Reinfeldt överraskar

Såväl Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring som den ministär han sedan presenterade bjöd på flera överraskningar. För att börja med regeringsförklaringen så fanns det, precis som Jesper Bengtsson skriver, mycket bra i den. ”Reinfeldt talade väl om kvinnors rättigheter, behovet av ny miljöteknik och behovet av att invandrare får jobb och trygg försörjning”, skriver Bengtsson bland annat. Reinfeldt upprepade också vad han tidigare sagt om att facket är viktigt, att samarbete är bättre än konfrontation och att kollektivavtalen behövs för att ge trygghet på arbetsmarknaden. Själv uppskattade jag att HBT-personers utsatthet uppmärksammades och att ett ”aktivt jämställdhetsarbete” ska prägla regeringens arbete. Det senare är ju något jag själv i ett annat sammanhang uttryckt vissa tvivel inför. Nu blev det rent av en hyfsat jämn könsfördelning i regeringen med 12 manliga och 10 kvinnliga ministrar. Mer om det nedan. Men som Jesper Bengtsson också mycket riktigt påpekar så är problemet inte i första hand den nya regeringens festtalsformuleringar, utan hur politiken faktiskt blir i praktiken. Erik Laakso konstaterar att det var ”en tydlig alliansregeringsförklaring”, och att det märks att alliansen ändå tas på allvar när det gäller retoriken ”även om ministerposternas fördelning pekar på annat” (vilket jag alltså återkommer om). För så var det verkligen: alla fick påsar. Förhandlingarna mellan de borgerliga partiernas företrädare har säkert varit tuffa de senaste veckorna, och även om den slutliga regeringsförklaringen kanske inte i riktigt alla delar var något retoriskt mästerverk så märktes det att man ansträngt sig för att få med godbitar (eller äckliga likörpraliner som alltid blir kvar i Aladdinaskarna, beroende på hur man ser det) från samtliga partier. Många har noterat att moderaterna, inte helt oväntat, kniper flest och tyngst poster i den nya regeringen; det är en moderat statsminister, finansminister, utrikesminister, justitieminister, försvarsminister och arbetsmarknadsminister. Och som Gudmundson påpekar så är det de personer som skapade ”de nya moderaterna” som från och med i dag är ministrar: ”Fredrik Reinfeldt förstås statsminister, chefekonomen och kanslichefen Anders Borg finansminister, och förre partisekreteraren Sven-Otto Littorin arbetsmarknadsminister”. Fler än jag är uppenbarligen överraskade över många av dessa nya ministrar. Nyss nämnde Gudmundson är inte bara överraskad; han är chockad. Han påpekar också att han redan för några dagar sedan på sin sidoblogg Val 2010 ”förklarade varför alliansen skulle utse Nyamko Sabuni till integrationsminister och Tobias Billström till migrationsminister”. På så sätt får nämligen moderaterna behålla kontrollen över invandringsfrågorna och slippa för dem misshagliga frågor som allmänna amnestier, menar Gudmundson. Jag uppehåller mig vid Gudmundsons kommentarer ett tag. Han skriver att utnämningen av Carl Bildt till utrikesminister ”är faktiskt fullkomligt osannolikt”. Och det kan man väl hålla med om. Didn’t see that one coming. Min tidigare vikarie här på bloggen, Marta Axnér, skriver att hon inte vet ”om det är modigt, dumdristigt eller ett genidrag av Reinfeldt att sätta den man vars skugga han kämpar med på en central post i regeringen”. Och hon tillägger att det ”återstår att se” om denna utnämning ger styrka eller stridigheter. Flera bloggare kommenterar i positiva ordalag att Nyamko Sabuni blir svensk politiks första mörkhyade minister. Men hon får också en del negativa kommentarer. Zaida Catalán skriver att ”språkkravs-Sabuni som integrationsminister” innebär att siktet är inställt på ”att få över främlingsfientliga röster till folkpartiet igen”. Ännu hårdare i sin kritik mot Sabuni är folkpartikamraten Mikael Trolin, som tycker att hon har tagit ”en Onkel Tom-roll” där hon vänder sig emot invandrare till förmån för fördomar som florerar i stora delar av folklagren och medelklassen. Trollin tycker inte att Nyamko Sabuni har någon kontakt med de människor som hon ska företräda. Mot det sista kan man möjligen invända att en integrationsministers uppgift inte är att företräda några andra än sin regering, och möjligen sitt parti och sina väljare – inte invandrarna. Lika lite som jordbruksministern företräder jordbrukarna eller justitieministern juristerna. Det som gör mig mer orolig över just denna utnämning är det nya statsrådets brist på respekt för unga kvinnors integritet. Erik Laakso gör för övrigt också en kul iakttagelse om att vi med Anders E Borg får ”den första manliga ministern med hästsvans, det känns lite far out”. Borg har dessutom av bedömare inom näringslivet fått omdömet om att vara ”mer en idéspruta än en kontrollerad politiker” – och det mer förödande: ”Att sätta honom som finansminister vore som att släppa in en elefant i en porslinsbutik”. (Tack Claes på Granska borgarna för det tipset!) Slutligen var det det här med kvinnorepresentationen i regeringen. Mina farhågor kom faktiskt en smula på skam. Anna Ardin har gjort en intressant uppställning av hur ministerposterna fördelade sig efter kön, och konstaterar att ”Maud lyckades trots allt rätt bra”: MÄN Statsminister Finansminister Utrikesminister Försvarsminister Migrationsminister Arbetsmarknadsminister Utbildningsminister Skolminister Finansmarknadsminister Socialminister Jordbruksminister Miljöminister KVINNOR Handelsminister Biståndsminister Kulturminister Justitieminister Socialförsäkringsminister EU-minister Integrations- och jämställdhetsminister Folkhälsominister infrastrukturminister Näringsminister Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: politik, Fredrik Reinfeldt, regeringen.