Jobben, jobben, jobben
För 14 år sedan, i valrörelsen 1994, betonade Mona Sahlin enträget att ”jobben, jobben, jobben” var den viktigaste valfrågan för socialdemokraterna. Inför valet 2006 var det snarare de borgerliga partierna som lyckades framställa sig som garanterna för jobb. Socialdemokratin har inte råd att än en gång gå in i en valrörelse utan en trovärdig jobbpolitik. I förra veckan skrev Kajsa Borgnäs, ordförande socialdemokratiska studentförbundet (”s-studenter”) och sammankallande i de socialdemokratiska sidoorganisationernas rådslagsgrupp om arbete, en debattartikel i Aftonbladet där hon bland annat konstaterar att socialdemokratin under den förra mandatperioden försvarade ”antalet människor på arbetslöshetsförsäkring utan att kunna tala om hur man skulle få dem i arbete”. Borgnäs påpekar att under den borgerliga regeringen så har i praktiken arbetslöshetsförsäkringen tydligare kopplas till den arbetslöses prestationer: a-kassan har sänkts, avtrappningssteg och högre krav på att ta anvisade jobb har införts, samtidigt som rehabilitering och företagshälsovård skurits ned och utbildningsinnehållet i de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna minskat. ”Detta ger”, skriver hon, ”ett samhälle med ökade klyftor, mellan dem som ’lyckas’ och dem som ’inte lyckas’ skaffa sig ett jobb”. I stället förespråkar Kajsa Borgnäs – och de socialdemokratiska sidoorganisationerna – en politik där det är ”samhällets uppgift att ge individen ordentliga förutsättningar att hitta ett meningsfullt jobb”; individens rättigheter och makt i arbetslivet måste återigen lyftas fram. Och det låter ju bra, även om jag saknar konkreta förslag om hur detta ska gå till. I stället pratas det om ”den ökande pressen i arbetslivet”, ”allt fler otrygga jobb, korttidsvikariat, projektanställningar med minskad beslutsmakt och ökande arbetsbördor”. Artikeln avslutas med en efterlysning av en ”moderniserad socialdemokratisk arbetsmarknadspolitisk debatt”. Och kanske blir Borgnäs bönhörd i form av Luciano Astudillo och Thomas Östros (ordförande för det officiella socialdemokratiska jobbrådslaget) artikel i AiP. Astudillo och Östros skriver att en självklar utgångspunkt är att ”alla som kan ska arbeta” och att arbete ”ska givetvis alltid löna sig”. Därför ska socialdemokratin i varje läge ”välja den politik som ger människor störst förutsättningar att återgå i arbete”. De slår fast att det krävs en välutbyggd arbetsmarknadsutbildning för att människor snabbt ska kunna stärka sin kompetens och komma tillbaka i jobb. Det kan handla om grundläggande utbildning, direkt yrkesutbildning eller olika typer av program för att få kontakter och erfarenheter på arbetsmarknaden. Vidare sägs att den förnyade s-politiken för jobb inte minst handlar om att förbättra för dem som står längst från arbetsmarknaden. Återigen: det låter bra. Exakt vad rådslagsarbetet kommer att generera för förslag – och vad av detta som faktiskt resulterar i socialdemokratisk politik – återstår ännu att se. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, arbete, jobb. |
Kommentarer om "Jobben, jobben, jobben"
vill komplettera med en källa:
http://www.s-studenter.se/index.php?page=2&ar_id=2030
Innehåller bra problemformulering och god distinktion mellan SAP- och Alliansideologi
Jonas
Håller med att det är olyckligt att koncentrera sig på de som står längst från arbetsmarknaden - vi borde koncentrerar oss på att så få som möjligt hamnar i den sitsen!
Ang. din avslutning att det _låter_ bra om något _vad_ som är okänt sätter ju fingret på ett rätt otroligt faktum.
Det finns en helt hav med debattörer, krönikörer, bloggare, akademiker, fackfolk m fl som har att formulera sina förväntningar, sin kritik och sina bevekelsegrunder.
Men den innersta kretsen med makt och sakkunskap gör alltså inget för att verkligen reda ut något _vad_ som övriga har att reagera på. Är det inte det som är deras jobb?
Som vanligt saknas idéer om hur Sverige skall skapa fler riktiga jobb. Socialdemokratisk politik har helt misslyckats med att skapa några nya arbetstillfällen i privat sektor, netto har inga tillkommit sedan 1950-talet(!):
http://www.economist.com/images/20060909/CSF280.gif
Finns det inga riktiga jobb att få är ju åtgärder som rehabilitering, vidareutbildning osv. tämligen meningslösa.
Skall man, vilket socialdemokraterna verkar vilja, kraftigt öka de offentliga utgifterna måste man ytterligare höja skattetrycket vilket redan är de högsta i världen. Att ökad beskattning skulle stimulera företagande och jobbtillväxt i privat sektor är ju totalt orealistiskt. Snarare gör det illa värre!
Fast jag tror knappast Borgnäs och skuggrådslagsgruppen uppfattar sig som "bönhörd" av Östros & Astudillo. Tvärtom har de skrivit sitt svar på rådslaget (som aftonbladetartikeln bygger på) mycket som en kritik mot hela utgångspunkten i rådslaget, att frågeställningarna i rådslagsmaterialet innebär en anpassning till regeringens politiska agenda. Vi har nog bara sett början av den debatt inom SAP som framkommer här, om var tyngdpunkten i jobbpolitiken (individens eller samhällets ansvar) ska ligga.
Om det nu är så att det blir "allt fler otrygga jobb, korttidsvikariat, projektanställningar", så kanske den mest relavanta frågan är VARFÖR det blivit så?
Hur finns det något för socialdemokrater att bita i. Jag håller med Jonas om att det verkar vara mkt luft i det hela.
Min egen förklaring är att det beror på höga skatter och tuff arbetsrättslagstiftning. Sätter man väldigt höga trösklar för fast arbete så är det ju självklart att det uppstår andra alternativ, som i listan ovan.
johan hedin
varför har det blivit så?
därför att vi har ett elitistiskt samhälle där endast den bäste är god nog för arbetsgivaren
Klara
Och varför har vi ett elitistiskt samhälle där endast den bäste är god nog för arbetsgivaren då?
och varför har...det blivit så?
Det är kanske bara de bästa som klarar av att arbeta tillräckligt bra för att generera vinst med det skattetryck vi har.
De som fnyser åt vinst kan gärna starta ett företag som inte går med vinst och få ihop ekvationen med räntor, amorteringar, löner, skatter och att själv kunna äta något vid dagens slut.
Det är en stor lögn att det bara är eliten som skapar mervärde.
Alla behövs i arbetslivet och det har t.o.m. moderata räknenissar insett.
Om jag vågar mig på att generalisera något så samarbetar ofta kvinnor väldigt bra med varandra och är vana att hushålla med små medel. Män är bättre på att konkurrera och är något mer lättsinniga när det gäller pengar.
En god arbetsmarknad får vi i ett jämställt samhälle när vi tar tillvara på allas fördelar förmågor och olikheter.