Här bloggar Jonas Morian om politik, medier och samhällsfrågor. Publicering på bloggen sker med journalistiskt ändamål i enlighet med Med föraktet som drivkraft
| Det är lite fascinerande med människor som tycks tycka att de är förmer än andra. Visst unnar jag en driftig entreprenör och företagare att få medial uppmärksamhet, tillträde till tv-soffor och kolumner i Sveriges största tidning. Men det blir lite obehagligt när denne utnyttjar denna arena till att spy ut sitt förakt - för att inte säga hat - gentemot den majoritet av svenska folket som i val efter val visat att de inte vill ha en borgerlig regering. Japp, jag pratar om Johan Staël von Holstein och hans krönikor i tidningen Metro. Jag erkänner villigt att jag oftast inte orkar läsa dem, men i går lyckades han provocera tillräckligt för att fånga min uppmärksamhet med rubriken "Vi har inte råd med socialdemokratin". Som vanligt slår sig Staël von Holstein i krönikan för bröstet om vilken bra och duktig människa han är - en entreprenör. Som alla andra entreprenörer jobbar han hela tiden: "Alla dagar, dygnet runt, och det är svårt att få tiden att räcka till". "Det är ju trots allt entreprenörerna som har byggt och bygger Sverige", slår han fast, och drämmer sedan till med att "vi har inte råd med socialdemokrati". Ursäkta? Vilka jävla "vi"? Syftar han på landets alla företagare och deras anställda som gemensamt bygger upp välstånd, skapar sysselsättning och bidrar med viktiga skatteintäkter? Tror Staël von Holstein på fullaste allvar att det inte finns socialdemokrater bland dessa? Och när gjorde de honom till sin talesperson? Eller menar han kanske alla människor som till låga löner och inte sällan med dåliga arbetsvillkor jobbar för att ta hand om barn, vårda sjuka, släcka bränder, pyssla om våra gamla, underhålla våra vägar och utbilda kommande generationer av företagare och anställda? Sorry Johan, men jag tror att de ganska tydligt har visat vad "vi" har råd med. Kanske menar Johan Staël von Holstein landets arbetslösa, sjuka, barn, gamla och andra som är beroende av samhällets stöd i olika former. Är det månne dessa som inte har råd med socialdemokrati? Låt mig bjuda på ett boktips, Johan, som du kan sätta tänderna i nästa gång du reser till Khao Lak och tar en välförtjänt vila på stranden: boken Vårt förakt för svaghet av Harald Ofstad. Den kom ut redan 1972 och kan därför vara lite svår att få tag på, men enligt uppgift så finns den utgiven av bokförlaget Prisma. Läs den gärna, sedan kan vi ta ett nytt snack om vad "vi" har råd med i Sverige. |
skrivet av Jonas Morian om 08:41
Kommentarer om "Med föraktet som drivkraft"
-
Anonym skrev... (10 maj, 2006 09:46) :
-
Anonym skrev... (10 maj, 2006 10:06) :
-
Sven Elander skrev... (10 maj, 2006 10:15) :
-
Johan Sjölander skrev... (10 maj, 2006 11:05) :
-
Jonas Morian skrev... (10 maj, 2006 13:20) :
-
Anonym skrev... (10 maj, 2006 13:50) :
-
Anonym skrev... (10 maj, 2006 14:29) :
-
Jonas Morian skrev... (10 maj, 2006 15:12) :
-
Anonym skrev... (10 maj, 2006 15:43) :
-
Anonym skrev... (10 maj, 2006 16:01) :
-
Anonym skrev... (10 maj, 2006 20:57) :
-
Anonym skrev... (11 maj, 2006 09:44) :
-
Anonym skrev... (11 maj, 2006 20:49) :
-
Anonym skrev... (12 maj, 2006 10:34) :
-
Anonym skrev... (12 maj, 2006 21:33) :
-
Anonym skrev... (13 maj, 2006 10:28) :
-
Jonas Morian skrev... (17 maj, 2006 08:14) :
Med föraktet som drivkraft'">kommenteraMen är det verkligen så många som tar lille Holstein på fullt allvar längre? Ens bland de borgerliga? Han är väl snarare högerns svar på Jan Myrdal? Kul att ha med för att han gör bra rubriker med sina stolligheter, men föga värd att seriöst bemöta
Bra inlägg Jonas! Lite oväntat att du skriver om såna frågor. Faktiskt.
