Sosse
S-bloggar
RSS 1.0
RSS 2.0
Atomflöde
Prenumerera med Bloglines
Nyligen
Intressant
Pinga Frisim
Blogarama - The Blog Directory
Bloggtoppen.se
Spam Poison
Stoppa spammarna!
Creeper
Bloggparaden
Bloggportalen

Powered by Blogger

eXTReMe Tracker

Här bloggar Jonas Morian om politik, medier och samhällsfrågor. Publicering på bloggen sker med journalistiskt ändamål i enlighet med SFS 1998:204.

    Anonyma kommentarer accepteras inte. Stå för dina åsikter med ditt eget namn. Läs mer!

    www.flickr.com
    This is a Flickr badge showing public photos from PromeMorian. Make your own badge here.

    måndag, augusti 14, 2006

    Yttrandefrihet och fundamentalism

    Som jag skrivit om tidigare så var jag i helgen ute på Barnens Ö och talade om yttrandefrihet för nyliberala (eller kanske libertarianska) Frihetsfronten. Mitt anförande föreföll uppskattat. Det är onekligen speciellt att tala inför en församling med helt andra värderingar än en själv. Vi utgick uppenbarligen från väldigt skilda verklighetsbilder. Visserligen var vi ganska överens om just yttrandefrihetens betydelse och att den inskränks på oacceptabla sätt. Men några av deltagarna satte mig på pottkanten med frågor som jag ärligt talat aldrig reflekterat över tidigare.

    Vissa av frågeställningarna lovade jag att fundera över och återkomma om. Det tänkte jag göra nu.

    Jag fick bland annat frågan om, givet min i det närmaste yttrandefrihetsfundamentalistiska hållning, hur jag såg på ärekränkning, uppvigling och utpressning. I det första fallet så skulle jag hävda att det beror lite på formen av ärekränkning. Jag tycker inte att det bör vara förbjudet att yttra eller publicera subjektiva uppfattningar om eller till någon. Vill någon kalla mig idiot, eller berätta för andra att jag är en idiot, så har jag inga principiella invändningar emot det (mer än att jag kanske tar en smula illa upp).

    Skulle någon däremot sprida ut falska rykten om att jag till exempel var dömd för något brott, stal, misskötte mitt jobb och hade missbruksproblem, så skulle det riskera att ge allvarliga negativa konsekvenser för mig. Jag skulle kunna bli av med jobbet, tvingas gå från hus och hem - och därmed kränks min äganderätt. Denna typ av förtal bör därför inte vara tillåtet.

    Faktum är att en vanlig konsekvensanalys torde visa varför inte förtal, uppvigling och utpressning borde vara lagligt ens i ett samhälle med mycket mer långtgående yttrandefrihet än det svenska. Det skulle helt enkelt ge väldigt negativa konsekvenser för såväl enskilda individer som för samhället om det vore fritt fram att förtala, uppvigla och utpressa.

    Nedan följer några utdrag från den presentation jag höll i helgen. Flitiga läsare av min blogg kommer säkert att känna igen en del exempel och resonemang som jag skrivit om tidigare. Detta inlägg får också indirekt fungera som ett svar på något som Blogge Bloggelito skrev i somras, när jag var på semester.

    * * *

    Jag befinner mig nu en smula i fiendeland. Jag är socialdemokrat och står därför för mycket av det ni antagligen betraktar som antitesen av era värderingar. Men jag är också något av yttrandefrihetsfundamentalist, och det kan kanske räknas som ett försonande drag.

    /.../

    Mitt engagemang för yttrande- och tryckfrihetsfrågor utvecklade sig ordentligt när jag jobbade som informationsansvarig på Journalistförbundet. Man hade då just utkämpat en hopplös, men beundransvärd, strid mot den grundlagsändring som kom att göra inte bara produktion och distribution – utan även innehav – av barnpornografi förbjudet. Striden var hopplös, därför att den mediala logiken och ”reglerna” för offentlig debatt inte riktigt medger intellektuella resonemang om yttrandefrihet och vådan av att göra inskränkningar i grundlagen till följd av aldrig så välmenande tillfälliga opinionsströmmar. Yttrandefrihetens principfasta försvarare hade det tufft i det läget. Men striden var också beundransvärd, inte minst därför att journalistisk verksamhet nästan alltid undantas från de olika inskränkningar av yttrandefriheten som skett de senaste åren. Trots det menade Journalistförbundet att det var viktigt att på principiella grunder hävda yttrandefriheten i den här frågan, och naturligtvis kom man därmed att misstänkliggöras som blöthjärtade liberaler och potentiella pedofiler.

