Konsten att ta betalt

Andeas Ekström har på sin blogg skrivit en serie inlägg om framtiden för mediebranschen. Det är intressanta spekulationer, och jag tror att han har rätt i mycket. Även andra bloggare, som Fredrik Wass på Bisonblogg, har hakat på och bidrar med sina kristallkulevisioner om hur framtiden kommer att te sig. Jag vill inte vara sämre utan bidrar med en egen – om än inte helt färdigtänkt – tes: opinionsjournalistik och profiltyckare kommer att bli allt mer värdefulla för medieföretagen. Mot detta kan förstås invändas att så redan är fallet. Flera företag i dag satsar stort på att göra sina ledarskribenter, krönikörer och kommentatorer till kändisar som syns i många andra sammanhang utanför det egna mediet. Därmed fungerar de som levande reklampelare för sina arbetsgivare, och förhoppningen är förstås att de ska locka läsare, tittare och lyssnare till arbetsgivarens medium. Jag tror dock att den här utvecklingen kommer att spinna vidare. Jämför med idrottsvärlden där de stora stjärnorna allt mer kommit att associeras med de klädmärken som de tecknat sponsorskontrakt med, snarare än de länder där de fötts eller det lag de – i förekommande fall – för tillfället spelar i. Zlatan Ibrahimovic spelar, som jag ser det, mer för Nike än för Sverige eller Inter. På samma sätt tror jag att skribenter och kommentatorer, oavsett om det handlar om politik, idrott, kultur eller mode, kommer att vara medieföretagens stjärnor – som man tjänar pengar på. Åsikter kommer man nämligen att kunna ta betalt för att sprida, till skillnad från nyheter. Dick Erixon har visat att betalningsviljan för att läsa hans blogg finns. På bara några dagar drog han in över 90 000 kronor i ”gåvor” från sina läsare, när han hotat med att lägga av om han inte fick in 100 000 under maj. Det är imponerande, och jag kan bara gratulera – men mina invändningar kvarstår. Samtidigt skriver Katrine Kielos att det nästan inte finns några incitament för att skriva bra artiklar, eftersom frilansarvodet även för välresearchade texter är så lågt. Hon påpekar klokt att ”man måste ha det i åtanke när man klagar på att stora delar av svensk kulturdebatt är så personcentrerad, ytlig och i krönikeform”. Såväl fallet Erixon som Kielos tyder på att utvecklingen jag siar om redan sker. Båda är de profiltyckare som, oavsett om de gillar det eller ej, lär komma att knytas hårdare till medieföretag som betalar för att ha dem som reklampelare. * * * PS: Katrine Kielos skriver egentligen om ett betydligt mer angeläget ämne än detta i den bloggpost jag länkar till. Jag lär återkomma till detta, så snart jag hunnit läsa det senaste numret av Arena. Andra skriver intressant om media, bloggosfären, samhälle.