Här bloggar Jonas Morian om politik, medier och samhällsfrågor. Publicering på bloggen sker med journalistiskt ändamål i enlighet med För kungahuset ur tiden
| Jag häpnar ofta över hur svaga argumenten för att bibehålla monarkin är, även när de levereras av vanligtvis vältaliga och intelligenta människor. I dag skriver Svenska Dagbladets politiske chefredaktör PJ Anders Linder på ledarplats i tidningen att den svenska monarkin "är förankrad i riksdagsbeslut, åtnjuter brett folkligt stöd och gör ingen människa förnär". Och visst är det så. Men det finns å andra sidan många stolligheter som klubbats av folkvalda församlingar genom historien. Det betyder inte att det inte finns skäl att argumentera emot dem och verka för att andra, klokare beslut ska fattas. Att vår monarki "åtnjuter brett folkligt stöd" är också sant, men det är ju knappast ett relevant argument. Det finns gott om exempel på frågor som det inte fanns någon större folklig uppslutning omkring förän de på allvar började diskuteras och politiskt ansvarsfulla människor började argumentera omkring dem. Homosexuellas rättigheter och EU-medlemskapet är två hyfsat färska exempel. I Dagens Nyheter skriver Niklas Ekdal också om monarikn, men utifrån ett annorlunda perspektiv. Han jämför det svenska kungahuset med en dokusåpa och konstaterar att i en dokusåpa "är marginalerna hårfina mellan succé och fiasko", och att tillfälligheternas spel "kan väcka frågan om konstitutionen fortare än vi anar". Ekdals avslutning är magnifik: Heder åt de få politiker som törs ta debatten, till exempel socialdemokraten Hillevi Larsson och folkpartisten Birgitta Ohlsson. Partier som inte orkar stå för sina program borde skriva om dem innan en annan sorts program skriver om manuset för politiken. |
skrivet av Jonas Morian om 19:34
Kommentarer om "För kungahuset ur tiden"
-
Anonym skrev... (09 april, 2006 20:26) :
-
Per Hagwall skrev... (09 april, 2006 22:06) :
-
Jonas Morian skrev... (10 april, 2006 11:36) :
-
Anonym skrev... (10 april, 2006 12:32) :
-
Anonym skrev... (10 april, 2006 15:08) :
-
Jonas N skrev... (10 april, 2006 15:20) :
-
Anonym skrev... (10 april, 2006 18:45) :
För kungahuset ur tiden'">kommenteraNu kan jag inte, republikan som jag ändå är, riktigt engagera mig i kungahusets vara eller icke vara under nuvarande konstitutionella förhållanden.
Statschefen ska vara demokratiskt förankrad sägs det, men hur är han inte det? Man kan ju säga att kungen redan nu är en sorts superlandshövding eftersom han får sitta kvar. Han har ju faktiskt inte mycket mera makt än så. Och det är ju ändå så att han sitter kvar på riksdagens nåder.
Jag vet nu inte om en president skulle vara så mycket bättre eller så mycket värre. Det finns ju två alternativ: antingen tillsätts statschefen av riksdagen, och då är det ju egentligen ingen skillnad mot idag eftersom riksdagen förfogar över kungens position; eller så väljs en president av svenska folket.
Med en direktvald president följer också ett demokratiskt mandat, och i den nuvarande regeringsformen ska statschefen klippa band och se ståtlig ut och inte mycket annat. Helst ska han vara tyst när han gör det. Om en president skulle prata bredvid munnen kan ju rimligen inte statsministern skälla ut honom lika ivrigt som han kan nu, eftersom en president skulle ha ett helt annat mandat än kungen har.
Iofs, om hela konstitutionen skrevs om och vi fick den konstitution vi egentligen borde ha - nämligen det federala systemet - så kan man ju plocka bort kungadömet samtidigt. Inte mig emot. Då kan ju presidenten bli ordförande för den då nödvändiga andra kammaren i riksdagen, och så får han/hon en vettig roll också.
