Här bloggar Jonas Morian om politik, medier och samhällsfrågor. Publicering på bloggen sker med journalistiskt ändamål i enlighet med Sveriges bästa och mest kontroversiella bloggare
| På torsdag den 24 januari intervjuar tidningen Resumé ”Sveriges bästa bloggare”. Någon gissning om vem det kan vara? En ledtråd till: i chefredaktör Viggo Cavlings ledare refereras det till samma person som ”Sveriges mest kontroversiella bloggare”. Fortfarande ingen aning? Rätt svar, åtminstone om Resumé får bestämma, är Katrin Schulman. Enligt inbjudan så kommer hon att ”tala ut” om livet på Östermalm, sin pr-firma, sin blogg och sin man (den inte helt okände Alex Schulman). Jag ska erkänna att jag inte hör till fru Schulmans mest hängivna läsare. Men jag tror å andra sidan inte att hon läser min blogg särskilt ofta heller. Det hon skriver tilltalar mig helt enkelt inte. Av vad jag kunnat utläsa så handlar det allra mesta som Katrin Schulman skriver om, om just Katrin Schulman. Och det kan väl vara spännande om man nu är väldigt intresserad av Katrin Schulman, vilket säkert många är. Och visst, hon är en driven skribent – om man gillar eller åtminstone har överseende med hennes slängiga språk. Ett exempel, som förefaller vara representativt: Väldigt irriterande att komma hem och inse att jag glömt lägga ut en kycklingfilé på morgonen. Det betyder att jag nu måste tina den i pannan och det tar ju hundra år. Så jävla trist. Kan inte foka på nåt alls för jag är så jävla hungrig, så det får bli ett meningslöst blogginlägg. Ha ha..nu börjar ni koka redan här. “Vaddå?! Tror hon att hennes blogg har nån mening annars, eller?” Fan, gänget kan ni inte koppla av lite ibland. Jag undrar lite över vad det är för galna människor som döljer sig bakom många av kommentarerna här på “The Blog”, och jag blir ledsen när jag tänker på att det finns så många bitterfittor och deppjänsar out there. Varför blir man en missunnsam och deppig typ? Har det med kärlek att göra? Har man fått för lite kärlek och uppmuntran som barn? Är det därför man blir sur och trist. Jag är säkert ”en missunnsam och deppig typ” i Katrin Schulmans ögon. Det är okej. Jag kan ta det. Min poäng är dock inte att dissa henne och hennes blogg. Det jag förbryllas över är att en tidning som slår sig för bröstet som ”Nordens största affärstidning om reklam, medier & pr” hyllar just Katrine Schulman som Sveriges bästa och mest kontroversiella bloggare. Man behöver knappast leta länge i bloggosfären för att hitta en mängd andra bloggare som är ”bättre” enligt ett eller annat godtyckligt kriterium. Och det finns definitivt en drös mer kontroversiella. Låt mig till exempel påminna om vem som senast vann omröstningen om årets bästa politiska blogg. Kanske är det bara så att Resumé och Viggo Cavling inte har någon större koll på bloggvärlden? Andra skriver intressant om bloggosfären, media, Katrin Schulman. |
skrivet av Jonas Morian om 14:22
Kommentarer om "Sveriges bästa och mest kontroversiella bloggare"
-
Anonym skrev... (18 januari, 2008 14:54) :
-
Catti Ullström skrev... (18 januari, 2008 15:16) :
-
Anonym skrev... (18 januari, 2008 15:17) :
-
Anonym skrev... (18 januari, 2008 15:30) :
-
Andreas skrev... (18 januari, 2008 21:59) :
-
Calle Fridén skrev... (19 januari, 2008 11:19) :
-
Anonym skrev... (19 januari, 2008 16:45) :
-
Peter Perskull skrev... (19 januari, 2008 22:18) :
-
Mary X Jensen skrev... (19 januari, 2008 23:26) :
-
Bo Widegren skrev... (21 januari, 2008 14:07) :
-
Anonym skrev... (25 oktober, 2008 06:06) :
kommenteraHåller helt med!
skandal att en självupptagen människa ska få vinna bloggpriser. Detta medan andra skriver bra om betydligt viktigare saker än om sig själv!
