Jobbpolitik 2.0

[UPPDATERAD] Häromdagen skrev jag om de socialdemokratiska sidoorganisationernas arbete med att ta fram ett gemensamt svar på partiets rådslag om arbete. Nu har jag äntligen hittat själva dokumentet som blev resultatet av detta arbete. Och som framgick av den debattartikel som S-studenters ordförande Kajsa Borgnäs skrev i förra veckan så är det ont om skarpa förslag man lägger fram. Faktum är att en hel del av de inledande sidorna i dokumentet ägnas åt olika filosofiska tolkningar av begreppet ”arbetslinjen”. Sedan presenteras en något uppdaterad – eller möjligen bara mer utförligt formulerad – version av den klassiska marxistiska tanken om motsatsförhållandet mellan arbete och kapital: ”Konflikten i samhället [...] går mellan kapitalet å ena sidan, där ekonomiska investeringar kräver allt högre avkastning, större vinstmöjligheter och en starkare bestämmanderätt över arbetskraften och arbetet å andra sidan där arbetstagarna har intresse av att få så hög utdelning som möjligt för den nedlagda arbetstiden”. Utifrån detta landar man i slutsatsen att ”Ett modernt perspektiv på arbetslivet måste utgå från medborgarnas rätt till goda jobb och makt i sitt arbetsliv [...] genom att skapa en långsiktigt hållbar ekonomi med låg lönespridning, höga löner och hög återinvestering i näringslivet”. Och det är det svårt att inte instämma i. Men därefter fokuseras det oroväckande mycket på övertid och stress i arbetslivet, samtidigt som det konstateras att vi står inför en enorm demografisk utmaning där allt färre ska försörja allt fler. Dock dras inte slutsatsen att det senare torde betyda att vi snarare måste vara beredda att arbeta mer, inte mindre. Det ironiseras över att ”arbetskraften förväntas gilla snabba omställningar” och att flexibilitet mer verkar handla om ”arbetsgivarens rätt att prioritera bland arbetsuppgifter och arbetstagare” än arbetstagarens rätt till flexibla arbetstider. Man förefaller blunda för att arbetet inom allt fler branscher och yrkesområden numera organiseras på ett mindre traditionellt och hierarkiskt sätt. Såväl arbetsuppgifter som arbetstider blir allt mer flexibla, vilket ställer höga krav på såväl arbetstagare och arbetsgivare som på politiken. Mot den bakgrunden har jag svårt att känna sympati för krav på ”rätt” till heltid. Det finns i stället skäl att snegla på det danska systemet för att kombinera flexibilitet på arbetsmarknaden och trygghet för de anställda, så kallad flexicurity. Tanken med det är att öka rörligheten på arbetsmarknaden, samtidigt som tryggheten ökar för dem som riskerar bli utan jobb. Löntagarna garanteras med detta system en stabil trygghet vid omställningar, samt stöd och utbildning för att snabbt kunna få nya och bättre jobb än de som försvann. I gengäld får företagen och samhället tillväxtinriktade fackliga organisationer, som bejakar rörlighet. Och observera att detta är något helt annat än det den borgerliga regeringen i Sverige nu genomför, där förändringarna av a-kassan snarare förefaller vara ett ideologiskt motiverat försök att undergräva fackföreningsrörelsen. Flexicurity innebär i stället hög a-kassa och höjda tak, förkortad karenstid och att anställningsskyddet regleras i avtal istället för i lagen. Om detta sägs dessvärre inget i dokumentet. De socialdemokratiska sidoorganisationerna är vidare uppenbarligen kritiska mot att begreppet ”livspussel” i debatten om arbetslivet endast anses omfatta ”den urbana medelklassens möjlighet att göra karriär, skaffa familj och samtidigt ha ett socialt liv”, och att statlig ”subventionering” av hushållsnära tjänster då ha lanserats som svaret på detta. Dessa tjänster beskrivs vara designade för att ”avlasta den medelklass som kan prioritera bort sina egna åtaganden i hemmet”, i syfte att underlätta för höginkomsttagare att arbeta mer för att på så sätt skapa högre värden i samhället. Det är sant att det i huvudsak är personer med goda inkomster som i dag köper hushållsnära tjänster. Det är, enligt en rapport som Almega presenterade i dag, i första hand barnfamiljer där de vuxna är mellan 30 och 49 år. Och trots att sju av tio svenskar enligt undersökningen tycker att det är en bra reform, så framkommer det att det nuvarande systemet är för krångligt. Detta är något jag också skrivit om tidigare: regeringens konstruktion har motiveras på ett dåligt sätt och fått ett missriktat tillvägagångssätt. Själv skulle jag hellre se att man vidgade perspektivet och i stället för ett omständligt skatteavdragssystem kraftigt sänkte arbetsgivaravgifterna eller momsen på hela tjänstesektorn. Detta skulle, förutom att minska efterfrågan på svartjobb, möjliggöra vita arbetstillfällen (under förra året nyanställdes c:a 2 500 personer i hushållsnäratjänstebranschen, varav tre fjärdedelar var arbetslösa innan anställningen) och öka skatteintäkterna. Samtidigt skulle en utsatt grupp på arbetsmarknaden ges bättre villkor. Det skulle dessutom vara en åtgärd i linje med tankarna om grön skatteväxling. Märkligt nog är de socialdemokratiska sidoorganisationerna påtagligt kritiska till den framväxande tjänstesektorn. Det sägs till exempel att det finns ”stora ojämlikhetsfällor inneboende i ett tjänstesamhälle”, och att den ”kapitalistiska utvecklingen i tjänstesamhället kräver därför ett samlat fackligt och politiskt tänkande”. Visst, men ett sådant tänkande borde kanske också innefatta tjänstesektorns positiva sidor – inte minst ur ett arbetstagarperspektiv. Läs till exempel rapporten Utan de privata tjänstebranscherna stannar Sverige, utgiven av fackförbundet HTF – numera en del av Unionen. Det finns mycket mer att kommentera i detta dokument, men det här inlägget har redan blivit galet långt. Ni som läst ända hit har nog fattat min poäng vid det här laget. Och min poäng är alltså att de socialdemokratiska sidoorganisationerna har gjort ett ambitiöst jobb när det gäller att dra sitt strå till stacken i debatten om en ny s-politik för jobb, men att det ändå saknas en hel del innan jag skulle vilja se detta bidrag som något att möta väljarna med inför 2010. Andra skriver intressant om politik, jobb, arbete.