Hellre Paparazzi än Lukashenko

Martin Jönsson i SvD gör mig uppmärksam på en intervju i veckans nummer av Pressens Tidning, där justitiekansler Göran Lambertz presenterar ett förslag till en ny lag som i grunden kan förändra rapporteringen om offentliga personer. Jönsson beskriver i SvD bakgrunden, som är en dom i Europadomstolen i juni 2004. Tvisten gällde paparazzibilder på prinsessan Caroline av Monaco som publicerats tio år tidigare i några tyska tidningar. Bilderna var knappast av någon sensationell natur, utan snarare vardagligt triviala (prinsessan som handlade på marknaden, när hon tränade eller var tillsammans med sin son). Caroline av Monaco stämde ändå tidningarna för intrång i privatlivet, och vände sig efter en mångårig process till Europadomstolen – som gav henne rätt. Även om Caroline av Monaco är en offentlig person, slog domstolen fast, så har hon rätt till en privat sfär – även på allmän plats. I Pressens Tidning säger JK Göran Lambertz att han vill ha en lag om förbud mot "oförsvarlig och grov kränkning av privatlivet", något som vi inte har i Sverige och som uppmärksammats efter den så kallade Caroline-domen i Europadomstolen. Lambertz menar dock att en sådan lag är motiverad i sig; en allvarlig kränkning bör helt enkelt inte vara tillåten enligt JK. Martin Jönsson sätter huvudet på spiken när han skriver att ur ett långsiktigt demokratiskt perspektiv får förslaget "alla tänkbara varningsklockor att ringa". "Att staten ska avgöra vad som är lämpligt och vad som inte är lämpligt för medierna att rapportera om och visa på bild känns helt enkelt lite för vitryskt", skriver Jönsson, och slår – helt korrekt – fast att oavsett hur gott syftet är "finns alltid risken att det missbrukas – i första hand av dem som granskas hårdast". I valet mellan att å ena sidan mer eller mindre offentliga personer riskerar att bli kränkta av oönskade bildpubliceringar och å andra sidan ett system där politiker och andra makthavare med ett intresse av att deras gärningar inte når offentlighetens ljus ska kunna fatta beslut om publiceringsförbud, så förefaller det första alternativet vara det minst onda. I Sverige har vi redan en lång rad inskräkningar i yttrande- och tryckfriheten. Vi är knappast betjänta av ytterligare förbud.