-Jacob
mmm... märkligt att den också kallas årets mest kontroversiell blogg. det där med vem och vad som är bäst kan ju vara godtyckligt, men mest kontroversiell... jag kan inte se att det är någon annan än isabella.
Koll tror jag nog herr Cavlings stab har, jag tror bara knappast de skulle vilja stöta sig med annonsörer genom att välja någon som är kontroversiell "på riktigt". Enklast då att ta någon utan substans, så blir ingen förnärmad.
//PI
Det är Jonas fel att jag precis nu läste Katrin Schulmans blogg för första gången. Som väntat hittade jag ingenting som är det minsta kontroversiellt. Trångsynt vit kvinna i över medelklassen bloggar om mat och sin man. Eh?
Att redaktör V Cavling anser att fru K Schulman är Sveriges bästa bloggare är väl egentligen inte så konstigt med tanke på hur hans egen blogg ser ut. Ett typexempel:
"Dagens träningsrapport
Efter förra veckans träningskollaps har jag sakta börjat springa igen. Igår sprang jag hem från jobbet och idag sprang jag hit till Gamla Brogatan. Korta vägen över Riddarholmen istället för den långa över Västerbron. Jag har även börjat med armhävningar och har nu kommit upp i 3 x 20."
Själv säger jag bara (som vi brukade göra på mellanstadiet):
- Intresseklubben antecknar!
De är helt enkelt båda representanter för det introverta köksbordsbloggandet. Den sortens bloggande som gav den tidiga bloggosfären det dåliga rykte som den fortfarande sliter med att tvätta bort.
Fast till Viggos försvar ska väl sägas att jag tror att hon har den svenska bloggosfärens mest lästa blogg. Och det betyder väl något, frågan är bara vad?
För övrigt vill jag påpeka ett faktafel i ditt inlägg Jonas. Resumé är inte en affärstidning. Det är en skvallertidning om och för reklambyråfolk. Den svenska Affärstidningen om medier heter Dagens Media ;).
Då förmodar jag att Viggo Cavling också anser att Margit Sandemo skrivit helt fantastiska böcker. Hon har i varje fall haft enorma mängder läsare.
Jag hade oturen att få höra Linda Sk*gge recensera ärkebiskopens temporära bloggande. Icke att förvånas över sågade hon det - det var för långt, för invecklat och för seriöst för att kunna kallas bloggande. Raskt begav mig till hennes egen sida och fann det som ovan träffande kallades "köksbordsbloggande".
Dessutom upptäckte jag att det uppenbarligen handlade om att uppdatera bloggen ofta, gärna sex gånger om dagen. Jag har svårt att tro att det finns någon som sex gånger om dagen kan spotta ur sig genomtänkta och bearbetade texter - och det är förmodligen därför tänkande människor har svårt att ta till sig de mest besökta bloggarna
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
kontroversiell? Har någon skickat en definition på det ordet till honnom. Modebloggar är mer kontroversiella.
Det finns sannerligen många olika kategorier av bloggar därför går det helt enkelt inte att säga att EN är bäst.
Men just modebloggar eller tjejbloggar är för närvarande på topp, den här veckan bara - se Bloggportalen. Fyra tjejbloggar, med modetävlingar ligger på tio i topplistan äver mest länkade.
Innehåll utöver själva tävlingen som består av något modeplagg eller liknande som de fått sig tillskänkta samt en massa tjejsnack vilket är säkerär jättekul för den som deltar. Innehållskvalitet - Nja!!!Viral Marketing - Jaa!!! Undrar vem som ligger bakom.
Vi andra som är lite tristare får försöka sträva på med våra åsikter...
