Musikens kraft

En av Svenska Dagbladets kolumnister, Lars Berge, berättar i dag den osannolika historien om den ultraortodoxe New York-juden Chaims möte med punkveteranen Vic Thrill. De båda fann varandra och bildade ett band ihop, där Chaim tog sig artistnamnet Curly Oxide. Historien om de båda är så absurd och komisk att det inte kommer som någon överraskning att Hollywood satt klorna i den. En film är under produktion och väntas ha premiär nästa år. Historien visar på musikens kraft att överbygga gränser mellan människor, och hur den kan få oss att bryta upp från liv vi trott oss ha utstakade framför oss. En person som verkligen insett vilken samhällsomstörtande kraft musiken kan vara är den ena halvan av popterroristduon KLF, Bill Drummond. Han har utlyst den 21 november (alltså i morgon) till No Music Day. Då är det tänkt att under 24 timmar så ska ingen musik spelas på radio, alla skivaffärer hållas stängda och inga rockband rocka. Inte ens mjölkbuden får vissla. Allt för att påminna folk om hur mycket musiken egentligen betyder för oss. Själv tycker jag – som hängiven anhängare av KLF i alla deras inkarnationer – att initiativet är helt lysande, även om jag inser att nog ytterst få kommer att hörsamma Bill Drummonds uppmaning om ett dygns total musikalisk avhållsamhet. Andres Lokko konstaterar att No Music Day lär gå ”99,9 procent av mänskligheten spårlöst förbi – av den enkla anledningen att musik inte betyder fullt så mycket för folk som det uppenbarligen gör för Drummond”. Lokko tipsar dock om musikkanalen Resonance FM, som är ett av få etermedier som helhjärtat omfamnat No Music Day och ämnar ägna hela morgondagen åt att uteslutande diskutera musik i stället för att spela den. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: musik, Bill Drummond, No Music Day.