Det mest skrämmande med Holstein är att han förespråkar välgörenhet (sista stycket i krönikan) som ett substitut till skatter. Grundläggande rättigheter blir ett previlegium för det fåtal som har turen att ta del av något välgörenhetsprojekt. I ett svenskt perspektiv finns det tack och lov ett politiskt konsensus kring idén om att finansiera människors grundläggande rättigheter med hjälp av skatter. Men när det gäller det globala perspektivet så verkar tyvärr välgörenhetstanken vara på frammarch. Välgörenhetsprojekt kan säkert rädda många liv, men om vi på allvar menar att människor har rätt till mat för dagen, grundläggande sjukvård etc krävs en global omfördelning av resurser. Och då behövs mer skatter, inte mindre.
Tack för denna postning, Jonas. Håller med - Johan SvH är riktigt obehaglig i sin dryga dumhet. Skönt att inte behöva känna sig ensam i sin upprördhet...
Tack för kommentarer. Och visst vore det kanske bara bäst att ignorera honom - men han har trots allt tillgång till en väldigt stor publik genom Metro. Därför känns det angeläget att åtministone då och då visa på en annan verklighetsbild.
Sedan undrar jag på vad sätt den anonyme person som här ovan skrev en kommentar, tyckte att det jag skrev var oväntat.
Jag tolkar Johans text som att "vi" syftar på "vi entreprenörer". Och tycka vad man vill om Johan SvH så är han faktiskt en entreprenör och har all rätt att uttala sig som sådan.
Och jag har full förståelse för hans åsikt att entreprenörer inte har råd att ta del av samma förmåner som anställda har, tex genom kollektivavtalen. De förmåner som socialdemokratin förtjänstfullt arbetat in i den svenska arbetsmarknaden. Dvs man har inte råd med "socialdemokratin".
Det vet alla som försökt starta ett eget företag. I början finns ingen möjlighet att ha råd med någonting, då finns bara jobb.
Man kan naturligtvis vara både socialdemokrat och entreprenör samtidigt. Man kan ju tro på att den välfärd och arbetsrätt socialdemokratin står för är bra för människor, även om man inte har råd med den för egen del.
Lite förståelse från socialdemokratin för entreprenörernas vardag skulle nog inte skada. Det är synd att Johans text upplevs så provocerande att Jonas svarar med taggarna utåt.
Jag måste nog hålla med Lars här - kanske för att jag har en mängd år som entreprenör bakom mig. Johan SvH är knappast en person jag skulle utse som talesman för min sak, men han ger uttryck för en känsla man väldigt lätt får som när man bestämmer sig för att bli företagare. I "det allmännas" ögon går man då från att vara någon som ska tas om hand och skyddas till att istället bli den som ska övervakas och kontrolleras. Från den som har rättigheter till den som har skyldigheter.
Den uppsjö av blanketter och uppgifter man ska fylla i, den mängd pengar man ska betala in (varken man själv har fått dem eller ej), den mängd kunskaper om olika myndigheters olika regelverk man, vid vite förutsätts besitta, den kontroll ens ekonomiska redovisningar utsätts för. Allt detta står i bjärt kontrast mot alla de rättigheter, det stöd, den avlastning och uppbackning man får som arbetstagare eller arbetslös. Och om man trodde det var illa från början så är det ändå västanfläktar mot vilka krav som läggs på ens axlar när man sedan anställer någon...
Jag är inte säker på att man kan förstå den här skillnaden om man inte själv försökt sig på att driva ett företag med ett antal anställda. Det finns helt enkelt föga koppling mellan politikernas vackra tal om småföretagarnas nyttobringande insatser, och hur man upplever att myndigheterna agerar när man är småföretagare.