Hej, egntligen är det väl inte så märkligt när man betänker att stjärnorna på slottet upptar en bit av public service och i vart fall tre dagstidningar framgångsrikt lever på att förutom en tunn ledare leverera kändissoppa till läsarna. Jag upphör dock inte i min blåögdhet att förvånas över vad folk tycker är spännande. En gång i början av min bloggkarriär gjorde jag i bloggrubriken en sexuell anspelning och ökade genast antalet läsare från 20 till 60. Se exempelvis passagens lista över mest lästa bloggar: ... under täcket med Maja osv.
mvh
Bo Widegren
med blogg.passagen.se/bwlogg-mediaosamhalle
Bloggare som framför åsikter eller ej,det här bekräftar bara vad trodde innan.Demokratin
fungerar inte som den ska.På Wikipedia sv.wikipedia.org/wiki/Elitteori står det här:
Elitteori är en samhällsteori som beskriver hur makten i större eller mer komplexa samhällen är starkt ojämnt fördelad. Det vill säga, inflytandet över centrala eller mer långsiktiga beslut tenderar att koncenteras till eliten, en fåtalig och mer eller mindre enhetlig samhällsgrupp som är bestående över tid. Enligt elitteorin vinner denna minoritet sin dominerande ställning genom metoder, vilka ligger bortom legitima val. Skenet av demokratisk majoritetskontroll är därför bedrägligt. Minoriteten kan via en rad metoder, från tvång till propaganda,manipulera. majoriteten för sina syften. På grund av sin makt, sin organisation, sin politiska skicklighet, eller sina personliga egenskaper, kan eliten bevara sin hegemoni. Elitens enhet betraktas ibland som ett resultat av dess sociala bakgrund och ibland som ett resultat av elitens egen organisation, det vill säga den anda av enhet som är baserad på sammanfallande intressen och deras homogena uppträdande. Elitens sammanhållning skapar också en självmedvetenhet som fungerar som en extra drivkraft för eliten.
Den amerikanske sociologen C. Wright Mills ser två skikt hos eliten, den inre och den yttre kärnan. Den inre kärnan består av de verkliga beslutsfattarna, medan den yttre består av folk som har ett visst inflytande och vars åsikter man måste beakta, men som inte har någon avgörande betydelse i beslutsfattandet. Pareto gjorde för sin del en skillnad i elitens sammansättning genom att dela den i en styrande elit och i en icke-styrande elit. Den icke styrande eliten förefinns i verksamheter som inte är av politisk karaktär.
Elitteoretikerna av den klassiska skolan hade, i motsats till Mills, uppfattningen att en styrande elit var ett ofrånkomligt drag i varje samhälle. Michels hävdar i sitt klassiska arbete om “oligarkins järnlag” följande: “Uppkomsten av oligarkier inom de många olika demokratiska strukturerna bygger på en organisk nödvändighet” (Soziologie der Partiewesens, 1911). I sin definition av “oligarkins järnlag”, hävdar Michels att varje demokratisk organisation inom sig bär fröet till en diktatur. Detta skeende beror inte på ledarnas ondska utan är en strukturell nödvändighet. När en organisation blir permanent, bildas ofrånkomligt ett funktionärsskikt som förr eller senare skapar ett fåtalsvälde.
C. Wright Mills delar inte dessa dystra deterministiska åsikter. Människan är i hög grad ett handlande väsen, som själv, inom vissa gränser, formar sin framtid. Strukturerna är starka, men de är inte oföränderliga. Mills var också klart skild från de andra elitteoretikerna vad det gällde politisk åskådning. Pareto, Mosca och Michels kom alla tre att tjäna som mer eller mindre medvetna ideologer för den framväxande fascismen. Varken Pareto eller Mosca var fascister men delar av deras teorier användes för att legitimera denna rörelse. Michels gick från att vara radikal socialist och besviken demokrat till att bli fascist och professor i Italien under Mussolinis styre.)
