En politik för jobb, tillväxt och välfärd
Vid sidan av partiledarfrågan pågår också på sina håll inom socialdemokratin en diskussion om politiken, och om det finns skäl att ompröva vissa av våra tidigare ställningstaganden. En del av denna diskussion pågår offentligt, i form av debattinlägg i dagspressen. Ett exempel på detta är den debattartikel som Jan Nygren (en gång tilltänkt ny socialdemokratisk partiledare, numera vice vd på Saab) häromdagen skrev i Svenska Dagbladet. I artikeln konstaterar Nygren bland annat att socialdemokratin ”per definition står, eller åtminstone vill stå, på de svagas sida är en viktig och grundläggande princip”. Men det, påpekar han, har inte hindrat samma parti att bejaka marknadsekonomin och därmed också stötta tillväxtskapande krafter. Jan Nygren förespråkar att socialdemokratin borde ta efter den danska så kallade flexicuritymodellen för att öka rörligheten på arbetsmarknaden – samtidigt som tryggheten ökar för dem som riskerar bli utan jobb. Tanken med den danska modellen är att löntagarna har en stabil trygghet vid omställningar, stöd och utbildning för att snabbt kunna få nya och bättre jobb än de som försvann. I gengäld får företagen och samhället tillväxtinriktade fackliga organisationer, som bejakar rörlighet och inte klamrar sig fast vid det gamla. Observera att detta är något helt annat än det den borgerliga regeringen i Sverige genomför, där förändringarna av a-kassan snarare förefaller vara ett ideologiskt motiverat försök att undergräva fackföreningsrörelsen. Också s-bloggaren Erik Laakso har förespråkat en svensk flexicuritymodell med hög a-kassa och höjda tak, förkortad karenstid och anställningsskyddet i avtalen istället för i lagen. Erik tror rent av att en sådan svensk flexicuritymodell ”hade kunnat avgjort valet till socialdemokratisk fördel, istället blev det ett fokus endast på nivån på ersättningen”. Också Joel Malmqvist har varit inne på detta. Jag tror att det kan ligga mycket i det Jan Nygren, Erik Laakso och Joel Malmqvist skriver. Jag är själv övertygad om att socialdemokratin förlorade valet för att vi inte kunde övertyga väljarna att vi – sant eller falskt – hade en politik för jobb och tillväxt. Vi kan inte 2010 än en gång gå till val på gamla meriter eller att skylla alla brister i samhället på tidigare borgerliga regeringar. Vi måste komma med något nytt – utan att för den skull göra avkall på våra värderingar. Arbete och välfärd är socialdemokratin viktigaste honörsord, och vi vet att hög sysselsättning är nödvändigt för att trygga skatteintäkter till välfärden. Med dessa insikter som grund måste det vara vår skyldighet att våga ompröva tidigare lösningar och tänka nytt. Därför bör svensk socialdemokrati och fackföreningsrörelse ta sig en allvarlig fundera på om inte en variant av flexicurity vore värt att pröva i Sverige. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, flexicurity. |
Kommentarer om "En politik för jobb, tillväxt och välfärd"
Om sossarna förespråkar flexicurity i nästa val kanske jag kan tänka mig att rösta, och rösta på (s)!
Den borgerliga regeringens "reformer" ter sig rätt tandlösa och kommer inte att göra mycket åt arbetslöshet och företagsklimat.
Visst, lägre skatter är önskvärt, framförallt ur en liberal synvinkel, men det är den stelnade arbetsmarknaden som är det största problemet både för jobb och företagande.
Om (s) förespråkar flexicurity i nästa val så kan jag också tänka mig att rösta på dem. Men det kommer ju inte hända.
Och om (s) föreslog en flexicuritymodell skulle det naturligtvis ta borgarna typ två minuter att välkomna det och följa efter med egan förslag om uppluckring av las. Och sen skulle skillnaden mellan de båda lika i något annat.
Ni borgerliga som förespråkar "flexicurity" vill alltså ha en högre a-kasseersättning under längre tid? För det är ju den bärande del av det danska flexicurity-systemet ni alltid föredrar att inte nämna.
Ja, jag tänka mig högre a-kasseersättning, under förutsättning att man ser över (tar bort) arbetsrätten.
Det bör naturligtvis också kombineras med att LO och socialdemokraterna går skilda vägar. Även här är Danmark ett föredöme.
Ni borgerliga som förespråkar "flexicurity" vill alltså ha en högre a-kasseersättning under längre tid?
Med en flexicurity modell skulle ändå netto-effekten bli att kostnaden för a-kasseersättningen, och den genomsnittliga tiden som folk gick på a-kassa skulle minska. Så i ett rakt val mellan endast sänkta ersättningar, eller bibehållna/höjda ersättningar och flexiblare arbetsmarknad, så är det senare alternativet klart attraktivare.
