Den evige turisten i Tunis

Sitter på ett vandrarhem i Tunis, huvudstaden i Tunisien. Mina medresenärer är ett trettiotal läkarstudenter från hela världen, mestadels Europa. De lyssnar på musik därnere, pratar alldeles för högt för att tillåta sömn. Jag är den gnällige på rummet som ännu en gång blivit besviken på västs syn på turism och semester. Och läkarstudenters syn på världen och det framtida yrket, synen på människan. För här är araben den jobbiga, han stirrar, säger konstiga saker och vi bör därför alltid gå i en grupp om minst tio personer för att skydda oss. Han är sexistisk men gruppens killar som tafsar och drar de gamla skämten har godkänt sig själva och tjejerna fnittrar. Vi är här för att jobba ett tag på olika avdelningar. Så jag trodde att detta var det längsta man kunde komma från turism, men ingen av oss kan tunisiska (arabisk dialekt) och få försöker att ta till sig den Tunisiska verkligheten. Att vi ens får åka hit när vi inte kan språket är egentligen märkligt, de flesta utanför universiteten talar inte franska eller engelska. Så vad lär vi oss när vi inte förstår? Men det är väl västs företräde att oavsett, få vara var de vill vara precis när de vill. Idag på restaurangen beställde österrikiskan pommes frites, den digra menyn med tunisiska rätter lockade inte alls. Och så är det hela tiden, vi kunde ha varit var som helst, bara vi får vara läkarstudenter och västerlänningar. Som världen ser ut idag är det väldigt svårt att förstå varandra, lära sig av varandra oavsett antal flygresor. Det handlar ändå om inställningen till medmänniskor som ser litet annorlunda ut och den resan börjar redan hemma. Visst, det är ingen status i att vara schysst mot sin granne som kanske bär huckle, men vill man någonsin bli någonting mer än bara en turist på sina resor så måste man. Roya Andra skriver intressant om turism, Tunisien, västvärlden.