Jag tycker Ekdal börjar bli trött i sin argumentation. Men jag håller med i att man bör avskaffa trötta gamla traditioner utan innehåll och mening, ingen ledarskribent skall tvingas att försvara förlegade krav på republik.
Mer läsvärd är PJ Anders Linders avslutning:
"Debatten om monarkin i Sverige tangerar ofta det absurda", skriver Lars Ohly i sitt bidrag i antologin. Och republikanska föreningens ordförande Hillevi Larsson bevisar att Ohly vet vad han talar om: "Det svenska kungahuset är en feodal, diktatorisk kvarleva."
Med sådana republikaner kommer knappast folkets stöd för monarkin att svikta
Ord.
(Men Ohly var iaf en trevlig prick som glatt hälsade vid pressfrukosten, Larsson såg ut som hon svalt en citron när man tog henne i hand)
Björn, det relevanta är inte - som jag ser det - om kungen har någon formell makt eller ej. En stark informell makt har han trots allt, trots att ingen valt honom till den positionen. Och när han går i pension eller dör tar hans barn över. Detta är i mina ögon ett demokratiskt problem.
Jag säger nu inte att ett system med en folkvald president är att föredra. Men jag välkomnar en konstitutionell debatt om vilket statsskick vi ska ha.
Per, vi har uppenbarligen olika syn på det här. Jag tycker inte Ekdals argument var det minsta trötta. Linders var däremot förvånansvärt svaga.
Med all respekt, men detta är Sveriges största icke-debatt. Vad är det för fel med att ett enbart representativt ämbete går i arv, om det har folklig legitimitet? Och hur representativ blir egentligen en president, som med stor sannolikhet kommer att vara en avdankad representant ur den politiska adeln? En konstitutionell debatt vore utmärkt, men vore det inte det bättre att utgå från (den obefintliga) maktdelningen i Sverige istället?
Det är just den informella makten som ställer till det i dagens konstitutionella system. Idag är kungen förbjuden att använda sin informella makt, och om han försöker sig på det så får han med rätta skäll av statsministern. En folkvald president skulle inte kunna avfärdas så lätt. Dessutom är det ju så att svenska folket tycker att han inte ska ha något att säga till om, och reagerar när han tycker något han inte borde tycka. Med en president försvinner ju den försvarsmekanismen.
Vad gäller Viktoria så har hon ju alltid rätt att säga: "Jag vill inte det här. Någon annan får göra det." Då blir det någon annan som får göra det, och vi får förmodligen den republik vi borde ha. Riksdagen kan ju alltid också bestämma att Carl XIV Gustaf är vår sista monark, och att när han dör så blir det inget mer.
Då får vi också tid på oss att ordna de kniviga konstitutionella spörsmålen som uppkommer. Bernadotterna är ju rätt långlivade...
Hursomhelst, en övergång till republik utan en samtidig grundläggande reform av grundlagen till ett federalistiskt system där vi skapar en kammare till, t.ex. genom att upphöja lagrådet till andrakammare, är ganska dödfött.
Jens har rätt.
Principiellt borde där inte finnas ett kungahus.
men om vi skall rangordna principiella brister i offentliga Sverige efter hur mycket skada de gör och vilket övergrepp de utsätter 'undersåtarna' för och hur mycket sådana kostar samhället, är jag övertygad om att nästan alla skulle ha slutat läsa listan innan de möjligtvis hittar Kungahuset och hovstaten på några av de sista sidorna.
Jag tror tex inte att de kostar pengar alls, alltså inte om man skulle kunan jämföra de två alternativa verkligheterna:
Sverige med kungahus + allt runtomkrin och
Sverige med (tex) Lars Engqvist som president.
Det obefintliga ekonomiska skadan förtar förstås inte det principvidriga, men principerna brukar undantagslöst få stå tillbaka när det väl kommer till kritan.
För den svenska demokratins skull är det nog värre att socialdemokraterna hela tiden ärver makten än att kungafamiljen ärver sin makt.