    /.../

    Det finns ett uttryck som säger att ”intresset ljuger aldrig”. Detta har blivit ett tillhygge för dem som vill inskränka vår yttrandefrihet; man misstänkliggör oss som vill försvara den. Och tyvärr har de en poäng. Allt för ofta är det just de med, ska vi säga ”speciella intressen”, som ställer sig på barrikaderna i diverse yttrandefrihetsfrågor.

    Det märktes tydligt i debatten om de så kallade Muhammedkarikatyrerna. Jag tror att vi kan konstatera att det inte enbart handlade om ett värnande av yttrandefriheten när den omvittnat slaskiga och populistiska tidningen Jyllands-Posten valde att publicera ett antal plumpa och tarvliga karikatyrteckningar av den muslimske profeten Muhammed. De var naturligtvis väl medvetna om det avbildningsförbud av Muhammed som råder inom islam.

    /.../

    I ”Muhammeddebatten” som följde kom begreppet kränkning att förekomma flitigt; är det verkligen rimligt att i yttrandefrihetens namn kränka människor? Mitt svar på den frågan är ja, men det är långt ifrån okomplicerat.

    Jag valde själv att inte publicera Muhammedkarikatyrerna på min blogg, även om jag skrev en hel del om både dem och debatten omkring publiceringen av dem. Min hållning var nämligen – och är fortfarande – att Jyllands-Posten självklart hade rätt att publicera bilderna, men att det var onödigt, dumt och plumpt. Det var en medveten populistisk provokation som säkerligen sålde lösnummer och gav tidningen uppmärksamhet – om än med tiden alltmer negativ sådan. Att hängivet försvara yttrandefrihetens principer behöver inte betyda att man för den skull publicerar vad skit som helst.

    Från en del håll i ”Muhammeddebatten” hördes röster om att yttrandefriheten är en frihet under ansvar, och att man som publicist måste avhålla sig från att publicera bilder och annat material som kan verka anstötligt. Det menar jag är en fullständigt befängd uppfattning. Det finns nämligen alltid någon eller några som kommer ha synpunkter och invändningar mot precis allt. Självklart ska till exempel tidningarna och tv visa sårade och dödade barn i södra Libanon som fallit offer för israelisk granatbeskjutning – även om det är otäcka bilder. Och självklart ska Isobel Hadley-Kamptz kunna få skriva i Expressen att förbudet mot marijuana och vissa andra droger inte är mer vetenskapligt motiverat än att alkohol är lagligt. Och så vidare och så vidare.

    Den engelske komikern Rowan Atkinson har vältaligt uttryck att ”Rätten att driva med något är mycket viktigare för ett samhälle än rätten att inte bli förlöjligad, eftersom det första är frihet och det senare förtryck”. Och mycket klokare kan det inte sägas. Även hån, förlöjligande och kränkningar bör omfattas av yttrandefriheten – alternativet blir ett förtryck baserat på godtycke.

    Men frågan är som sagt komplicerad. Som yttrandefrihetsfundamentalist så måste man vara beredd att försvara även det man inte gillar. Det är ingen match att för oss i vår västliga demokrati försvara politiska dissidenter i diktaturer, när de kräver yttrandefrihet. Under ”Muhammeddebatten” skrev Jan Guillou i en krönika att ”Tryckfriheten är inte till för det smakfulla, det omdömesgilla, det mittenpolitiska lagom, det välformulerade, det intelligenta eller det sympatiska. I så fall behövdes ingen grundlagsfäst tryckfrihet.”. Problemet är att vissa tryck- och yttrandefrihetsivrare dessvärre tenderar att glida från positionen där de försvarar även idioternas rätt att säga och skriva idiotier, till att försvara själva idiotierna. Historierevisionisten och Förintelseförnekaren David Irving är ett känt exempel på detta. Irving ansågs under en period vara den ledande brittiske historikern inom området andra världskriget, men han förlorade sitt anseende efter att ha lierat sig med högerextrema grupper och efter att ha beslagits med allvarliga – och uppenbart medvetna – faktafel i sina verk.

