Yttrandefrihetsivrare och förintelseförnekare

I morse märkte jag att väldigt många besökare hittat till min blogg genom att googla efter Jan Bernhoff. Jag kände inte spontant igen namnet, men efter att rotat lite i arkivet så fann jag att jag tidigare nämnt honom som en av de tre svenskar som medverkade i en iransk utställning med karikatyrer på temat Förintelsen. Utställningen skedde efter att en iransk tidning ordnad en tävling där läsarna uppmanades att skicka in just sådana teckningar, som en protest mot de beryktade danska Muhammedkarikatyrerna. Utställningen i sades vara ett svar på att man i västvärlden får skriva ”vad som helst” om profeten Muhammed, medan ifrågasättande av Förintelsen kan medföra böter eller fängelse. Skälet till att människor nu börjat googla efter Bernhoff förefaller vara Svenska Dagbladets avslöjande om att han, som arbetar som lärare på Åsö gymnasium, nu medverkat i en konferens i Teheran och under rubriken ”Förintelsens demografi” argumenterat för att nazisternas folkmord på cirka 6 miljoner judar är en överdriven och påhittad siffra; snarare dog 300 000 menar Bernhoff. Bland andra så har Per Gudmundson uppmärksammat den här historien och citerar delar ur förordet till det anförande Bernhoff höll i Teheran. Av detta framgår att han fick lämna Lunds universitet efter att i sin d-uppsats framfört sina argument som påstods visa att uppgifterna om antalet massavrättade judar skulle vara betydligt överdrivet. Gudmundson tycker att det var ”helt rätt” att Bernhoff sparkades ut från universitetet, och anser att vi inte har någon anledning ”att betala skattepengar för Bernhoffs förvirrade antaganden”. Själv tycker jag att frågan är komplicerad. En del av yttrandefriheten är också den akademiska friheten att ifrågasätta vedertagna sanningar, oavsett hur stötande och absurt det kan låta. Jag kan naturligtvis inte yttra mig om kvaliteten på Jan Bernhoffs forskning uppsats, men jag hoppas att det var på det området han brast – inte att någon form av missriktad politisk korrekthet ledde till att han slängdes ut i kylan. Samtidigt är det synnerligen minerad mark jag ger mig ut på nu. Som jag konstaterat tidigare så finns det en tendens hos vissa tryck- och yttrandefrihetsivrare att glida från positionen där de försvarar även idioternas rätt att säga och skriva idiotier, till att försvara själva idiotierna. Historierevisionisten och Förintelseförnekaren David Irving är ett känt exempel på detta. Irving ansågs under en period vara den ledande brittiske historikern inom området andra världskriget, men han förlorade sitt anseende efter att ha lierat sig med högerextrema grupper och efter att ha beslagits med allvarliga – och uppenbart medvetna – faktafel i sina verk. Ska man då stängas av från universitetet och i praktiken få yrkesförbud för att man förnekar Förintelsen? Själv anser jag inte det. Då skapar vi bara martyrer som därmed riskerar att förvirra sig längre ut i konspirationsteoriernas träskmarker. Andra skriver intressant om samhälle, yttrandefrihet, Förintelsen.