Även om Mills intar en radikal politisk ståndpunkt när han studerar eliten, kan man inte som många gjort anse att hans arbete Makteliten är en studie enligt renodlad marxistisk teori. Andra som gjort studier av eliten, till exempel James Burnham i The Managerial revolution (London, 1942), har gjort det med utgångspunkt att kontroll över produktionsmedel är liktydigt med samhällelig makt. Men Mills har en mycket vidare definition av maktbegreppet, vilket är kopplat till samhällets alla institutioner. Här skiljer sig Mills också från Pareto, som gjorde sina studier utifrån det psykologiska perspektivet, men också från Michels och Mosca, som båda hade en organisatorisk utgångspunkt.
Enligt Mills är den ekonomiska sfären den kanske i grunden viktigaste samhällsföreteelsen, men man kan inte hävda, att all makt utgår från den, menar han.
Benämningen en “härskande klass” är en dålig definition av total makt, enligt Mills, då “härskande” är en term hämtad från den politiska sfären, medan “klass” är hämtad från den ekonomiska sfären.
För att en nationell maktelit skall kunna existera krävs, menar Mills, någon form av kontakt mellan hierarkiernas ledare. Mills menar att sådana kontakter kan sträcka sig från medveten konspiration till enbart ett fastställande av gemensamma synsätt hos ledarna vad det gäller värderingar och politiska riktlinjer.
Denna form av institutionell närhet är starkast när individer byter chefsfunktioner i toppen av en dominerande institutionell apparat med personer i en annan dylik. Mills anför som exempel de talrika fall då verkställande direktörer och styrelseledamöter i stora företag i USA övergått till viktiga regeringsbefattningar och sedan återvänt till affärsvärlden eller till någon stor stiftelse. Eller som Mills själv uttrycker det:
“I och med att kraven på toppmännen i var och en av de stora hierarkierna blir alltmer likartade, blir också de personer som besätter dessa toppositioner - genom urvalsförfarandet och den träning de får på dessa poster - allt mer lika varandra. Detta är inte bara en slutledning från struktur till individ. Det är tvärtom ett konstaterande av en faktisk verklighet, som avslöjas av den omfattande trafik som pågår mellan de tre strukturerna, ofta i mycket komplicerade mönster. Bolagscheferna, krigsherrarna och utvalda politiker kom i intim och samarbetande kontakt med varandra under andra världskriget, och efter krigsslutet fortsatte de att hålla kontakten, på grundval av gemensamma uppfattningar, gemensamt socialt ursprung och gemensamma intressen”.(Mills,Makteliten,1971.sid330ff.)
En hel del ledande män från den militära, den ekonomiska och den politiska världen hade åren efter andra världskriget suttit på höga poster i någon eller båda av de andra världarna. Mellan dessa högre kretsar finner man en hög grad av utbyte som formellt grundas på att de här människornas exekutiva förmåga gör dem användbara var som helst, men i realiteten grundas på inval i olika klickar. Många av de som ägnat sig åt denna trafik har som medlemmar av makteliten alltmer börjat betrakta statsmakten som ett slags paraply som de arbetar under” menade Mills.(Mills,Makteliten,1971.sid.119)
Den lätthet, med vilken sådana nämnda rollbyten genomförs, indikerar för Mills, elitens grad av sammanhållning. Ju högre grad av utbyte och institutionell närhet, desto mer enhetlig är eliten. Fast denna enhetlighet i första hand är ett resultat av den institutionella strukturen, märks också maktens kumulativa karaktär genom att förbindelserna mellan eliterna leder till gemensam livsstil och en känsla av enighet. “Medvetenhet” tillkommer alltså, utöver “sammanhållning”. Denna livsstil har en tendens att bli permanent, eftersom en likartad rekrytering leder till att den blir allmänt omfattad. Som följd av detta, är eliten i USA, fastän den inte kommer från ett litet antal framstående familjer, ändå rekryterade från de välsituerade klasserna .