Om de personer som utformade villkoren för småföretagare här i landet till större del bestod av människor som hade ägnat sig åt småföretagande är jag övertygad om att situationen skulle se helt annorlunda ut. Och det är kanske det Johan SvH försöker säga, på sitt polimiserande, burdusa "Jan Myrdal"-vis.
Jag ifrågasätter verkligen inte JSvH:s rätt att uttala sig. Tvärtom. Det jag ifrågasätter är dels i vilkas namn han uttalar sig, och dels det han faktiskt säger. Om det nu är så att han uttalar sig för kollektivet entreprenörer så gör han nog det mot bättre vetande. Alla inom denna grupp har knappast samma verklighetsbild eller värderingar som han.
I mars i år arrangerade de socialdemokraterna i Stockholm, LO-distriktet och Socialdemokratiska småföretagarföreningen en konferens för företagare från hela landet. Där pekades det bland annat på att det inte startats så många nya företag som nu på 20 år, drygt 40 000 år 2004, enligt SCB och ITPS.
Att det är krångligt att vara företagare betvivlar jag inte. Men samtidigt undrar jag vad många av dem som ständigt framhåller detta egentligen begär. Sist jag kollade den socialdemokratiska småföretagarpolitiken pratades det om satsningar på rådgivning samt att minska administrationen i mer än 300 steg. Hur mycket lättare måste det bli?
Jag avslutar med några punkter i vårbudgeten på temat stärkt företagsklimat, särskilt för småföretagen:
- Almi Företagspartner grundfinansiering säkras och tillförs 70 miljoner kronor från 2007.
- Almi tillförs dessutom 10 miljoner kronor per år 2007 och 2008 för att stärka arbetet att tillhandahålla finansiering och rådgivning till alla former av innovationer.
- Vinnova får ytterligare 100 miljoner kronor från och med 2007 för att satsa på programmet "Forska & Väx" som riktar sig till småföretag.
- Nutek tilldelas ytterligare 10 miljoner kronor per år 2007 och 2008 för att stödja industriella utvecklingscentra.
Jonas -
Det är vacker och traditionell socialdemokratisk småföretagarpolitik du pekar på. Det kanske finns finesser med den, men det är näppeligen vad de flesta av oss företagare efterfrågar. Fler bidrag att söka, fler papper att fylla i, fler granskningar att komma igenom är knappast det som driver en entreprenör.
Men ta tag i de där 300 punkterna vet ja'! Och rådgivning är säkert också bra. Det har S pratat om sedan GP blev statsminister och SIMPLEX startade. Än så länge har resultatet dessvärre bara blivit motsatsen. Och det är väl lite det jag pratar om. Fagert tal - motsatt handling... S tycks helt enkelt inte lita tillräckligt på småföretagarna för att lätta på kontrollen - och det är vad vi efterfrågar!
Simon j; läs Lars Hammarbäck´s artikel i AB http://www.aftonbladet.se/vss/debatt/story/0,2789,818792,00.html
men han kanske inte är något sanningsvittne.
Bra Jonas! Hans nästan patologiska hat mot allt som inte är mörkblått är faktiskt skrämmande.
Anonymous -
Nu har jag läst Hammarbäcks artikel och inser att jag uppenbarligen är en kverulant som bara klagar trots att allt är jättebra. Uppenbarligen är jag inget företagarämne som stirrade mig blind på problemen istället för att ta fasta på möjligheterna och skaffa mig kunskaper.
Då var det ju bra att jag slutade med småföretagandet och blev byråkrat istället. Alla mina tidigare anställda har ju dessutom fått andra jobb.
Well, SimonJ - alla är inte skapta för det heller. Alltför ofta hör man misslyckade "entreprenörer" tjata om samhällets systematiska terror mot egenföretagare - fast ändå finns det ju ett stort antal som faktiskt lyckas. Vad beror det på?
Jag har också haft eget företag med anställda, men jag passade inte för det och fick avveckla. Men ingenstans känner jag igen mig i bilden av de sena timmarna med myndigheternas papper som skulle fyllas i.
Jag precis som alla andra berikade istället andra småföretagare, som hade till jobb att pyssla med det. Är det inte så småföretagarvärlden ska funka?
