Svårt att stå upp för yttrandefriheten
Det är inte svårt alls att sitta här i Sverige och protestera när människor förvägras yttrandefrihet i diktaturer långt bort. Svårare är det uppenbarligen för många att inse hur detta hänger ihop med rätten att även i Sverige få yttra sig fritt. I synnerhet när det handlar om yttranden av slag som många av oss ogillar. Exempelvis reklam riktad mot barn. Jag har bloggat fler gånger om detta tidigare, och då konstaterat att det här inte är en partiskiljande fråga. Åtminstone går det inte att dra en skarp gräns mellan de traditionella politiska blocken och då hitta yttrandefrihetsvänner på den ena sidan och dem som inte ser några problem med att inskränka denna frihet på den andra. Detta aktualiseras nu återigen med anledning av EU-direktivet ”Television utan gränser”, till vilket socialdemokraterna i Europaparlamentet föreslagit ändringar i form av förbud mot olika former av tv-reklam. Bland annat vill man förbjuda reklam för produkter med socker, salt och godis före kl. 21.00. ”Jag har lagt det förslaget för att skydda barnen som tittar på reklamen”, säger Åsa Westlund, socialdemokratisk europaparlamentariker. Jag gillar verkligen Åsa, och stödde hennes kampanj för att komma in i Europaparlamentet. Men i den här frågan tycker jag att hon hamnat ganska snett. För det första så är det alltså en yttrandefrihetsfråga; det är ytterst tveksamt att lägga ytterligare politiska restriktioner på vad som får sägas och inte i tv – oavsett folkhälsoskäl eller vad man nu anför för behjärtansvärda motiv. För det andra så visar ju all erfarenhet att om leksaks- och godistillverkarna åläggs restriktioner för att sända tv-reklam så hittar de andra vägar att nå sina tilltänkta konsumenter. En titt i tv-tablåerna visar att där finns gott om barnprogram, enbart producerade för att locka till konsumtion (Beyblade, Tranformers med flera). Därmed spelar regler om ett minimum av tjugo minuter mellan varje reklaminslag eller förbud mot reklampauser mellan barnprogram, föga roll. Men detta är alltså ingen partipolitisk fråga. I DN i helgen sa integrations-, jämställdhets - och konsumentminister Nyamko Sabuni (fp) att hon i princip inte tycker att det ska vara tillåtet med reklam riktad till barn. Och tidigare har också kristdemokratiska riksdagsledamöter signalerat att grundlagen inte kan stå i vägen om det skulle finnas skäl att lagstifta mot oönskad reklam. Civilkurage och principfasthet i yttrandefrihetsfrågor vore välkommet hos våra politiska beslutsfattare. Detta inlägg är pingat på Intressant.se. Andra bloggar om: politik, yttrandefrihet, reklam. |
Kommentarer om "Svårt att stå upp för yttrandefriheten"
En annan sak som gemensamma EU-regler förbjuder är tobaksreklam i TV. Bör, i yttrandefrihetens namn, tobaksreklam tillåtas igen?
Frågan är inte försåtlig utan ärligt menad. Personligen anser jag att det inte finns några starka skäl för att tillåta tobaksreklam igen.
Det finns en sak som jag tycker vi kan importera från USA här.
Och det är tanken på "commercial speech" och att den ska hanteras skilt från annat.
Min personliga åsikt är att "commercial speech" har mindre skydsvärde och att kravet på sanning är högre för denna typ av tal.
Reklam är det tydligaste exemplet på detta, Reklam har bara ett syfte det vill få oss att köpa en produkt/tjänst. därför ser jag inga större problem med att sätta up KRAFTIGA spärrar för hur man får använda reklam. Mina 2 käpphästar här är
1)Ingen reklam till barn under 12 år. Barn har inte samma förmåga som vuxna att skilja mellan reklam och verklighek och bör ånjuta ett kraftigare skydd.
2) OPT in på all uppsökande reklam. Det är en sak att det finns reklam i tidningaroch tv, där gör jag som mottagare ett medvetet val att utsätta mig för reklamen, men jag ska inte tvingas slänga all skit som hamnar i min brevlåda eller säga "jag är inte intreserad" 500 gånger vid middagen.
Det är bara en början men en bra början.
/C
Jag håller med dig till fullo i dessa frågor Jonas, och tycker att det är hoppingivande att du kämpar på kring dessa frågor inom socialdemokratin.
Hur sätter vi dem på dagordningen dock? På ett bra -- för att använda en klyscha -- tvärpolitiskt sätt?
Yeah well, jag antar att jag kämpar för barns yttrandefrihet när jag uppmuntrar dem att trotsa sina föräldrar och svära sig hesa? För, jag menar, barn är de ofriaste människorna som finns, att då begränsa deras yttrandefrihet är bara en del i de tyranniska förhållningsreglerna som de måste anpassa sig efter och som populärt kallas för uppfostran. Släpp barnen fria, säger jag! Fria som späckhuggaren Willy (första filmen) eller svarta hingsten eller Pippi!
/Nina
Nils, i just den frågan kan jag tänka mig att vara pragmatisk och konstatera att tobaksreklam redan är förbjudet i tv. Det finns inte heller något starkt tryck om att ändra detta. Vad jag framförallt ville komma åt med mitt inlägg var förslag om nya restriktioner.
Cardion, du och jag har uppenbarligen helt olika synsätt i frågan. Jag tror att man ger sig ut på ett sluttande plan när politiker ska avgöra vad för typ av information som är "kommersiell". Jag var f ö i går och lyssnade på Ann-Katrin Agebäck, kanslichef Medierådet, som presenterade rådets nya rapport. Denna visade att barn och ungdomar är betydligt mer "mediekunniga" än vad deras föräldrar tycks tro, och de upplever det verkliga våldet i t.ex. nyheter som betydligt värre än det fiktiva i tv-serier och spel.