En av orsakerna till varför eliten kan dominera som den gör ligger, enligt C. Wright Mills, i förekomsten av det han kallar “massamhället”.
Enligt de som studerat samhället med utgångspunkt från att det finns en ledande elit i varje samhälle, har motsatsen till en “elit” alltid varit en “massa”. Definitionen av massans egenskaper har också varit tämligen likartade. Det kännetecknande för “massan” är, “att den sönderfaller i sina delar”. Medlemmarna i massan är inte organiserade för samordnat politiskt handlande.
Individerna i massan förefaller leva ett närmast totalt privat liv. De koncentrerar sig på sina egna intressen både på arbetet och fritiden. Umgänget hos massan är tämligen begränsat och inskränker sig i stort sett till familjen, grannarna och arbetskamraterna. Genom att leva i en miljö med så snäva gränser inskränks också individens kännedom om allmänna angelägenheter. I motsats till eliten saknar massan en utsiktspunkt, från vilken den kan överblicka den samhälleliga strukturen i sin helhet.
Mills hävdar, att massans medlemmar är fångar i sin egen miljö. Endast eliten kan gå utanför den miljö där den befinner sig, så länge “massamhället” råder. Bara eliten på samhällets befälsposter når fram till en allmän överblick. Varseblivningen hos massan är splittrad. Den kan oftast inte ens uppfatta syftet med den egna verksamheten, då den har svårt att urskilja vilken roll den spelar i det samlade samhällsbygget. Individerna i massan har inga egna uppslag, utan följer endast med i de existerande rutinerna, menar Mills.
Även Mosca och Michels uppfattar massan i en representativ demokrati, som politiskt inkompetent, apatisk och i avsaknad av handlingsförmåga. Individerna i massan har ingen önskan att axla något politiskt beslutsfattande. Mosca menar exempelvis, att det politiska initiativet blivit elitens ansvarsområde, främst på grund av massans likgiltighet. Medan eliten försöker vidmakthålla sin sammanhållning, söker man gentemot massan inta en attityd av att söndra och härska.
Mills ser ett samhälle till största delen befolkat av en massa, som en direkt motsats till ett samhälle där de klassiska demokratiska idealen förverkligats. Mills anser att det råder en diskrepans mellan de i USA allmänt omfattade liberala idealen och den faktiska verkligheten. Enligt Mills terminologi kan man säga, att den upplysta “allmänheten” har förvandlats till en lättmanipulerad “massa” .
För att förstå denna förvandling måste man begripa vilka fundamentala föreställningar en sådan demokrati bygger på. Mills nämner fyra sådana:
1) Individualismen, vilken i massamhället ersatts av kollektiva, ekonomiska och politiska former.
2) En föreställning om en fridfull och naturlig harmoni av intressen som skapar en social balans. Denna föreställning har i massamhället ersatts av klassmotsättningar och organiserade påtryckningsgrupper.
3) En föreställning om en “förnuftig”, mänsklig hållning, vilken förutsätter att allt handlande sker genom att beslut fattas efter överläggningar mellan olika individer. I stället grundas nu beslut på expertråd med mera, vilkas beslut tjänar vissa intressen. Som tidigare beskrivits, menar Mills, att “förnuftet” har övergått i någon slags instrumentell “rationalitet”.
Tilläggas bör, att såväl “allmänhet” som “massa”, av Mills, beskrivs som idealtyper, vilka aldrig existerat som rena samhällsformationer. Mills hävdar heller inte, att det moderna USA är ett totalitärt samhälle, men han ser en tendens där utvecklingen mot idealtillstånden fått ge vika för en utveckling som nyss beskrivits.
Hur mäta om en elit styr?
C. Wright Mills utvecklar fyra kriterier eller dimensioner mot vilka man kan bedöma i hur hög grad ett massamhälle och därmed om ett elitstyre, utvecklats strukturellt sätt.
