Heteronormen och könsmaktsordningen går hand i hand

Samhället, vår vardag och våra relationer genomsyras av normer och värderingar som legitimerar och upprätthåller föreställningar om vad som är det rätta. Detta är en vanligt förekommande utgångspunkt inom samhällsvetenskaplig forskning och därmed inget värt att ifrågasätta. Intressant är att utifrån ett historiskt perspektiv studera vilka normer som genomsyrat samhället, i kontrast till vilka som genomsyrar det idag. Klart blir då att samhället, likt människan, är föränderligt och ständigt formas och utvecklas. Vad som ansågs vara legitimt för 500 år sedan behöver i dagens samhälle inte nödvändigtvis vara det. Med vetskapen om samhällets ständiga föränderlighet är det svårt att inte vara visionär och oupphörligt arbeta för utveckling. För att återgå till mitt inledande resonemang om normer och värderingar så tänker jag utgå från begreppet heteronormativitet. Heteronormen härstammar från en föreställning om att den heterosexuella kärleken är den rätta - den sanna - något som därmed underordnar (ibland förkastar) andra sexualiteter. Denna norm upprätthålls av samhället - av oss - i vår vardag genom framförallt vårt språk. Genom språket formuleras institutioner, lagar och regler, som genomsyras av våra värderingar och som vi socialiseras in i och till vilka vi förhåller oss. Den äktenskapliga institutionen är inte minst ett sådant uppenbart tecken på hur den heterosexuella relationen i vårt samhälle premieras andra – är du homo får du ingå partnerskap. Varför är då den heterosexuella normen ett problem? Jo, dels stänger den inne oss människor i roller fyllda av förväntningar baserade på en indelning utifrån våra biologiska kön och upprätthåller könsroller som begränsar både kvinnor och män, oavsett sexualitet. Dels diskriminerar den de som inte lever enligt normen. Fundamentet inom heteronormen är nämligen det manliga och kvinnliga, egenskaper vi kopplar till mannen och kvinnan. Utan dessa två motpoler och dess förenande i en gemensam sexualitet utarmas heteronormen. En stark pelare på vilken denna norm vilar är alltså könsmaktsordningen vars hela uppbyggnad består i dels ett isärhållande av könen och ett över- och underordnande av dem. En samkönad relation utmanar detta tankesätt och för de allra mest insocialiserade kan denna utmaning upplevas som ett hot, något som föder homofobi. Homofobi är ett uttryck för människors rädsla för heteronormens uppluckrande. Men den är också ett centralt uttryck för en antifeministisk värdegrund; där visionen om ett samhälle där kön inte har någon betydelse lyser med sin frånvaro. Homofobi är heteronormens ansikte på individnivå och där homofobin är som starkast där är den heterosexuella normen som mest orubblig. Och tillsammans med könsmaktsordningen placerar den heterosexuella normen oss människor i fack utifrån föreställningar om hur vi ska leva. Men samhället är trots allt föränderligt. Detta system av värderingar som bestämmer vem du och jag får älska, som legitimerar min kärlek men inte din, går att ändra på. Könsmaktsordningen och heteronormen går hand i hand och därför är fajten dubbel. Lyckas vi luckra upp föreställningen om manligt och kvinnligt och se bortom kön, då förlorar heteronormen styrka och vi kommer ett steg närmare en verklighet där du och jag på riktigt är du och jag, och inte definieras av det kön och den sexualitet vi har. Matilda Andra skriver intressant om heteronormativitet, feminism, samhällsutveckling.