    /.../

    Ett annat exempel på hur man som yttrandefrihetsfundamentalist måste vara beredd att försvara även det man inte gillar, är reklam i allmänhet och ”könsdiskriminerande” reklam i synnerhet. Våra folkvalda gillar inte reklam, det visar en undersökning som tidningen Dagens Media har gjort. Enligt denna så vill 50 procent av riksdagsledamöterna minska mängden reklam och 60 procent vill begränsa reklamens uttrycksformer – det vill säga vad som sägs i reklamtexten och vad som visas på reklambilder. Med andra ord visar Dagens Medias undersökning att det finns stöd i riksdagen för ytterligare regleringar av reklamen – och därmed inskränkningar av yttrandefriheten.

    Jag tror att detta vore en farlig väg att slå in på. Reklam är kommersiella budskap, men bör omfattas av samma grundlagsskyddade yttrandefrihet som annat material (hur svagt detta skydd nu än är). Denna uppfattning delas dock inte av alla. I Dagens Eko sa exempelvis vänsterpartisten Siv Holma att ”Det är ju en balansgång, men när det gäller vissa saker så måste man ändå kunna få det överordnat yttrandefriheten”. Själv tycker jag att detta tyder på en skrämmande insiktslöshet om yttrandefrihetens betydelse.

    Och än värre blir tongångarna när det handlar om så kallad könsdiskriminerande reklam. Sedan kristdemokraterna gått i allians med vänsterpartiet, miljöpartiet och mina socialdemokratiska partivänner om att stoppa denna form av reklam, så tycks man skapat en blocköverskridande majoritet i riksdagen.

    /.../

    Min egen partiordförande Göran Persson har vid flera tillfällen riktat kritik mot utmanande journalistik och reklam. Redan vid S-kvinnors kongress i maj 2005 lär han enligt Dagens Eko ha sagt att ”mediernas möjlighet och rätt att publicera material, text och bilder, som uttrycker en nedvärderande kvinnosyn, kan komma att lagregleras”.

    Och i en riksdagsdebatt i våras sa kristdemokraten Ingemar Vänerlöv att det går ”för långt” när kvinnor ”systematiskt kränks och förnedras” i reklamen.

    Attityden till yttrandefriheten bland många av våra lagstiftare är så aningslös att jag knappt finner ord.

    /.../

    Det har förstås funnits vällovliga syften bakom alla inskränkningar av yttrandefriheten som skett de senaste åren; förbudet mot innehav av barnpornografi och hetslagstiftningen är bara två exempel. Det nu aktuella förbudet mot könsdiskriminerande reklam skulle innebära ytterligare en välmenande inskränkning. Och vägen till helvetet är som bekant kantad av goda intentioner.

    Resumés Viggo Cavling, som annars inte är känd som någon nyansernas mästare, formulerade detta väl i en ledare: ”Det publicistiska modet hos dem som ska försvara vår nuvarande mycket generösa (och fantastiska) yttrandefrihet är obefintligt. Det kan få katastrofala följder.”

    Jag kan bara instämma.

    Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: , , .


    Kommentarer om "Yttrandefrihet och fundamentalism"

     

    Blogger sakine skrev... (14 augusti, 2006 15:11) : 

    Nice, jag skriver för tillfället en text på temat. Få debatter är så kniviga och svåra som yttrandefrihetsrelaterade saker. För en yttrandefrihetsfundamentalist, vill säga.

    Reklamförbudsivrare, yttrandeförbuds eller bildförbudsivrare. Same shit.

    Kul att du intresserar dig för yttrandefrihet (trots att du inte hör till klicken svenska libertarianer). Hur ser det ut bland socialdemokrater egentligen, finns det fler som ens vågar lyfta frågan?

     

    Blogger Jonas Morian skrev... (14 augusti, 2006 15:23) : 

    Jodå, vi är några stycken. Inte minst inom Socialdemokratiska studentförbundet har jag en hel del meningsfränder. Annars så står tyvärr allt som inte bedöms som valvinnarfrågor inte särdelses högt i kurs just nu...

     

    Anonymous Calle Friden skrev... (14 augusti, 2006 21:51) : 

    Så hur ska du ha det med skämtandet på de utvecklingsstördas bekostnad? Eller direktreklam till elvaåringar?

     

    Blogger Markus "LAKE" Berglund skrev... (15 augusti, 2006 01:58) : 

    Bra skrivet (och bra talat).

