Kvinnor till makten

För en tid sedan skrev jag att det, trots vad som framförts från flera håll, faktiskt inte måste bli en kvinnlig efterträdare till Göran Persson som partiledare för socialdemokraterna. Däremot så finns det många goda skäl som talar för de kvinnliga tänkbara kandidaterna; men det biologiska faktum att de just är kvinnor är för mig inget argument alls. Detta fick jag förstås mothugg för, såväl på bloggen som här. Sedan dess har två framgångsrika kvinnliga politiker ute i världen vunnit framgång i olika sammanhang; Hillary Rodham Clinton vann en jordskredsseger i sin återvalskampanj som senator i USA, och i Frankrike vann Ségolène Royal stort en medlemsomröstning om att bli socialistpartiets presidentkandidat i valet i vår. Utan att göra några mer detaljerade jämförelser i övrigt så tycker jag att det är rätt uppenbart att den enda person i svensk politik som är jämförbar med dessa imponerande kvinnor vad gäller kompetens och erfarenhet, är Margot Wallström. OBS: Brasklapp! Jag är definitivt ingen expert på vare sig amerikansk eller fransk politik, så mina reflektioner här får väl tas med en nypa salt. Min poäng är att peka på likheter mellan Clinton, Royal och Wallström – trots att jag är väl medveten om att det förstås också finns stora skillnader, och att de politiska förutsättningarna ser rätt olika ut i USA, Frankrike och Sverige. När Mona Sahlin häromdagen skrev en hyllningsartikel till Hillary Clinton i Expressen, kunde det utan allt för mycket fantasi ses som en markering i frågan om huruvida Göran Persson bör få en kvinnlig efterträdare som s-ledare. Möjligen var det också en markering att kvinnor de facto kan komma fram och göra egna politiska karriärer – oberoende av sina män – även i starkt mansdominerade miljöer. I sin artikel skrev Sahlin om hur vissa politiska bedömare i USA trott att det svåra för Hillary Clinton inte skulle vara att bli vald till president, utan att få den demokratiska nomineringen till posten. Den vanliga uppfattningen är nog annars snarare tvärtom; att hon troligen skulle kunna knipa den demokratiska nomineringen, men knappast vinna det nationella valet eftersom hon anses alltför polariserande och kontroversiell. I Margot Wallströms fall så ligger nog Mona Sahlins spekulation närmare till hands. Jag tror att hon skulle kunna leda socialdemokraterna till valseger om hon var partiordförande, men jag är tveksam till om valberedningen verkligen skulle våga föreslå henne. Det finns också en risk att Wallström skulle uppfattas, liksom Hillary Clinton, som polariserande – och att hon skulle väcka många starka känslor emot sig. En sådan partiledare kan snabbt gå från att vara ett flöte till att bli ett sänke för ett parti. Ségolène Royal har tidigare varit miljö- och familjeminister, och leder i dag leder regionen Poitou-Charentes i västra Frankrike – där hon enligt uppgift tillämpar en form av ”medbestämmandedemokrati”. Ett arbetssätt som sägs ha bidragit till att ge henne denna första seger på vägen mot presidentposten. Wallström har liknande erfarenheter, genom att tidigare varit kultur- och socialminister samt varit EU-kommissionär med ansvar för miljöfrågor. Wallström har också i EU-kommissionen haft ansvar för institutionella relationer och framtagande av en kommunikationsstrategi – den så omskrivna ”Plan D”. Jag tror att svensk socialdemokrati desperat behöver en duktig kommunikatör som ny ledare. En kommunikatör som är självkritisk och som vågar tänka nytt. En person som kunnat jämföra det svenska systemet med andra ute i världen – och som insett att vi kanske inte varit så otroligt överlägsna alla andra på alla områden, som vi ibland velat intala oss. En sådan person är Margot Wallström, därför vill jag se henne som ny socialdemokratisk partiledare. * * * Läs för övrigt gärna också vad Erik Laakso och Nathalie Sundesten Landin skriver på sina respektive bloggar apropå valet av Ségolène Royal. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: politik, socialdemokraterna, Margot Wallström.