaugh?

En tanke som legat och gnagt hos mig ända sedan Almedalsveckan formuleras i dag klokt av Expressens Aron Lund: Göran Hägglund har iklätt sig rollen av Alliansens meste populistpolitiker och flirtar med Sd-väljare. Låter det magstarkt? Kanske, men för oss som var där och hörde kd-ledarens Almedalstal så är det inte fullt så långsökt. Faktum är att det var många i publiken som häpnade över att Rush Limbaugh föreföll ha gjort entré på den svenska politiska scenen. Redan innan Hägglund började tala så hade den konservative debattören Roland Poirier Martinsson på DN debatt efterlyst ”en konservatism för 2000-talet” och ett kristdemokratiskt parti som tydligt tog ställning för låga skatter, fri företagsamhet, starkt försvar, lag och ordning, färre aborter och ”ett gott klimat för familjen”. Poirier Martinsson var för övrigt också en av skribenterna i den inspirationsbok som släpptes under Almedalsveckan. En annan medverkande var Svenska Dagbladets PJ Anders Linder, som menar att kd inte borde ”trängas i den överetablerade mitten, eller egga gamla KDS:are”. Pressen på Göran Hägglund var med andra ord att i Almedalen leverera något mer än allmänborgerliga lättsamheter, som han gjort sig känd för att vara skicklig på – utan att det gett något positivt gensvar i form av väljarstöd. Vid en pressträff tidigare samma dag hade Hägglund utlovat ”Ett ovanligt ideologiskt laddat tal”, och så kan man nog beteckna det. Han var synnerligen hård i sina angrepp på fildelare och den så kallade ”kulturvänstern”. ”Vi kristdemokrater är verklighetens folk”, hävdade kd-ledaren från talarstolen. Och han gick vidare och påstod att ”De som har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som folk gör mest” får höra av ”krönikörerna och teaterregissörerna” att de skulle skämmas; att de var inskränkta och att ”deras tillvaro är falsk och förljugen”. Detta fick beröm från SvD:s Sanna Rayman som tyckte att det är detta vi ska ha kd till: ”En konservatism som hyllar den vanliga människan måste formuleras på ett sätt som den vanliga människan kan relatera till”. Konservatism, säger SvD. Reaktionär populism, tycker jag. Dagens Nyheters Henrik Brors konstaterar att Hägglunds attacker var utslag av ”internationell politisk strategi”; att söka en motståndare för att få uppmärksamhet och kunna vinna stöd från en ”tyst majoritet”. Precis som folkpartiet lyckades med lanseringen av förslaget om språktest för invandrare i valrörelsen 2002, påminner Brors. Problemet med strategin är att den förutsätter en motreaktion, annars faller det hela platt. Henrik Brors skriver att Hägglunds ensidiga ”krig” har nu gått så långt att ”om det inte blir någon reaktion riskerar en fortsatt upptrappning att framstå som en desperat kamp mot väderkvarnar”. Kanske kommer nu den önskade reaktionen, om än från den lite oväntade avsändaren Expressens ledarsida. Aron Lund noterar nämligen att Hägglunds tal inte syftade till att stärka kd:s aktier bland värdekonservativa; ”Snarare var det ett försök att söka sig ut från den alltför lilla treenighet som partiet alltid stått på – kristna, konservativa, pensionärer – till en oprövad väljargrupp: den missnöjda medelklassen”. Men som Lund också konstaterar finns det redan ett svenskt parti som riktat in sig på dessa missnöjesväljare, nämligen Sverigedemokraterna. Analyser som gjorts av EU-valet nyligen tyder på att Sverigedemokraterna tappade väljare till framförallt Piratpartiet. Och om nu kd på allvar slår in på den väg Göran Hägglund tycks ha stakat ut så kan det bli ytterligare ett parti som gör anspråk på Sd:s väljare. Om det i sin tur drar undan mattan för Sverigedemokraternas chanser att komma in i riksdagen 2010 så är det kanske att välkomna. * * * PS: Värt att notera är föresten att Göran Hägglund, när han i förra veckan intervjuades av Sanna Rayman och Katrine Kielos, fortfarande inte stängde dörren för att regera med stöd av Sd. Se klippet nedan, c:a 18 minuter in i sändningen: Andra skriver intressant om politik, kristdemokraterna, Göran Hägglund.