Calle -
Jag tror att småföretagande mycket handlar om vilken idé man försöker kommersialisera. Det går olika bra beroende på en massa faktorer - en del rår man över själv, andra ligger utanför ens kontroll. Naturligtvis finns idéer som vinner så snabbt gensvar hos kunder att annat inte spelar någon egentlig roll. Andra idéer är så usla att inget i världen hade kunnat rädda verksamheten. Men för de allra flesta ligger man mitt emellan de extremerna - idén har en potential och den kan förverkligas med en del tur och en massa arbete. I det läget blir samhället viktigt. Vad händer när man har otur?
När den stora fakturan man skickat för det stora jobbet inte blir betald i tid av det stora företaget. Själv törrs man inte bråka för mycket, för man vill ju inte gå miste om framtida jobb - men staten vill ha in momspengar ändå och hyror och löner ska betalas. En av de anställda blir sjuk mitt i ett viktigt projekt. Pengarna kommer inte in förrän projektet är klart och sjuklönen måste man ju betala - vem täcker upp? Ett stort projekt man räknat med blir uppskjutet några månader - vad ska betala personalens löner under tiden?
För den "civila människan" rycker trygghetssystemen in och hjälper till i sådan lägen. För företagaren krävs det framförhållning, ekonomiska buffertar och en omfattanade kunskap om olika regelverks utformning. Och jo - man kan betala folk för att fixa sådant - men bara tills man hamnar i den där situationen när man av något skäl står utan cash, men inte är riktigt beredd att kasta drömmarna och det dittills nedlagda arbetet i sjön.
Det är i sådana lägen jag tror att det är avgörande om man har ett samhälle som ser företagaren som någon som bör få stöd och uppbackning (som en vanlig medborgare) eller som någon som hela tiden ska hållas i kort koppel så att hon inte fuskar.
Hittills har jag inte utläst annat av dina inlägg än att du gjorde business med folk som var smartare än du. Synd för dig, men sånt är livet. Du precis som jag var inte smart nog att göra det som andra tydligen gjorde - skynda långsamt, egenfinansiera, inte ta risker, prioritera rätt. Och så vidare. Men jag ser fortfarande inte var det svenska systemet skulle vara större skuld till det hela än du själv? Eller jag var till mitt fiasko?
Calle -
Du är mig en obarmhärtig rackare! :-)
Med risk för att halka in i cirkelbevisens förgylda värld: Man kan definiera marknadsekonomin som ett spel - smarthet som förmågan att vinna ett spel - och vinst som att sluta medan man är på topp. I så fall var jag uppenbarligen inte tillräckligt smart. Jag slutade innan jag nådde den absoluta botten och det är ju inte riktigt samma sak...
Har man dock ett mer "samhällsekonomiskt" synsätt kan man också fråga sig varför reglerna i detta spel ser ut som de gör? I Sverige ges en del av reglerna av "marknaden" men desto fler av samhället. Befinner sig då landet/samhället i ett läge där för få människor har ett arbete att gå till - och detta börjar kännas tungt både för dem och de som arbetar - då kan man fråga sig om det inte är dags att ändra reglerna så att fler vill spela - och så att spelandet oftare inkluderar att anställa människor i landet. Tex skulle man kunna göra reglerna enklare, eller se till så det finns fler vinster i systemet än bara toppvinsterna, eller kanske införa handicap-regler som hjälper nybörjarna på "proffsens" bekostnad.
Så jag tycker att din syn på smartness är lite - ska vi säga förenklad... Det är ett begrepp som kan användas både på individ och samhällsnivån.
Bryggarn, jag tror att socialdemokratisk företagarpolitik kan sammanfattas som att vi inte ser något egenvärde i att det startas fler företag. Däremot bör det vara rimligt lätt att göra det, för dem som önskar, och det ska finnas goda förutsättningar för dessa företag att växa. Och så sent som i går kom siffror från SCB som visade att efterfrågan på arbetskraft är fortsatt stark och nu ökar för sjätte kvartalet i rad. Så mycket som en tredjedel av de lediga jobben finns i företag med färre än tio anställda.
Källa: SCB.