    Du är omnämnd i min bloggning om helgen:
    Att dansa med libertarianer.

     

    Blogger Jonas Morian skrev... (15 augusti, 2006 07:49) : 

    Calle, vi har diskuterat det här förut och lär inte bli överens. Liksom tidigare hänvisar jag till Rowan Atkinson: ”Rätten att driva med något är mycket viktigare för ett samhälle än rätten att inte bli förlöjligad, eftersom det första är frihet och det senare förtryck”. Och mycket klokare kan det inte sägas. Även hån, förlöjligande och kränkningar bör omfattas av yttrandefriheten – alternativet blir ett förtryck baserat på godtycke.

     

    Blogger Jonas Morian skrev... (15 augusti, 2006 07:50) : 

    Markus, tack för vänliga ord.

     

    Blogger Gertkvist skrev... (15 augusti, 2006 09:56) : 

    Förtal behöver inte vara kriminaliserat, utan kan skötas den civilrättsliga vägen.

    Om jag på grund av X påståenden om mig förlorar mitt jobb eller rykte går det redan idag att starta en skadeståndsprocess mot X.

     

    Anonymous Anonym skrev... (15 augusti, 2006 11:24) : 

    Hej Jonas!

    Jag var på plats på Frihetsfrontens seminarium. Tänkte passa på att tacka för föredraget. Det var kunnigt och ödmjukt framfört.

    Om jag inte tar alldeles fel så var det du som var med i SVT:s Korseld när "högerspöket" Sture Eskilsson frågades ut. Jag minns din anmärkning när Eskilsson tyckte att hundar hade bättre tillgång till vård än människor: "Hundarna kan å andra sidan inte tacka nej till att få sin operation TV-sänd." Riktigt roligt. :-)

    MVH

    Johan Nilsson, Borås

     

    Anonymous Johan Eriksson skrev... (15 augusti, 2006 20:40) : 

    Som alltid läsvärt. Det är bra att det finns åtmistone några inom den socialdemokratiska sfären som vill ge denna fråga den vikt den helt klart förtjänar.

     

    Blogger Jonas Morian skrev... (15 augusti, 2006 23:55) : 

    Gertkvist, jo, förvisso. Om man har pengar och tid att driva en sådan process. Det verkar dock en smula onödigt.

    Johan N., tack för vänliga ord. Kul att du mindes min kommentar från Korseld - det hade jag faktiskt glömt själv att jag sa :-)

    Johan E., tack för det - vi gör vad vi kan...

     

    Blogger Jonas N skrev... (16 augusti, 2006 01:39) : 

    Jonas

    Menar du att en förtalsprocess under rådande system (som brottsmål) per automatik går snabbare än om det vore ett civilmål?

    Jag skulle nog utgå från raka motsatsen. Och varför måste ett mindre civilmål vara dyrt och ta tid? Är inte det bara ett tecken på att politiken inte kan leverera, eller iaf inte har levererat en av de centrala delarna där statens våldsmonopol är legitimt och faktiskt viktigt?

    Frågan är dock knivig, det medges.

    En annan sak jag reagerar på är:

    På vilket sätt skiljer sig observationen av verkligheten (som du påstår vara "väldigt skilda") mellan dig och frihetligt liberala?

    Att förordade lösningar är annorlunda är väl helt klart. Och att värderingen av hur lättvindigt och hur omfattande statens tvångsmakt skall användas mot människor skiljer sig åt är också klart. Men hur blir de som vill minska våldsanvändningen till dina fiender?

    Den korrekta betraktelsen vore ju snarare den omvända: De som vill använda våld (eller hot därom) är de som är fiender till dem som vill slippa bli utsatta för detta.

    Faktum är att den libertarianska ståndpunkten just tillerkänner dig (och respekterar, ja tom värnar om) rätten till egna värderingar och att arrangera tillvaron och praktik efter eget huvud, gärna genom gemensamma lösningar.

    Hur blir den hållningen fientlig mot dig?

    Notera att din (tämligen utbredda) uppfattning att 'alla skall vara med och betala vad den demokratiskt valda regeringen beslutar' också respekteras, dock inte delas. Du blir inte 'fiende' iom det. (Marita Ulvskog, Hans Karlsson mfl skulle dock tänkbart kunna kvalificera).

