Surt sa Jinge

Vänsterbloggaren Jan-Inge Flücht, som på nätet kallar sig Jinge, är inte glad i dag. Skälet till hans missnöje är att för honom misshagliga bloggare återfanns bland de mest populära i omröstningen Årets politiska blogg. Hans egen blogg fanns inte ens med bland de nominerade, något som kan förklaras av att Flücht förra gången tävlingen arrangerades gjorde tydligt och klart att han inte var intresserad av att delta. Då han inte meddelat något annat så fanns det givetvis all anledning att anta att detta fortfarande gällde. I stället tar han tillfället i akt och misstänkliggör tävlingsarrangören för att riggat tävlingen på ett sätt som ska ha gynnat högerbloggare. Jag tror minsann att det är till att vara en dålig förlorare. Faktum är att reglerna var tydliga från början (även om jag personligen tycker att de var en smula godtyckliga), nämligen att människor som var folkvalda politiker eller hade partipolitik till yrke inte kunde nomineras. Därmed föll en hel del bra kandidater bort, som till exempel Ali Esbati, Magnus Ljungkvist med flera. Jan-Inge Flücht tar även chansen att ge mig en släng av sleven, och refererar i klassisk stil till mig som ”Den moderatinfluerade Jonas Morian”. Han ifrågasätter att jag beskrev Isabella Lunds vinst i tävlingen som en seger för yttrandefriheten, trots att ”inte alla fick vara med”. Vad ska man säga om det? Är det en förlust för yttrandefriheten att inte Mockfjärds korpfotbollslag får delta i Allsvenskan? Att inte Planskilda korsningspartiet sitter i riksdagen? Eller att inte alla som köar för att få vara med i uttagningen till Idol faktiskt får vara med och tävla? Svaret på dessa frågor är såklart nej. Man kan förstås ha synpunkter på spelreglerna, men därifrån är steget ändå långt till att anklaga tävlingsarrangörer och tävlande för fusk. Och det infantila tilltaget att beteckna mig som ”moderatinfluerad” säger nog mer om Flüchts verklighetsförankring än någon annat. Andra skriver intressant om bloggosfären, Årets politiska blogg, Jinge.