Det finns nog ingen lagstiftning i Sverige som har blivit så felbeskriven som Las i den politiska debatten.
Skrämselproppaganda och rena lögner om LAS tillhör vanligheterna, givetvis bottnar detta i att det finns krafter som vill försvaga fackföreingsrörelsen.
Den vanligaste uppsägningsformen är arbetsbrist, denna förfogar arbetsgivarana helt och hållet över. När det däremot kommer till personliga skäl anser jag att det måste vara starka skäl för att en arbetsgivare skall göra sig av med en person annars riskerar det att skapa ett godtycke på arbetsmarknaden som skulle få negativ inverkan på både kollektivavtal och annan lagstiftning på arbetsmarknaden.
Flexisecurity nämns ofta i debbaten. Detta skulle endast öka på dom problem som redan idag finns på stora delar av arbetsmarkanden, särskillt kvinnodominerade yrkesområden.
Att LAS skulle vara problemet till att folk inte byter jobb tror jag inte på, istället är det arbetsgivarnas ovilja till att bjuda över sina konkurenter när dom rekryterar personal. Med denna slutsats kan man ju även dra vissa slutsatser om varför många A.G. vill försämra anställningstryggheten.
Nu är ju problemet att det saknas tydliga belägg för att arbetsrätten är ett hinder för jobbskapande, någonting som ni sossar brukar påpeka.
Dessutom har jag fått uppfattningen att den danska flexisecuritymodellen är lite av en myt. Det har inte skett några större förändringar i arbetsrätten, däremot betydligt mer kontroll i arbetslöshetsförsäkringarna. Dessutom finns det även i Danmnark en hel del problem på arbetsmarknaden, men det kanske inte överaskade någon.
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Anonyma kommentarer raderas. Stå för era åsikter och underteckna med namn eller åtminstone signatur om ni vill delta i diskussionen.
Jag hör som bekant till dem som just nu hellre ägnar min eneregi åt hemläxan vi fick i valet än att protestera och demonstrera. Därför har Flexicurity av naturliga skäl känts intressant att diskutera. Men jag har märkt att det är svårt att hitta någon som är påläst i ämnet till ett kommande seminarium vi planerar i min hemkommun. Vet du någon, Jonas? Passar samtidigt på att tipsa om Per Wirténs blogg i ämnet:
Diagrammens makt
"Dessutom har jag fått uppfattningen att den danska flexisecuritymodellen är lite av en myt. Det har inte skett några större förändringar i arbetsrätten, däremot betydligt mer kontroll i arbetslöshetsförsäkringarna."
Jag tror inte att man ska släppa all kontroll av arbetslöshetsförsäkringarna; det är inte enkla modeller som står mot varandra. Men att det inte skett några större förändringar i den danska arbetsrätten har en mycket enkel förklaring. Sverige lagstiftade om lag (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet och lag (1982:80) om anställningsskydd. Danmark gjorde aldrig det och alltså fanns det ingen arbetsrätt av den typen att se över. Danmark har aldrig haft några sådana lagar. Men de lever ändå, Tro det eller ej.
Jag kanske ska klargöra att jag gärna vill se ett avskaffande av LAS men inte för att jag tror det skulle minska arbetslösheten.
När man pratar om flexicuritymodellen brukar man mena att Danmark har fått minskad arbetslöshet de senaste åren på grund av sitt anställningsskydd. Jag påpekade att eftersom Danmark inte ändrat i sin arbetsrätt så kan det inte gärna vara förklaringen, alldeles oavsett vilka lagar de hade i utgångsläget.
Slutligen håller Jonas jag inte med om att förändringarna i a-kassan har som syfte att undergräva fackföreningsrörelsen, även om en viss försvagning av den förmodligen blir resultatet. Det nuvarande systemet med a-kassan som sköts av facket men finansieras av staten till största delen är ett "konstlat" och felaktigt sätt att hålla uppe medlemmsantalet i fackföreningar. Att vara motståndare til det betyder inte att man är emot starka fackföreningar.
Sorry, kände inte till att du accepterade anonyma kommentarer. Men som jag sa tidigare, är inte en av anledningarna till att danskarna har högre sysselsättningsgrad (om än marginell) att de gick in i den ekonomiska krisen (likt kontinenten) tidigare än Sverige, alltså på 80-talet. Sverige gick in i sin kris på tidigt 90-talet. Således har också Danmark kommit ur den ekonomiska krisen tidigare än Sverige vilket innebär lägre statsskuld, lägre arbetslöshet (Även om vi också kommit en bit också på vägen).