Den första dimensionen (1) berör förhållandet mellan opinionsskapare och opinionstagare. I det moderna samhället finns ofta en opinionsbildare som på ett opersonligt vis, genom masskommunikation, vänder sig till miljontals tittare och åhörare.
Den andra dimensionen (2) handlar om i hur hög grad framförda åsikter kan ifrågasättas och kritiseras. Masskommunikationen har genom sin avancerade teknik skapat en struktur, där opinionsledarna bestämmer vilka som skall delta i det offentliga samtalet. I extrema fall monopoliseras massmedia och kommunikation sker endast i en riktning, vilket får till följd att mottagarna blir passiva åhörare.
Den tredje dimensionen (3) berör i vilken utsträckning den allmänna opinionen kan påverka de offentliga besluten och då speciellt beslut, vilka är av allmän betydelse. Graden av inflytande i beslutsprocessen berör främst på vilken position man har i maktstrukturen. Ofta är inflytandet för folkflertalet begränsat till frågor av marginell, lokal karaktär.
Den fjärde dimensionen (4) slutligen, berör i vilken utsträckning institutionaliserade auktoriteter kan kontrollera och utöva sanktioner mot individen. Vid ena ändan av en sådan här dimension är individen autonom och fri från kontroll. Vid den andra ändpunkten är individen ständigt övervakad av ett nätverk av ledare. Som exempel på sådana nätverk, anger Mills bland annat det nazistiska kvarterssystemet och det sovjetiska cellsystemet, vilka båda byggde på angiveri och kväsande av debatt .
Genom att studera samhället och ange värdena på dessa fyra dimensioner kan man också fastställa i vilken grad ett samhälle har utvecklats i totalitär riktning. Eller som Mills själv sammanfattar och definierar:
“Genom att kombinera dessa olika punkter kan vi åstadkomma små modeller av eller diagram över flera olika typer av samhällen. Eftersom ‘problemet med den allmänna opinionen’ från vår utgångspunkt uppställs genom den klassiska borgerliga allmänhetens nedgång och fall, behöver vi här bara intressera oss för två typer; allmänheten och massan.
I en allmänhet, sådan termen används här, finns det (1) lika många åsiktsframförare som åsiktsmottagare… (2) kommunikationerna från det allmännas sida är organiserade på sådant sätt att det finns möjlighet att snabbt och effektivt besvara varje åsikt som uttrycks från allmänhetens sida. De opinioner som bildats genom en sådan debatt kan (3) utan svårigheter finna utlopp i effektiv handling, till och med - om så erfordras - i strid med härskande myndigheters vilja. Och (4) inga auktoritativa institutioner penetrerar allmänheten såsom sådan, som alltså blir mer eller mindre självständig i sitt handlande. Där dessa betingelser råder har vi en fungerande modell av ett samhälle av självständiga medborgare, en modell som väl ansluter sig till de antaganden som bär upp den klassiska teorin om en demokrati. I den motsatta ytterligheten, massan finns det (1) mycket färre människor som framför åsikter än antalet åsiktsmottagare; för här blir allmänheten en abstrakt samling individer som mottager intryck från massmedia. (2) De förhärskande kommunikationerna är organiserade på sådant sätt, att det blir svårt eller omöjligt för individen att replikera genast eller med någon som helst verkan. (3) Opinionernas omsättande i handling härskas av myndigheterna, som organiserar och kontrollerar medierna för ett sådant handlande. (4) Massan har ingen självständighet gentemot institutionerna; tvärtom penetreras den av agenter för de auktoriserade institutionerna, som därmed ytterligare reducerar dess eventuella möjligheter att forma åsikter genom debatt”. citat från C. Wright Mills: Makteliten sidorna (332-337).
Jag tror det ligger mycket sanning i Elitteorin!Motbevisa mig gärna
Finn Dahl