Politisk klåfingrighet

Jag fortsätter med min Don Quijote-artade kamp för rätten till reklam. Kampen försvåras av att så många företag envisas med att göra fullständigt usel reklam, och dessutom kryddar den med sexism och annan idioti. Men ingen sa att det skulle vara lätt att slåss för yttrandefrihet... För tydlighetens skull så vill jag alltså göra klart att jag drivs av en övertygelse om att yttrandefriheten bör inskränkas så lite som det bara är möjligt. För mig är yttrandefriheten en absolut förutsättning för demokrati, och jag anser att det finns ett direkt samband mellan graden av yttrandefrihet och graden av demokrati. I dag röstade Europaparlamentet om nya minimiregler för tv-utsändningar och andra audiovisuella medier, det så kallade tv-direktivet (som jag tidigare bloggat om bland annat här). Direktivet berör bland annat Sveriges möjligheter att behålla sitt förbud mot till exempel reklam riktad till barn, samt förbundet mot alkoholreklam i tv. För att ”höja skyddsnivån” för de minderåriga har mina socialdemokratiska partivänner bland annat drivit kravet om ett förbud mot tv-reklam för alkoholhaltiga drycker mellan klockan 06.00 och 21.00. En särskild kampanjwebbplats skapades rent av för att söka stöd för detta förslag. Det socialdemokratiska förslaget fick dock inte stöd i Europaparlamentet. Även det svenska s-kravet om att det lands lagar där program visas ska gälla för programinnehållet – snarare än varifrån programmen sänds, avvisades. Åsa Westlund, vars kandidatur till Europaparlamentet jag aktivt stödde, säger sig vara mycket besviken. Hon tycker att det är ”oacceptabelt” att kanaler som TV3 och Kanal 5, som båda sänder från Storbritannien, inte måste rätta sig efter svenska regler. Hennes parti- och parlamentarikerkollega Anna Hedh instämmer, och upprepar det vanliga påståendet att barn inte kan skilja på reklam och övrigt programinnehåll, och inte heller kan kritiskt granska reklam. Men i en färsk rapport från Medierådet framgår att barn och ungdomar är betydligt mer "mediekunniga" än vad deras föräldrar tycks tro. De upplever till exempel det verkliga våldet i nyhetssändningarna som betydligt värre än det fiktiva i tv-serier och spel. Ett bättre sätt än att skrika på förbud lagstiftning om man nu vill ”höja skyddsnivån” mot reklam för de minderåriga, är att fostra dem till att bli just mediekritiska. En utmärkt metod för detta är satsningen Media Smart, som är ett internationellt initiativ som framgångsrikt introducerats ibland annat Kanada, Frankrike, Belgien och Storbritannien. I Sverige lanseras Media Smart på initiativ av Sveriges Annonsörer, och syftet är att stimulera reklambranschens ansvarstagande gentemot alla konsumenter – och då också barnen. Barn är inte så dumma som en del verkar tro. Tyvärr är en del klåfingriga politiker det. Andra skriver intressant om politik, yttrandefrihet, reklam.