Ett modernt arbetsliv

En av underparollerna i årets socialdemokratiska förstamajtåg är ”Ja till ett modernt arbetsliv. Nej till sänkta löner!”. Detta är i sig inte särskilt radikalt; ytterst få skulle nog ställa sig upp och kräva ”ett mindre modernt arbetsliv”. Åtminstone inte i retoriken. Men i parollen ligger sannolikt en önskan om att dagens arbetsliv ska moderniseras, och då inställer sig genast frågan vad vi menar med detta. Därmed börjar det, till skillnad från slagordsskrikande, bli politiskt intressant. Tiden omedelbart efter valet 2006 pågick på flera håll en diskussion om vilka misstag socialdemokratin begått och som lett till valförlusten. Arbetsmarknadspolitiken pekades ut som en viktig orsak. Bland annat ansågs vår politik, även av interna kritiker, alltför inriktad på sysselsättningsåtgärder snarare än på att skapa förutsättningar för fler arbetstillfällen. I den socialdemokratiska valanalysen konstateras att politiken för att nå full sysselsättning inte var tillräckligt kraftfull och att åtgärder för att driva ner den öppna arbetslösheten sattes in för sent. Vidare sägs att det sysselsättningspolitiska budskapet hamnade ”i obalans” och kom att handla för lite om hur jobb och för mycket om a-kassan och trygghetsanordningarna på arbetsmarknaden. Jag instämmer helt i detta. Därmed faller en pusselbitar om hur en socialdemokratisk politik för ett modernt arbetsliv ska formuleras på plats. Jobben måste helt enkelt stå i centrum. Och då kan inte politikens uppgift i första hand vara att skapa jobb, utan förutsättningar för dem. Hos den svenska arbetarrörelsen finns i dag en insikt om hur kartan över närings- och arbetslivet ritas om. Nya företag bildas, gamla omstruktureras eller läggs ner. Nya jobb och branscher växer fram, gamla försvinner. Inte minst i tjänstesektorn har det de senaste åren skett en närmast explosionsartad utveckling, och många nya arbetstillfällen uppkommit. Det finns därför all anledning för socialdemokratin att verka för goda förutsättningar såväl för industrin som för den växande tjänstesektorn för att skapa fler jobb och därmed mer resurser till vår gemensamma välfärd. Inom allt fler branscher och yrkesområden organiseras numera arbetet på ett mindre traditionellt och hierarkiskt sätt. Såväl arbetsuppgifter som arbetstider blir allt mer flexibla, vilket ställer höga krav på såväl arbetstagare och arbetsgivare som på politiken. Ett system för att kombinera flexibilitet på arbetsmarknaden och trygghet för de anställda, är det danska så kallade flexicurity. Tanken med flexicurity är att öka rörligheten på arbetsmarknaden, samtidigt som tryggheten ökar för dem som riskerar bli utan jobb. Löntagarna garanteras med detta system en stabil trygghet vid omställningar, samt stöd och utbildning för att snabbt kunna få nya och bättre jobb än de som försvann. I gengäld får de företagen och samhället tillväxtinriktade fackliga organisationer, som bejakar rörlighet. Detta är något helt annat än det den borgerliga regeringen i Sverige nu genomför, där förändringarna av a-kassan snarare förefaller vara ett ideologiskt motiverat försök att undergräva fackföreningsrörelsen. Flexicurity innebär i stället hög a-kassa och höjda tak, förkortad karenstid och att anställningsskyddet regleras i avtal istället för i lagen. Häromdagen presenterades ledamöterna i de rådslagsgrupper kring jobb, välfärd, utrikespolitik respektive klimat/miljö som socialdemokraterna tillsatt. Gruppen som ska diskutera jobbfrågorna leds av Thomas Östros och Luciano Astudillo. Dessutom ingår Lena Westerlund (LO), Roger Mörtvik (TCO), Monica Theodorsson (IF Metall), Peter Hultqvist (Borlänge), Johan Persson (Kalmar), Carina Adolfsson-Elgestam (Kronoberg), Anna Johansson (Göteborg), samt Susanne Gideonsson (Handels). Jag känner inte till alla i gruppen, men tycker spontant att det är lovande att även en representant från tjänstemannafacken finns med som komplement till LO-folket. Jag hoppas att man i gruppen tar till sig bland annat idéerna om flexicurity och vågar sig på nytänkande rörande en politik för ett modernt arbetsliv. * * * Detta är mitt eget bidrag till den utmaning jag skrev om blogginlägg utifrån årets officiella förstamajparoll eller någon av underparollerna. Andra skriver intressant om politik, arbete, socialdemokraterna.