För mig är det inte självklart att yttrandefriheten också innebär en rätt för mitt budskap att nå fram, eller för den delen, en skyldighet för någon att lyssna. Om Jonas Morian eller någon annan uttrycker att "Marabou är gott" på sin kammare bör hans rätt att göra detta vara grundlagsskyddad. Samma yttrande i skrift här på bloggen bör också ha ett absolut skydd. Men här han hyr fyra fasader i mitt kvarter och spänner upp samma budskap uppstår effekter på stadsbilden, som gör att hans rätt att uttrycka sig bör kunna inskränkas.
Idag blir det oftast de fyra fastighetsägarna (läs:ägarna av tidningar, TV-stationer etc.) som bestämmer var gränsen går, genom att bestämma vad Jonas ska betala för att få tillgång till fasaderna. Det gör mig mer bekymrad än om vi i demokratisk ordning bestämmer hur långt Jonas rätt att sprida sitt budskap sträcker sig.
Men Lars, vad är det för vits med en yttrandefrihet som begränsas av hur många som får nås av budskapet? För att ta ditt exempel; är det okej om jag hyr två fasader? Eller tre?
"Jag var f ö i går och lyssnade på Ann-Katrin Agebäck, kanslichef Medierådet, som presenterade rådets nya rapport. Denna visade att barn och ungdomar är betydligt mer "mediekunniga" än vad deras föräldrar tycks tro, och de upplever det verkliga våldet i t.ex. nyheter som betydligt värre än det fiktiva i tv-serier och spel."
Detta var intresant, har du länk elelr hänvisning ? Det skulle vara ku,l och läsa.
(FÖ är det lustigt att jag som socialliberal argumenterar mot marknadskrafterna medan du som socialdemokrat argumenterar för dem :) )
Angående avgränsningen för komersiellt tal så är en enkel gränsdragning att sägga att företag har hårdare regler än fysiska personer. Företag har inga mänskliga rättigheter. Sen är det som vanligt en avvägning mellan olika rättigheter.
Däremot så är sluttande planet en logisk felaktighet (se: http://www.fallacyfiles.org/slipslop.html) så det skulle vara intresant att se VAD du baserar din åsikt om komersiellt språk på.
/C
Min poäng var bara att jag inte bekänner mig till det jag tror du menar med "principfasthet i yttrandefrihetsfrågor". Du har en rätt att ge uttryck för en tanke, men sättet du väljer att sprida din uppfattning kan inskränkas med hänsyn till andra samhällsintressen.
Vad gäller fasader har vi en lagstiftning som säger att den som äger en byggnad inom detaljplanelagt område är tvungen att underkasta sig en (politisk) bygglovprövning om hon vill ändra färg på fasaden. Detta av omsorg om den gemensamma stadsbilden. Att hävda att någon förprövning inte kan komma i fråga med hänvisning till att du vill uttrycka en åsikt, genom att t.ex. applicera en logotyp på samma fasad, är inte självklart för mig. Hur stora variationer i färgsättning som bör tillåtas/hur stort ditt budskap får vara, kan t.ex. påverkas av hur vi värderar den befintliga kulturmiljön.
Jonas och Lars -
Jag tycker ju ( i lekhet med Lars?) att det är en skillnad på budskap man kan värja sig från. och sådana man blir påtvingad. Det går att bläddra i en tidning eller zappa bort en TV-kanal. Till och med att stänga av TV:n. Men om jag ska vara tvingad att hålla mig inomhus och inte besöka offentliga rum om jag vill slippa en viss typ av budskap - då beskärs min frihet orimligt. Tycker jag. Sålunda är det mycket rimligt att ha strängare regler för budskap som framförs i offentliga rum jämfört med sådana man kan värja sig från.
Cardion, länken fanns i min kommentar: http://www.medieradet.se/upload/Rapporter_pdf/Ungar_&_Medier_2006.pdf. För övrigt begriper jag inte din invändning mot det jag skrev om att det vore att ge sig ut på ett sluttande plan om politiker skulle avgöra vilken typ av information som vore kommersiell. De flesta medier är kommersiella; de vill locka mediekonsumenter att köpa lösnummer, prenumerera, lyssna eller läsa - samt med kundstocken som argument locka annonsörer. Är medierna därmed per definition kommersiella företag vars yttrandefrihet inte är lika viktig som privatpersoners? Den typen av resonemang är direkt livsfarliga.
Lars och Simon, jag förstår era resonemang men håller inte med. Rätten att fritt få yttra sig väger för mig betydligt tyngre än rätten att slippa höra. Och i praktiken så finns det ju inga tvång att titta eller lyssna om man inte vill. Att däremot ge dem som vill slippa titta eller lyssna, lagen på sin sida att tysta dem som vill yttra sig är en farlig väg att gå.
Nej jonas ditt exempel med medier håller jag inte med om, för där är faktiskt så att produkten är det skydsvärda.
däremot så är inte reklam för att man ska köpa produkten lika skydsvärd.
exempel, jag har inga problem med att aftonblaskan skriver vad dom vill (utom direkta lögner och förtal) men jag har problem med att folk från aftonblaskan ringer mig under middagen för att kränga prenumerationer. det första är inte komersiellt tal, det andra är.
Ser du skilnaden.
ang sluttande planet. Det logiska felet är att påstå att politikers dömmande av om ord är komersiella eller inte, bör bedömmas främst för sin egen inverkan på ytrandefrihet, och endast sekundärt på möjliga framtida effekter av annan lagstiftning som skulle inskränka på ytrandefrihet.
Detta eftersom man för nästan vilket förslag som helst kan härleda det förslaget till ngt hemskt om man hård drar det.
tack för länken.
/C