    Sen tycker jag att du smiter undan lite lättvindigt. Att hänvisa till (en inte ens redovisad) 'konsekvensanalys' för att avfärda en knepig fråga kring yttrandefriheten duger inte, speciellt inte om man säger sig åberopa 'fundamentala principer' när man värnar den.

    Det skall konstateras att uppvigling, förtal och utpressing (nästan undantagslöst) är moraliskt förkastliga handlingar. Det i sig hanterar dock inte frågan. Exemplet 'att bedra sin hustru' är också moraliskt förkastligt, men inte olagligt. Att bevittna och känna till detta är inte heller olagligt. Att berätta detta, sprida vidare, tom publicera det är heller inte olagligt idag (dock finns där vissa reservationer för tryckta media).

    Av detta följer inte att det skall vara olagligt att INTE berätta det vidare givet vissa förutsättningar, villkorade sådana.

    (Och jag bortser då från att monetära transaktioner, eller av andra värden som kan översättas till monetära, vanligtvis kräver statens 'delaktighet', dvs att villkorad tystnad skulle vara ett skattebrott dessutom)

    Det finns för övrigt massor med liknande situationer där omoraliskt handlande i vinningssyfte är lagligt. Ex.vis att registrera internetadresser och hoppas att någon vill köpa dem senare.

     

    Blogger Jonas Morian skrev... (16 augusti, 2006 09:28) : 

    Jonas N,

    Låt mig börja med det där om fientlighet: när jag inledningsvis i mitt anförande sa att jag befann mig på fiendemark så var det mer skämtsamt sagt – jag menade naturligtvis inte att det fanns någon risk för våldshandlingar mellan oss, vare sig initierade av mig eller någon av er deltagare. Kornet av sanning i mitt val av uttryck handlar snarare om att libertarianer eftersträvar ett helt annat samhälle än det vi socialdemokrater gör. Utifrån ett socialdemokratiskt perspektiv vill libertarianer riva ned den svenska välfärdsmodellen, och utifrån ett libertarianskt dito så förkväver den socialdemokratiska politiken grundläggande mänskliga friheter. När jag sa att vi utgår från väldigt skilda verklighetsbilder så menade jag att jag uppfattar Frihetsfrontens idéer som ideologiskt utopiska snarare än praktiskt genomförbara. Socialdemokratisk politik, anser jag, är dess raka motsats genom att snarare vara pragmatisk. Typ så, utan att fördjupa mig i det närmare eller ge mig ut på ideologiskt tunn is...

    Jag är verkligen inte jurist och kan därför vara fel ute i det här, men som jag uppfattar brottsmålsprocesser i Sverige så innebär de rättsstöd och erbjudande av offentligt utsedda juridiska ombud. En civilrättslig process måste (som jag uppfattat det) i stället ske på en målsägandes eget initiativ och lämpligen föregås av anlitande av ombud. Det förefaller alltså vara en mer omständlig, tids- och kostnadskrävande process. Och jag tycker inte det verkar vara rimligt för att ”få rätt” när någon spridit ut uppgifter om en som kan skada ens integritet, heder, anseende, och äventyra försörjning och äganderätt.

    Förtal kan dock innebära väldigt olika saker. Jag tycker som sagt inte att det bör vara olagligt att säga eller publicera subjektiva omdömen om andra människor (”idiot”, ”bögjävel”, ”judesvin” etc). Däremot tror jag att vi skulle få väldigt negativa konsekvenser för enskilda individer och samhället i stort om det vore fritt fram att påstå att någon annan till exempel stal från sin arbetsplats, fuskade i kortspel, var medlem i ett extremistiskt parti eller organisation. Och att den utpekade då måste dra igång en civilrättslig process för att ”bevisa sin oskuld”.

    På samma sätt tycker jag inte att det bör vara lagligt att utpressa människor för att inte avslöja dem som exempelvis homosexuella, otrogna, medlemmar i ett extremistiskt parti eller organisation. Jag tror helt enkelt inte att det skulle gynna oss, vare sig som människor eller som samhälle.

    Jag är långt ifrån någon filosof eller ideolog, och om mina svar känns lättvindiga eller otillräckliga så beklagar jag. Jag baserar mina ståndpunkter på en magkänsla om ”rätt” och ”fel”, och min ”yttrandefrihetsfundamentalism” har säkert stora brister utifrån ett libertarianskt perspektiv. Men den är å andra sidan synnerligen långtgående och i det närmaste extremistisk utifrån de flesta andras.

     

    kommentera