Ledarsidor behövs!

Efter tidningen Dagens undersökning som visade att 88 procent av ledarsidorna styrs av män och 78 procent av ledarskribenterna är män, har det kommit ett flertal intressanta reaktioner. Några tidningars ledarredaktioner rättfärdigar sin bristfälliga könsmässiga sammansättning med att man bara har en enda ledarskribent och att det då blir svårt att uppnå en jämn könsfördelning. Och så är det naturligtvis. Andra, som Aftonbladet, konstaterar att man genom att man där är fyra kvinnor och tre män bidrar till att skapa någorlunda ballans i en annars mansdominerad yrkeskår. Och Aftonbladet är onekligen föredömliga på den punkten. Utan dem hade Dagens siffror varit ännu värre. En synnerligen drastisk slutsats av undersökningen drar min socialdemokratiske bloggarkollega Urban Lindstedt som skriver att den bristfälliga jämställdheten på landets ledarsidor är ett bevis på att de är "en rest av en svunnen tid". Detta håller jag definitivt inte med om. Urban Lindstedt uppskattar att 90 procent av ledarskribenterna är liberaler, och att folkmajoriteten därmed aldrig får läsa "politiska analyser som överensstämmer med deras egna värderingar". Jag tror att Lindstedt överdriver, men han är i gott sällskap. Medieforskaren Lars Nord publicerade 1998 en avhandling om ledarsidor, Makten bakom orden, vilken han följde upp 2001 med studien Vår tids ledare. Hans slutsatser är att ledarsidorna i den svenska dagspressen har en allt mindre betydelse för den politiska opinionsbildningen. Problemet är att såväl Lars Nord som Urban Lindstedt fokuserar för mycket på hur det har varit och hur det är i dag, snarare än att blicka framåt. Tidningarna är givetvis medvetna om att allt färre läser ledarsidorna. Mycket har därför hänt på senare år, och mer lär fortsätta hända. Det blir till exempel allt mindre vanligt med anonyma ledarartiklar som bara sägs uttrycka tidningens ståndpunkt. I stället profileras ledarskribenter allt mer, med både namn och bildbyline. Ledarskribenter syns också i morgonsoffor och diverse andra tyckarinslag på tv - och blir därmed viktiga ambassadörer för sina tidningar. Parallellt med denna utveckling håller sig många dagstidningar med krönikörer och politiska analytiker som har egna, ledarliknande artiklar på andra platser än de traditionella i tidningarna. Och den politiska linje som drivs på dessa platser överstämmer sällan eller aldrig med den på ledarsidan. Det finns mycket att säga om denna utveckling - något jag själv gjort ett flertal gånger här på bloggen (bland annat här), men helt klart så sker det saker med tidningarnas opinionsbildande roll. Själv har jag väldigt svårt att se det faktum att så många socialdemokrater och andra vänsterväljare saknar tidningar där vänstervärderingar uttrycks på ledarplats, som ett argument mot ledarsidor som företeelse. Snarare borde det väl ur ett socialdemokratiskt perspektiv visa på det allt mer akuta behovet av en rikstäckande socialdemokratisk dagstidning?