Tankar om makt

Jag var och lyssnade på ett Timbroseminarium om makt och ”Sveriges demokratiska underskott”. Seminariet utgick ifrån en nyutkommen bok där ett antal skribenter, utifrån lite olika utgångspunkter, skriver om just den svenska demokratin och dess brister. På DN Debatt skrev häromdagen statsvetaren Tommy Möller en artikel baserad på hans bidrag i boken. På seminariet inledde Per T Ohlsson (Sydsvenskan) med att ifrågasätta om man överhuvudtaget kan rangordna demokratier. Ohlsson refererade bland annat till Bruno Kreisky, som uttryckt väldigt varma känslor över det svenska politiska systemet – men samtidigt framhållit dess konstitutionella motsats: det brittiska, som det överlägset bästa. Ohlsson ansåg bland annat att vi i Sverige i det närmaste har institutionaliserat ett starkt fokus på högt valdeltagande, trots att detta enligt honom inte alls var något vidare bra mått på politiskt engagemang bland medborgarna. Han menade tvärtom att ett högt valdeltagande inte alls nödvändigtvis var så viktigt. Denna ståndpunkt framhålls inte sällan från just borgerligt håll, och det är svårt att då inte slås av det välkända faktum att ett högt valdeltagande anses gynna vänsterkanten... Tommy Möller talade om politiseringen av statsförvaltningen och exemplifierade bland annat med utnämningspolitiken. Möller påpekade att regeringen aviserat att en översyn och förändring av systemet kommer att ske, något han menade vore välkommet. Jag kan bara instämma. Vårt demokratiska system har mycket att vinna på att inte minst chefstillsättningen i myndigheter och statliga verk och företag sker mer öppet och via mer reguljära ansökningsförfaranden än i dag. Sedan ska man inte överdriva omfattningen av politiska tillsättningar. Magnus Ljungkvist har i en serie inlägg på ett föredömligt sätt gjort en bra och tydlig genomgång av detta (här, här och här). Jag tror inte heller att ett förändrat tillsättningssystem skulle ge så värst annorlunda utfall än i dag; de människor som i dag är generaldirektörer, verkschefer etc. har alla sådan kompetens att de med största sannolikhet skulle kunna få sina jobb även med en annan tillsättningsform. Möller drog också en lans för att Riksdagen borde få ökat inflytande över tillsättningen och granskningen av enskilda statsråd. Också det tycker jag låter rimligt och vore väl värt att fundera vidare kring. Slutligen ifrågasatte Tommy Möller den opinionsbildande roll många myndigheter har, men konstaterade också ironiskt att demokratin knappast hotas av att ”Claes Borgström skriver konstiga debattartiklar” (syftandes på det famösa utspelet inför fotbolls-VM). Statligt finansierad opinionsbildning är något jag kommenterat tidigare. Den före detta översten av 1:a graden Bo Pellnäs var något av seminariets outsider, och kunde inte stoltsera med samma akademiska meriter som många andra i panelen. Hans erfarenheter från fredsbevarande arbete i allehanda krigszoner i världen – och inte minst bakgrunden från 2005 års Katastrofkommission – gav honom dock auktoritet så det räckte. Pellnäs formulerade sig väl om ansvarsbegreppet inom statsförvaltningen och drog paralleller till det militära: ”Befogenheter kan delegeras men ansvaret kvarstår”. Bo Pellnäs efterlyste också en svensk författningsdomstol, något som hans medförfattare i boken Olof Petersson i sitt kapitel också är inne på. Christina Wainikka (doktor i juridik och tidigare jurist på Svenskt Näringsliv) varnade för en urvattning av offentlighetsprincipen. Hon exemplifierade med undanhållande av dokumentation och bristande kompetens om offentlighetsprincipen hos tjänstemän. Dessutom uppfattar många offentliganställda sig som tystade på sina arbetsplatser, trots sin grundlagsskyddade meddelarfrihet. Wainikka hänvisade även till Journalistförbundets sekretessutredning från 2002 som visar att av nära 200 ändringar i sekretesslagen tiden 1992-2002 innebar två förändringar ökad öppenhet men närmare 80 ökad sekretess. Samma nedslående resultat visar förbundets utredning om sekretessförordningen. Sammanfattningsvis så var det en ganska intressant övning med många tänkvärda synpunkter. Mycket var naturligtvis präglat av Timbrosfärens omvittnat kritiska syn på socialdemokratin och socialdemokratiskt styre, men många av de idéer som seminarietalarna framförde var väl värda att ta på allvar och överväga. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: makt, demokrati, Timbro.